Den färgglada flaggan vajar i vinden och på gatorna hörs glada skratt och musik. Stämningen är på topp och alla närvarande gläds åt att få vara tillsammans för att hylla mångfalden i vårt samhälle. Det här är en vanlig syn runt om i landet under den internationella pridemånaden juni då det är dags för prideparaden att äga rum. Men trots alla glada miner så lever fortsättningsvis många queera personer med både ångest, oro och rädsla, även i vårt avlånga land.

Pridemånaden började efter protesterna i Stonewall för befrielse av homosexuella i juni 1969. Protesterna som pågick flera dagar började på grund av en polisrazzia på Stonewall Inn, en gaybar på Manhattan i New York. Redan året efter hölls de första prideparaderna runt om i USA, en tradition som sedan dess spritt sig som regnbågsfärgade ringar på vattnet. Trots att acceptansen för queerhet blivit större, finns det fortsättningsvis många ställen i världen där queera personer inte har privilegiet att visa sin rätta identitet och sexualitet. I vissa länder är det till och med olagligt att vara den man innerst inne är. Ett exempel på detta är Ghana i Västafrika. Där kan sexuellt umgänge mellan två personer av samma kön leda till upp till tre års fängelse. Nyligen har även ett lagförslag accepterats och som gör det olagligt att identifiera sig som HBTQ+ person, en rättighet som vi som finländare oftast tar för givet.

Trots att Finland är ett rätt tryggt land för queera personer att leva i, får de fortsättningsvis utstå motstånd, hat och okunskap från personer i alla åldrar. Så sent som i förra veckan protesterade 300 elever i Sursik skola i Pedersöre genom en namninsamling mot att prideflaggan skulle hissas på skolans gård. Enligt initiativtagaren till namninsamlingen handlade det inte om en protest mot queera människor utan en protest mot själva flaggan eftersom skolan bör vara en neutral plats och att en minoritet inte bör ges mer utrymme än personer som är “vanliga”, som initiativtagaren uttryckte det. Dessa motaktioner och uttalanden visar, enligt mig, tydligt den okunskap och de fördomar som fortsättningsvis fortsätter spridas kring sexuella minoriteter och som lägger fingret på exakt varför vi bör lyfta fram minoriteter, även på neutral mark.

Som heterosexuell cisperson lever man, jag inkluderad, emellanåt i en bubbla. Vart man än går så hör man till normen och möter acceptans var i världen man än befinner sig. En queer person kan aldrig ta denna acceptans för given. Om man aldrig levt i en värld där man blivit ifrågasatt och ogillad på grund av sin sexualitet eller sitt kön, så kan det vara svårt att leva sig in i en queer persons verklighet. Därför undrar jag; om man inte får denna kunskap hemifrån är inte skolan den bästa platsen att lära ut och lufta upp denna kunskap på?

Kanske är det dags att spräcka normens bubbla? Kanske kan vi tillsammans göra denna pridemånad till månaden då vi alla hittar den åtråvärda och viktiga skatten vid regnbågens slut – en värld där alla får leva i acceptans och trygghet.