Peter Hackman är docent vid Helsingfors universitet och sakkunnig om Kuba. Hackman är inte sparsam i sin kritik mot Kuba och dess regering utan säger att den nuvarande situationen i landet – med hög arbetslöshet och stor emigration – är den värsta någonsin som kubanerna upplevt.

– Kubas nuvarande president Miguel Díaz-Canel har inga konkreta reformer för hur landet ska utvecklas utan skyller på den handelsblockad och de sanktioner som USA har upprätthållit mot Kuba sedan 1960-talet. Kubas ekonomiska situation är numera usel.

Det var president John F. Kennedy (1961-1963) som utfärdade de amerikanska ekonomiska sanktionerna mot Kuba. År 1992 antogs en första lag som utvidgade embargot så att också tredje länder som hade ekonomiska relationer med Kuba kunde drabbas av sanktionerna.

På grund av det ekonomiska läget och dåliga arbetsmöjligheterna har flera miljoner kubaner, oftast unga och högutbildade, emigrerat från landet under de senaste åren. Hackman specificerar att cirka 2-3 miljoner har lämnat Kuba under de närmaste fem åren. Många lämnar Kuba främst för att de vill leva ett liv med högre levnadsstandard än vad de kan göra i hemlandet.

Svenska Utrikespolitiska Institutet (UI) skriver att nativiteten i landet dessutom är låg, vilket gör att Kubas befolkning stadigt minskar. Kubaner har ändå lämnat landet i flera omgångar, men antalet emigranter är mycket större nu jämfört med tidigare. Kuba har cirka elva miljoner invånare.

De flesta kubaner som lämnar landet väljer att bege sig till Florida, USA. Det kan nämnas att USA:s nuvarande utrikesminister Marco Rubios föräldrar härstammar från Kuba. Pew Research Center skriver att cirka 2,4 miljoner kubaner bor i USA.

– Kubaner kan få tillfälligt uppehållstillstånd förutsatt att de lyckas hitta arbete i Florida. Rubio förhåller sig själv restriktivt till kubansk invandring till Florida trots sin kubanska härkomst. Han är ändå för legal invandring, påpekar Hackman.

Somliga kubaner har även flytt till Europa, bland annat Ryssland. Fler kubaner har ändå flytt till andra länder i Latinamerika.

Hackman tillägger att president Díaz-Canel inte förankrar sin politik kring en vänsterideologi som hans föregångare gjort. Det här gör det också svårare för kubanerna att omfatta Díaz-Canels politik.

Han konstaterar att många västerlänningar har en föråldrad bild av Kuba.

– Många västerlänningar tror att Kuba går mot en demokratisering och att befolkningen med tiden fått det bättre ställt. Men fallet är i själva verket att det går precis tvärtom.

Hackman jämför Kuba med samhällen i andra länder i Karibien och säger att Kuba börjar närmare sig den samhällssituation som nu råder i grannlandet Haiti.

Haiti har länge präglats av anarki, fattigdom och oroligheter – till och med ett presidentmord har skett i landet nyligen. Landet anses vara det fattigaste i den västra delen av världen.

– Kuba går i stark riktning mot att bli ett u-land, vilket Haiti är.

Arbetarbladet kontaktar också den svenska journalisten Lars Palmgren. Palmgren säger att många kubaner är missnöjda med den rådande regeringen på grund av, förutom landets trängda ekonomi, den begränsade sociala friheten.

– Särskilt yngre kubaner vill att regeringen ska respektera de skrivningar om yttrandefrihet och andra individuella rättigheter som finns upptagna i den kubanska konstitutionen från år 2019.

Kubas historia och kommunismen

Hur har Kuba hamnat i ett så här prekärt läge? För att förstå dagens situation måste man gå tillbaka i historien. Kuba har i många sammanhang under historiens gång påverkats av andra länder.

Kuba var en spansk koloni tills 1898 då USA tog kontroll över ön fram till början av 1900-talet. I Kuba skapades ändå aldrig någon stabil demokrati, utan makten övertogs i stället av den USA-vänlige diktatorn Batista från 1933 till 1944 och på nytt under 1950-talet.

Kubas diktator Fulgencio Batista vinkar till åskådarna under ett besök i USA:s huvudstad Washington, D.C. år 1938. Bredvid honom i bilen sitter USA:s arméstabschef, general Malin Craig. (Foto: Harris & Ewing/USA:s kongressbibliotek/Wikimedia Commons)

Batista var illa omtyckt av landets befolkning och år 1959 kunde Fidel Castro med hjälp av gerillakrigaren Che Guevara etablera ett socialistiskt styre på Kuba. Castro och Guevara förvandlade Kuba till en kommunistisk enpartistat, vilket landet i praktiken är än idag.

Det finns ändå andra partier än kommunistpartiet – bland annat socialdemokrater – men dessa har mycket begränsade påverkningsmöjligheter när det gäller landets politik.

Kommunistpartiet har numera runt 700 000 medlemmar, vilket är cirka sex procent av befolkningen, säger Palmgren.

Under kalla kriget kom Kuba som bekant att ha täta internationella kontakter till bland annat Sovjetunionen. Sovjetunionens fall på 1991-talet var ett hårt bakslag för Kuba, eftersom Sovjetunionen stödde Kuba ekonomiskt och det här ekonomiska stödet hade under många år fungerat som motvikt mot USA:s sanktioner.

– Kubas ekonomi föll som ett korthus efter Sovjetunionens fall, säger Palmgren.

Efter Sovjetunionens fall har Kina närmat sig Kuba.

– Men på grund av Kubas usla ekonomiska situation har Kina på senare år inte haft ett intresse att lika aktivt närmat sig landet, säger Hackman.

Andra stater som har internationella kontakter med Kuba är Iran, Nordkorea, Nicaragua, Ryssland och Venezuela. Då Hugo Chávez (1999-2013) kom till makten i Venezuela inledde Kuba och Venezuela, ett oljerikt land, ett samarbete kring energiproduktion. Både Ryssland och Venezuela har levererat stora mängder olja till Kuba.

Kuba har tidigare haft täta kontakter med Spanien – av historiska och språkliga skäl. Den här relationen är idag mindre aktiv. Detsamma gäller relationen med Brasilien. Man kan gott säga att Kuba enbart har svaga internationella relationer idag.

USA och Kuba

Det kommunistiska styret på Kuba har medfört att relationerna med USA har varit iskalla i decennier, allt sedan revolutionen som leddes av Castro och Guevara. President Bill Clinton (1993-2001) och Barack Obama (2009-2017) försökte ändå återknyta vissa relationer under sina respektive presidentperioder. Det pratades om att lätta på de belagda sanktionerna men då Donald Trump inledde sin första presidentperiod blev relationerna, föga överraskande, åter sämre.

Trots embargot finns det gott om undantag vad gäller handeln och från år 2000 kan Kuba exempelvis fritt köpa livsmedel, mediciner och sjukvårdsutrustning från USA, säger Palmgren.

– Kruxet är att det måste betalas kontant i förskott. Ett krav som visserligen luckrats upp med jämna mellanrum. Trots embargot är USA en av Kubas viktigaste handelspartner och kubaner kan numera resa mellan Kuba och USA relativt fritt.

Palmgren tillägger att embargot ändå kommer att ha negativa konsekvenser för kubanerna så länge det är i kraft.

Kubas diktator Raúl Castro diskuterar med USA:s president Barack Obama i Panama år 2015. (Foto: USA:s regering/Wikimedia Commons)

Fidel Castro efterträddes av sin bror Raúl Castro år 2014. Under Raúl Castros tid öppnade Kuba försiktigt upp för marknadsekonomi och landet minskade sin offentliga sektor.

– Men man ville inte tillåta att stora internationella bolag skulle etableras på Kuba, poängterar Hackman.

Under den här tiden växte ekonomin och många kubaner hade bättre möjligheter till arbete i hemlandet. Raúl Castro tillät bland annat att turist-, restaurang och hotellsektorn växte.

– Han förbättrade även möjligheterna för kubaner att resa utomlands.

I Kubas huvudstad Havanna har det också funnits universitet sedan länge, vilket har gett kubanerna möjligheter till akademisk utbildning. Att en del av befolkningen har akademisk utbildning kan med tiden bidra till att röster alltmer höjs för samhälleliga reformer.

Den nuvarande presidenten Miguel Díaz-Canel kom till makten år 2018. Då var den ekonomiska situationen i landet mycket bättre jämfört med vad den är idag. Díaz-Canel blev omvald år 2023 för fem år framåt.

– Under Díaz-Canels första ämbetsperiod inträffade coronapandemin. Den drabbade Kubas ekonomi hårt, särskilt turistsektorn. Numera riktar sig ytterst lite turism till Kuba, säger Hackman.

Också Palmgren tar fasta på kubanernas ekonomi. Kubaner som han har intervjuat har uppgett att de har svårt att leva på sin lön.

– Coronapandemin slog hårt mot invånare som tillhör medelklassen. Fler av dessa har inte återhämtat sig ekonomiskt.

Han tillägger att runt 80 procent av Kubas befolkning lever idag i fattigdom.

Det råder dessutom en akut varubrist och priserna har därför skjutit i höjden. Det här är intressant inte minst med tanke på att före revolutionen på 1950-talet var Kuba så gott som självförsörjande medan landet nu importerar närmare 80 procent av all mat, säger Palmgren.

Han konstaterar också att Kuba tidigare var en stor producent av socker, men att Fidel Castro valde att stänga majoriteten av sockerbruken då han ansåg att det inte fanns en tillräckligt stor marknad för försäljning av socker.

El- och vattenförsörjningen är också ett problem. Det uppstår också ständiga elavbrott i landet och vattenbristen är stor, skriver UI.

Hackman tillägger att då den allmänna ekonomin i landet har försämrats, har även böndernas situation försämrats, vilket har lett till brist på livsmedel. Förutom mat råder det också stor brist på mediciner. Sjukdomar sprider sig på grund av brist på allmänna mediciner.

Att en betydande del av den yngre befolkningen söker sin lycka utomlands har konsekvenser för demografin. Kubas befolkning åldras. Den äldre befolkningen är oftast i större behov av mediciner och sjukvård i allmänhet.

– Inte ens på svarta börsen går det alltid att hitta de produkter som kubanerna vill ha.

Hackman lyfter också fram att till och med sådana kubaner, som har det jämförelsevis bättre ekonomiskt ställt, ofta är direkt beroende av ekonomiskt stöd från sina släktingar bosatta utomlands.

Men Donald Trump har drastiskt försvårat möjligheterna för kubaner i exil att skicka pengar till sina anhöriga på Kuba, konstaterar Palmgren.

Díaz-Canels styre ogillas följaktligen allmänt, eftersom den inte lyckats få ekonomin på rätt kurs. Palmgren påminner om att Díaz-Canel inte heller kan luta sig mot minnet av den heroiska berättelsen om revolutionen mot Batista.

– Revolutionen gav i tiderna en stämning av hopp och framtidstro: den effekten har ändå numera ebbat ut.

Díaz-Canel kan inte ignorera protesterna som riktas mot honom i samhället, trots att han nog försöker kuva dem. Hackman säger att år 2021 förekom massiva protester mot Díaz-Canel.

– Men dessa protester kvästes. Mellan 700 och 800 personer greps, var av många senare ”försvann”. Många oppositionella anklagas för att vara agenter för USA.

En omfattande protestdemonstration mot Castro ägde även rum år 1994.

Hackman tillägger att det i dagsläget inte finns någon slagkraftig opposition mot Díaz-Canel. Det grundläggande problemet är att Díaz-Canel inte är intresserad av att föra en verklig dialog med oliktänkare.

Många kubaner i exil försöker via sociala medier fästa uppmärksamhet vid de ekonomiska och sociala problemen som råder i landet. Men sådana demokratikämpar i exil har hittills haft liten framgång, trots att de via bland annat Whatsapp lyckats skapa breda nätverk.

Vändning till det bättre?

Hur kan situationen på Kuba bli bättre? Först och främst måste det bli ett slut på kubanernas allmänt upplevda behov att lämna landet. I nuläget använder många kubaner sig av uttrycket ”siste man släcker lampan” – vilket väl beskriver en utveckling som i slutändan innebär att Kuba avfolkas och att all verksamhet kommer att dö ut.

Det gäller att skapa arbete som håller Kubas yngre välutbildade befolkning kvar i landet.

– Nu är det främst människor med lägre ambitioner och äldre som stannar kvar på Kuba, säger Hackman.

Landets skolor, social- och hälsovården och ekonomin i stort – som alla har upplevt ett förfall – måste också förbättras. Både utbildningen och hälsovården funkade hyfsat bra på Kuba ännu på 2000-talet och fram till ungefär åren 2019-2020, men nu har båda närmast rasat ihop och i praktiken slutat att fungera.

Men Hackman konstaterar att det givetvis krävs mycket mer än förbättrade utbildnings- och vårdmöjligheter.

– Miguel Díaz-Canel måste bytas ut för att Kuba ska ha en reell chans att förnyas. Men Díaz-Canel kommer knappast att ge ifrån sig makten frivilligt. Han är framför allt intresserad av att stärka sin egen position i stället för att få tillstånd en förbättring i kubanernas tillvaro. Kuba behöver en ledare som bryr sig om sitt folk.

Hackman tillägger att Díaz-Canel och hans regim dessutom har använt en väsentlig del av statens finanser under de senaste åren för egna investeringar både utomlands och i Kuba.

Men en annan förändring som nog krävs är att Kuba överger det sista kvarlevorna av den kommunistiska politiken och öppnar upp för ett reellt flerpartisystem. Att internationella investeringar görs och att internationella organisationer samt att oberoende journalister tillåts verka i landet är även betydelsefullt för Kuba, inflikar Hackman.

– Nästan alla civilsamhällesorganisationer har i dagsläget försvunnit från Kuba. Det är följaktligen svårt att få oberoende information från landet.

Civilsamhällesorganisationer och andra oberoende observatörer är viktiga för att en stark demokrati ska kunna etableras på Kuba.

Irans högsta andliga och polititiska ledare, ayatolla Ali Khamenei tar emot Kubas president Miguel Díaz-Canel i Teheran i december 2023. (Foto: Khamenei.ir/Wikimedia Commons)

Palmgren anser i själva verket att det i första hand är bristen på effektivitet inom ekonomin och bristen på investeringar i det kubanska samhället som har gjort att landets situation är prekär, inte det ekonomiska embargot.

– Kubaner som jag talat med menar att införande av en lagstiftning som tillåter de små- och medelstora privata företagen, liksom också kooperativen, att expandera, sannolikt skulle skapa nya arbetstillfällen, säger Palmgren och tillägger att regeringen gör precis det motsatta.

Palmgren konstaterar också att det finns politiker som är rädda för att företagen ska bli så starka och mäktiga att de kan utmana regeringen om makten.

Också Kubas internationella relationer till demokratiska länder borde förstärkas. En bättre relation till den stora grannen USA vore viktigt för att ekonomiska sanktionerna ska lättas eller till och med slopas.

Tidigare har det funnits dialog mellan Kuba och USA om sanktioner – det är således ingen omöjlighet att en dialog om det här kan återskapas även om det i nuläget inte kan bedömas som sannolikt att Donald Trump snabbt skulle öppna upp en dialog med Kuba.

– Den kubanska regimen gömmer sig bakom de ekonomiska sanktionerna. Den använder embargot som en ursäkt för landets tillbakagång, säger Lars Palmgren.

Kuba behöver givetvis även andra internationella kontakter. Att främst ha samröre med länder som ofta sammantaget betecknas som ”ondskans axelmakter” – det vill säga Nordkorea, Ryssland och Venezuela – är inte heller en bra grund att stå på om man vill förbättra levnadsnivån för invånarna i Kuba.