Ny Tids redaktionssekreterare Mio Lindman har som sitt sommarprojekt att läsa finskskpråkig skönlitteratur, på finska.

– Det ska inte vara översatt skönlitteratur, betonar Lindman som menar att det är viktigt för den här sommarens böcker att originalspråket ska vara finska. Också böcker skrivna av sverigefinländare är tänkbara, men en del av tanken bakom läsprojektet är en skönlitterär resa i det finska Finland.

Den första boken som Lindman inleder sommaren med är Uuni av Antti Hyry som fick Finlandiapriset 2009.

– Den är väldigt säkert skriven. Man märker att det här är en författare som har hittat sin ton och sin stil och sin röst, säger Lindman.

– Den ligger väldigt långt ifrån mina personliga erfarenheter. Jag är oerhört icke-händig.

Lindman menar ändå att det går att anknyta sig till boken som är väldigt byggnadstekniskt orienterad i många passager.

– Den handlar om att mura och hur man murar och vilket material man behöver för murbruk och hurdana tegel och hur en ugns olika delar ska byggas.

Boken kretsar kring murandet av ugnen, men den har också en huvudperson som murar.

– Han är ganska vag. Han framträder mer i sina handlingar som är väldigt konkreta. Han far till butiken, han murar och han funderar på vad han ska göra, beskriver Lindman.

Boken säger något om mentaliteten i den trakten som skildras. Det är trakten kring Ijo älv i Norra Österbotten, författarens egna uppväxtmiljö.

– Det är något Hyry säger om det agrara Finland, någonting av livsformen som finns kvar och som huvudpersonen försöker upprätthålla, konstaterar Lindman.

Boken skulle inte kunna utspelas var som helst i Finland, utan har en stark provinsiell anknytning.

– Man hör dialektala drag, om dem kan jag förstås inte säga så mycket, eftersom jag kämpar med vokabulären, berättar Lindman som själv är uppvuxen på Åland.

Det görs en resa till Sverige i boken och på det sättet kommer närheten till det västra grannlandet fram. Under resan reminiscerar huvudpersonen också om södra Finland där han är bosatt en del av året.

– Den är platsspecifik utan att vara jättetydlig, det finns myrar och skogar, jag som knappast är någon naturkännare, ger akt på hur Hyry beskriver vad som växer och vilka fågelarter huvudpersonen lägger märke till.

I likhet med författaren Hyry är bokens huvudperson Pietari læstadian och besöker sommarmöten.

– Jag gillar att han inte skriver från början rakt ut att vi är læstadianer och vi gör så här, utan läsaren får reda på det så småningom.

I samband med ett læstadianmöte träffar Pietari en släkting bosatt i Sverige och har svårt att förstå att hon har kommit fram till Sverige som sitt hemland. Den här aspekten av vad rötter betyder intresserar Lindman.

När det gäller resten av projektet är Sirpa Kähkönen en given författare för Lindman som är såtillvida bekant med Kähkönen att hen har läst Granitmannen (Graniittimies) som handlar om finländare bosatta i Sovjetunionen.

Som ålänning har Lindman en speciell relation till fastlandet där hen har bott länge, i Åbo och Helsingfors.

– Jag har lärt mig finska i skolan och pratar det så att jag blir förstådd. Att läsa har sina utmaningar och jag har inte koll på dialektal finska.

I Uuni kommer norra Finlands dialekter in och det gör läsningen mer utmanande. Det finns många orter i Finland som Lindman inte är bekant med sedan tidigare.

– På ett sätt har jag levt i det finlandssvenska sammanhanget. Jag har jobbat på Åbo Akademi som forskare och nu jobbar jag på Ny Tid.

Även om hen självmant hittade till Hyry och kände till Kähkönen, har en viktig etapp i förverkligandet av läsprojektet varit att fråga efter tips på Facebook.

– Nu ska jag låta mig ledas av vad bekanta och kompisar och sådana som man inte riktigt känner men man har som Facebookvänner föreslår. Det är lite roligt att se vad som kommer upp.

Bland de författare som Lindman har rekommenderats hör sådana namn som Mikko Rimminen, Pirkko Saisio och Tommi Kinnunen.

– Läsprojekt har jag alltid men ofta är jag lite lat och ger upp efter ett tag. Nu har jag tänkt att vara sträng och hålla mig till just det här temat förutom för en liten bok som jag ska recensera på svenska.

Lindman har läst böcker på finska även tidigare men det har ofta blivit i översättning.

– Ibland har jag börjat med böcker på finska som har varit övermäktiga och en av dem som jag inte klarade av var Volter Kilpis Alastalon salissa. Den fanns i Thomas Warburtons svenska översättning i två band och jag fick ty mig till översättningen.

Lindman ser likheter mellan Volter Kilpis stora klassiker och Uuni av Antti Hyry.

– Det är ganska monotont och begränsat.

Lindman menar att det gäller att göra en avvägning när man som svenskspråkig läser skönlitteratur på finska.

– En avvägning mellan att ge upp om det är för kämpigt och att kämpa på som jag gör med Uuni. En hel del ord måste jag slå upp.

Lindman hoppas på att få ett bättre ordförråd på finska. Genom den finskspråkiga sommarläsningen vill hen bli bekant med olika platser, också i kulturellt hänseende.

– Jag måste ha en liten paus från det finlandssvenska. Det är befriande att läsa något annat och komma underfund med olika sätt att se på världen och som ändå har anknytning till Finland, avslutar Lindman.