Sandra Day föddes den 26 mars 1930 i El Paso i Texas. Kvinnorna i hela USA hade fått rösta i ett presidentval för första gången år 1920, med undantag av de vars rösträtt hade begränsats på etniska grunder. Sandras år 1904 födda mor Ada Mae Wilkey var inte ännu myndig år 1920 men i sinom tid fick hon som vit kvinna sin rösträtt när hon blev myndig och på äldre dagar hann hon se sin dotter bli utnämnd till Högsta domstolen. Även Sandras far, den 1898 födda ranchägaren Harry Alfred Day, hann se dottern uppnå höjdpunkten i karriären.

Sandra växte upp på en ranch i Arizona. Delstaten ligger vid USA:s södra gräns där det viktigaste syftet med diskriminering under Jim Crow-tiden var inte att begränsa afroamerikanernas politiska inflytande såsom det var i sydöstra USA. I sydvästra USA riktades diskriminationen i första hand dels mot invånarna med latinohärkomst, dels mot ursprungsbefolkningen. Också andra folkgrupper drabbades. Rassegregation mot afroamerikaner skulle tillämpas på de orter i delstaten där fler än nio afroamerikaner var bosatta.

Trots att ursprungsbefolkningen fick medborgarskap i USA och därmed rösträtt år 1924, gav delstaten Arizona ursprungsbefolkningen där sin rösträtt först år 1948. År 1939 stiftade man en lag i Arizona som förbjöd vita invånare att gifta sig med invånare av afroamerikansk, mongolisk och malajisk härkomst. Det var också förbjudet att gifta sig med hinduer och med de som hörde till ursprungsbefolkningen.

På 1940-talet praktiserade man på flera håll i Arizona segregation i utbildningen när det gällde skolor för vita och för latinobarn. Ett domstolsbeslut från år 1950 förklarade segregationen som drabbade latinoinvånare inom utbildningen som grundlagsstridig.

Sin tidiga skolgång fick Sandra Day i en privatskola i El Paso i Texas där hon också var född. Där bodde hon hos sin mormor för att det fanns inga skolor i närheten av ranchen i Arizona där familjen bodde. Hon fick ändå tillbringa sina somrar hos föräldrarna i Arizona. I Texas handlade Jim Crow-lagarna främst om att diskriminera mot afroamerikaner och enligt delstatens lagar var det förbjudet för vita barn och afroamerikaner att gå i samma skola. Ett blandäktenskap mellan en vit texasbo och en afroamerikan skulle straffas med mellan två till fem år i fängelse.

Sandra var en intelligent ung flicka som var duktig i skolan, tyckte om att jaga och lärde sig köra bil genast när hon var tillräckligt stor för att räcka till pedalerna. Studierna vid Stanford University i Kalifornien inledde hon när hon var sexton år gammal. Först avlade hon kandidatexamen med nationalekonomi som huvudämne. Sedan år 1952 avlade hon juristexamen vid Stanford. År 1950 dejtade hon den svenskättade studiekamraten William Rehnquist från Milwaukee som senare skulle bli chefsdomare i Högsta domstolen. Förhållandet tog slut när Rehnquist flyttade till huvudstaden Washington. Han friade dock till henne brevledes men hon tackade nej. Hon gifte sig istället med en annan studiekamrat, den irländskättade katoliken John Jay O’Connor som var född och uppvuxen i Kalifornien.

Efter studierna var det svårt för Sandra Day O’Connor att få betald anställning som en kvinnlig advokat. Hon tog därför anställning som biträdande åklagare i San Mateo County i Kalifornien med det förbehållet att arbetet skulle till en början vara oavlönat. Efter några månader fick hon sedan en liten månadslön som ansågs lämplig för en gift kvinna på 1950-talet. Maken John tjänstgjorde i armén och stationerades i Västtyskland. Där anställdes även Sandra av USA:s militär som en civilanställd jurist.

Efter tiden i Västtyskland flyttade John och Sandra till Arizona och där föddes deras tre söner Scott, Brian och Jay. Efter att den andra sonen föddes år 1960 var Sandra hemma i fem år med barnen. Hon tog ändå aktivt del i samhällslivet och engagerade sig för högerrepublikanen Barry Goldwaters kampanj i presidentvalet i USA 1964. Engagemanget inom Republikanska partiet skulle till sist belönas med utnämningen till Högsta domstolen 1981 som den första kvinnan någonsin. Hon var inte bara delaktig i andra republikaners kampanjer utan kandiderade själv i val. Hon var ledamot av delstatens senat i Arizona mellan 1969 och 1975. År 1973 utsågs hon till majoritetsledare som första kvinna i en delstatssenat i en amerikansk delstat någonsin.

Ett alternativ för henne skulle vid det skedet ha varit att fortsätta med politikerkarriären men hon valde en karriär som domare istället. Mellan 1975 och 1979 tjänstgjorde hon i en domstol i det mycket folkrika Maricopa County där även delstatens huvudstad Phoenix ingår. År 1979 blev hon utnämnd till en delstatlig appellationsdomstol.

Ronald Reagan vann presidentvalet i USA 1980 mot den sittande presidenten Jimmy Carter. Ett vallöfte som Reagan hade avgett var att utnämna den första kvinnan till Högsta domstolen. Han hade lovat att utnämna den mest kvalificerade kvinnan som han bara kunde hitta. Jämställdhetsfrågor var viktiga speciellt för presidentfrun Nancy Reagan som stödde ett jämställdhetstillägg till USA:s konstitution. President Gerald Ford och hans hustru Betty Ford hade stött ett sådant tillägg och detsamma gällde även makarna Carter. Men Nancy Reagan kunde inte ha någon offentlig roll i kampanjen för att Ronald Reagan var emot och Equal Rights Amendment som hade varit nära att förverkligas havererade på slutrakan. Men en kvinna i Högsta domstolen skulle det ändå bli.

Sandra Day O’Connor var för Equal Rights Amendment och hon uppfattades som rätt moderat inom Republikanska partiet. Utnämningen av henne var därför något Reagan gjorde för att appellera över partigränserna. Trots att hon hade engagerat sig för högermannen Goldwater, var inte högerrepublikaner särskilt förtjusta i utnämningen. De var rädda för att O’Connor inte skulle vara pålitlig som abortmotståndare och de avskydde det att hon stödde jämställdhetstillägget. Trots att O’Connor stödde jämställdhet mellan könen, tyckte Reagan om det att hon inte verkade vara en aktivist. Han uppskattade att hon inte hade hållit en för hög profil i jämställdhetsfrågorna, medan för kritikerna på högerkanten var det en nagel i ögat att hon alls var för jämställdhet. Därför var det främst liberala amerikaner som jublade när Reagan tillkännagav nomineringen av O’Connor.

De konservativa republikanerna önskade sig någon som skulle sätta igång ett korståg mot aborträtten och det fick de inte. Reagan upplevde att speciellt abortmotståndaren Carolyn Gerster i Arizona gick för långt i sin kritik. Presidenten hade inte bara lovat att utnämna en kvinna till Högsta domstolen, han hade också lovat att utnämna en abortmotståndare. Gerster menade att hon kände O’Connor såpass bra att hon visste att hon innerst inne var en abortförespråkare och hänvisade också till hennes politiska ställningstaganden i Arizonas senat flera år tidigare då abortfrågan inte alls hade varit någon central fråga bland republikanerna. Men Gerster hade grundat rörelsen mot aborträtt i Arizona och hade själv varit tidigt ute och nu anklagade hon Reagan för löftesbrott. Den religiösa högern hade för all del varit en central kraft i Reagans vinnande kampanj men han hade medarbetare som trodde att utnämningen av en moderat domare och den kritik som kom från högerkanten skulle bara öka hans popularitet bland det stora flertalet amerikaner.

I dagens USA är utnämningarna till Högsta domstolen högst omtvistade. Men trots att aktivister bland abortmotståndarna kritiserade Reagans utnämning, bekräftades utnämningen av Sandra Day O’Connor enhälligt i USA:s senat. Före utnämningen hade de högerrepublikanska senatorerna Steve Symms, Don Nickles och Jesse Helms kontaktat Reagan för att göra det klart att de inte ville ha O’Connor i Högsta domstolen men alla tre röstade för utnämningen ändå. Den religiösa högerns portalfigur Jerry Falwell hörde också till dem som kritiserade utnämningen. Den religiösa högern hade för all del rätt när det gällde Roe mot Wade, domslutet från 1973 som garanterade aborträtt i hela USA. Som HD-domare var O’Connor nämligen inte villig att främja ett kullkastande av domslutet. Det var först år 2022 som HD kom att kullkasta Roe mot Wade.

Sandra Day O’Connor avlägger eden som domare i USA:s högsta domstol. Till vänster chefsdomare Warren Burger och i mitten hennes make John Jay O’Connor. (Foto: Vita huset/Wikimedia Commons)

Den 21 september 1981 godkände senaten O’Connors utnämning med rösterna 99 mot 0. Endast demokraten Max Baucus från Montana var frånvarande men även han var känd för att vara för utnämningen. I och med att O’Connor var den första kvinnan i Högsta domstolen, fanns det ingen damtoalett i närheten av rättssalen när hon inledde sitt arbete. Hon upplevde att det gällde för henne att visa att även en kvinna kan fungera i rollen som HD-domare. År 1993 utnämndes den andra kvinnan i domstolens historia, Ruth Bader Ginsburg. Det upplevde O’Connor som en lättnad att hon inte längre behövde vara ensam kvinna i domstolen. Två år efter O’Connors utnämning hade The New York Times publicerat en ledare om ”de nio männen” i HD och hon hade krävt en rättelse och undertecknat sitt brev till tidningen FWOTSC, som stod för first woman on the Supreme Court, första kvinnan i Högsta domstolen. Den humoristiska underteckningen kom från att domstolen brukar kallas SCOTUS som är en förkortning för Supreme Court of the United States.

I och med att O’Connor var en moderat republikan visade det sig svårt att förutse hur hon skulle rösta i Högsta domstolen. Det har därför blivit en ledande hjärtefråga för högern att se till att republikanska presidenter upphör med utnämningar av moderata domare. Pressen från den kristna högern blir stenhård genast när någon republikansk domare misstänkts vara för kvinnors eller minoriteters rättigheter. Det har snarast blivit viktigare för många aktivister på högerkanten att hålla koll vilka domare republikanska politiker utnämner än vilka politiker som sitter i kongressen. För att få så konservativa domare som möjligt till domstolarna är det förstås också viktigt att röka ut de moderata republikanerna från politiken, men framgången i domarutnämningarna har under senare år varit stor för högern.

I vissa frågor röstade O’Connor med de konservativa och i andra med de liberala domarna. Till exempel i rasfrågor var hon relativt konservativ, men i kvinnofrågor relativt liberal. Framför allt blev hon känd som en centrist som avgjorde sin ståndpunkt från fall till fall, främst beroende på detaljerna i varje enskilt rättsfall. Högerideologerna kritiserade den tendensen och de menade att ett sådant förfarande minskar förutsägbarheten i domstolens agerande.

Åtminstone O’Connors man John hade sagt att hon inte tänker pensionera sig medan en demokrat sitter i Vita huset, även om hon själv inte spekulerade med den saken i offentligheten. Bill Clinton var president mellan 1993 och 2001, men han efterträddes av republikanen George W. Bush. Det var först när Bush hade inlett sin andra mandatperiod i Vita huset som O’Connor meddelade att hon vill pensionera sig. Som orsak angav hon makens demens och att hon ville vårda honom under hans sista tid i livet. Chefsdomaren William Rehnquist som var cancersjuk hade varit villig att pensionera sig först men det hann han aldrig göra. Bush hade hunnit meddela att han nominerar John Roberts till O’Connors efterträdare i HD. Sedan dog Rehnquist i cancer och Bush drog tillbaka nomineringen och nominerade Roberts direkt till chefsdomare.

Processen att hitta en efterträdare åt Roberts fördröjde O’Connors pensionering. Harriet Miers som Bush sedan utnämnde till O’Connors efterträdare fick dessutom dra sin kandidatur tillbaka. Hon mötte motstånd från både republikanskt och demokratiskt håll. För högerrepublikanerna var det avgörande att varje ny HD-domare utnämnd av en republikansk president skulle ha så starka åsikter på den yttersta högerkanten som möjligt, men Miers verkade inte ha några starka åsikter alls. Därför blev det lätt för många republikaner att ena sig med demokraternas kritik att Miers verkade inkompetent och hennes förståelse av rättssystemet övertygade inte i senatens förhör. Till sist nominerade Bush Samuel Alito som var en känd högerideolog och hans utnämning gick igenom med rösterna 58 mot 42. Den 31 januari 2006 kunde O’Connor slutligen gå i pension. Maken John dog av Alzheimers sjukdom år 2009 i en ålder av 79 år.

Sandra Day O’Connor 2016. (Foto: Gage Skidmore/Wikimedia Commons)

När HD-domaren Antonin Scalia dog år 2016, lyckades republikanerna förhala utnämningen av hans efterträdare. President Barack Obama nominerade Merrick Garland men republikanerna i senaten såg till att det blev först Obamas efterträdare, republikanen Donald Trump, som kom att utnämna en ny HD-domare. O’Connor kritiserade deras agerande i offentligheten och menade att Obama hade full rätt att utnämna en ny domare, även om det inte var mycket kvar av hans tid i Vita huset.

År 2018 meddelades det att O’Connor hade blivit demenssjuk och att hon inte längre skulle göra några offentliga framträdanden. På grund av makens demens hade hon hållit en hög profil just när det gällde att främja det allmänna medvetandet om frågor som hade med demens att göra. Den 18 december kommer Sandra Day O’Connor att ligga på lit det parade i Stora salen av USA:s högsta domstol.