Öppningsanförandet hölls av Mikael Hiltunen, projektchef för Hanaholmens Svenska nu-nätverk.

– Bakgrunden till undersökningen är att när den medellånga svenskan tidigarelades till årskurs 6 hösten 2016, så genomförde man detta genom att tänja på timresursen. Man flyttade två årsveckotimmar av svenskundervisningens timresurs från årskurserna 7-9 till årskurs 6, berättade Hiltunen.

– Nätverket Svenska nu och Svensklärarna i Finland har varit oroliga över reformens konsekvenser redan länge. Dels har de finskspråkiga lågstadierna visat sig vara dåligt förberedda på att ge kvalitativ svenskundervisning i årskurs 6. Dels räcker undervisningstimmarna i högstadiet inte till och eleverna får beklagliga avbrott i sina svenskstudier, fortsatte Hiltunen.

Enligt Hiltunen bevisar undersökningen genomförd av Tero Kurki från Vasa universitet att oron har varit befogad.

– Reformen har fört oss ur askan i elden, konstaterade Hiltunen.

Svenska nu anser det pedagogiskt motiverat att påbörja svenskstudierna senast i årskurs 6 men det behövs mer undervisning i högstadiet för att man ska kunna dra nytta av tidigareläggningen.

– En helsingforsare har 25 procent mera svenskundervisning i grundskolan än de flesta elever på andra håll i landet, kommenterade Hiltunen den ojämlika fördelningen av resurser. Vissa kommuner som Helsingfors har inte flyttat årsveckotimmarna från högstadiet utan lagt till två årsveckotimmar i årskurs 6.

Svenska nu föreslår att regeringens arbete med att utarbeta ett program som främjar lärandet av det andra inhemska språket knyts till uppdateringen av nationalspråksstrategin.

– Med tanke på en levande tvåspråkighet är det trots allt avgörande att eleverna får tillräckliga kunskaper i andra inhemska språket i skolan, konstaterade Hiltunen.

Minna Närvä från SUKOL poängterade det problematiska med att en del klasslärare som saknar behörighet som svensklärare har fått undervisa i en del kommuner i årskurs 6.

– Barnets situation borde inte vara beroende av kommunen, sade Närvä.

Tero Kurki har genomfört undersökningen om den medellånga svenskan i finskspråkiga skolor. (Foto: Topi Lappalainen)

Själva rapporten presenterades av Tero Kurki från Vasa universitet som hade genomfört undersökningen. Han menar att det är fältets röst som hörs i undersökningen. Själv förhöll han sig till uppdraget objektivt, med öppet sinne.

Kurki betonade att tanken bakom att tidigarelägga undervisningen av den medellånga svenskan har varit att man får kontaktytan till svenskan redan lite tidigare än i högstadieåldern som kan vara svår.

– Helsingfors, Esbo, Imatra och Kemi är sådana kommuner som har två årsveckotimmar per år från årskurs 6 till årskurs 9, berättade Kurki och bekräftade att bortfallet av svenskundervisningen i högstadiet inte har drabbat alla elever i finskspråkiga skolor med medellång svenska i hela landet.

Men i de flesta kommuner i Finland har årsveckotimmarna i högstadiet minskats med 50 procent när det gäller två av tre årskurser i högstadiet.

Också inom en kommun kan situationen variera, om klasslärare undervisar i svenska i en skola och i en annan skola hålls timmarna av en behörig svensklärare.

196 högstadielärare och 60 gymnasielärare hade svarat på frågorna antingen genom att fylla i en blankett eller genom att bli telefonintervjuade.

Av högstadielärarna sade 99 procent att reformen är misslyckad, och enligt 1 procent är den lyckad.

Kurki framhöll att de som ansåg reformen som lyckad kommer från de kommuner där man inte har minskat på årsveckotimmarna i högstadiet.

– Sådana kommentarer kom som att reformen är en ”katastrof” eller att det är ”jätteledsamt” att den genomfördes.

Till tidigareläggningen av undervisningen förhöll sig ändå 86 procent av lärarna positivt och 14 procent negativt.

De som hade en negativ inställning hade bl.a. ansett att föräldrarna kan tycka att det blir för många språk i lågstadiet.

Av högstadielärarna inom undersökningen svarade 70 procent att orsaken bakom misslyckandet är för få timmar i högstadiet, 30 procent nämnde dålig motivation eller dålig attityd gentemot svenskan, 15 procent nämnde avbrott i undervisningen, 15 procent skyllde på undervisningens nivå i årskurs 6 och 11 procent lyfte fram nivåskillnaderna bland dem som går i årskurs 7.

Av gymnasielärarna ansåg 57 procent att eleverna hade mycket sämre kunskaper efter reformen i början av gymnasiet, 36 procent något sämre kunskaper, 7 procent samma kunskaper som förr, medan ingen alls tyckte att kunskapsnivån hade blivit bättre.

Kurki medgav att också distansundervisningen under coronatiden är en faktor, men ansåg inte att det var av avgörande betydelse.

Av gymnasielärarna svarade 65 procent att orsaken bakom de sämre svenskkunskaperna efter reformen är för få timmar i högstadiet, 22 procent nämnde avbrott i undervisningen, 20 procent nämnde undervisningens nivå i årskurs 6, 11 procent skyllde på elevernas kunskaper och studiefärdigheter, 9 procent nämnde distansundervisningen och coronakrisen, medan 9 procent utgav själva reformen i sig som orsak till dess misslyckande.

100 procent av gymnasielärarna såg reformen som misslyckad.

Enligt Kurki är den första lösningen på problemet att göra som man gör i bl.a. Helsingfors, att alla kommuner kunde erbjuda två årsveckotimmar under hela högstadiet. Sedan borde man se till att det är behöriga ämneslärare som undervisar i svenska i årskurs 6. Dessutom finns det andra sätt att höja motivationen på än vad reformen har åstadkommit, som integreringen av svenskan i andra läroämnen, utnyttjandet av digitala resurser och spel, svenska temaveckor, svenskspråkiga besök i skolor samt samarbetet med de svenskspråkiga skolorna.

Kurki rekommenderar att det undersöks vad eleverna anser om reformen. Det borde dessutom undersökas vad som är det lämpliga antalet årsveckotimmar för att upprätthålla tillräckliga språkkunskaper.