Therborn är en ledande företrädare för den oortodoxa nymarxism som växte fram under 1960-talet i Västeuropa, med den brittiska tidskriften New Left Review och den svenska motsvarigheten Zenit som centrala språkrör. Under de gångna femtio åren har han gjort en gedigen akademisk karriär med en imponerande mängd böcker och forskningsrapporter som resultat. Särskilt under de första åren var hans fokus på ideologiernas väsen och samhällets maktstrukturer. Men i ett längre perspektiv är det analysen av klassamhället – globalt, i Europa och i Sverige – som utgjort den röda tråden i hans forskning och författarskap.

Hegemonisk makt

Inledningsvis en kuriositet som berör Therborn och min egen ungdom. År 1966 utkom i Sverige en pamflett med titeln “En ny vänster” där Therborn var en av författarna. Då skriften utkom stod Therborn och hans kollegor ännu nära vänstern inom socialdemokratin, senare gick han flera steg vänsterut och blev förutom marxist också leninist.

Som nybliven politices studerande vid Helsingfors universitet drogs jag och “sexlingarna” från Norsen in i studentlivet. Efter många om och men lyckades vårt gäng ta över redaktionen för nationstidningen Nylänningen. I andra numret av Nylänningen år 1970 skrev jag ihop en längre artikel med rubriken “Hegemonisk makt”. Den var baserad på och inspirerad av Therborn och den ovannämnda pamfletten. Artikeln var en ideologisk nybörjares försök att beskriva de rådande maktstrukturerna och ge råd åt arbetarrörelsen vad som bör göras för att bryta borgerlighetens hegemoniska makt.

De två nummer av Nylänningen vårt gäng gav ut gick inte obemärkta förbi. På ett påföljande nationsmöte beslöt en överväldigande majoritet att lägga ner tidningen, för att sedan något senare återupprätta den med en splitterny och garanterat borgerlig redaktion. För oss övertygade socialister var den här episoden förstås ett bestickande exempel på hur borgerlighetens hegemoniska makt fungerar på mikronivån…

Studentjournalismen blev för mig ett kortvarigt kapitel, men intresset för New Left Review, Zenit och bl.a. Therborns författarskap av betydligt mera bestående art.

Therborns teser

Jag följer numera med Therborn på Facebook, där han nu och då kommer med intressanta kommentarer om bl.a. världspolitiken. Ett inlägg, Five exits from neoliberalism, publicerades strax före midsommar, och var den omedelbara orsaken till att jag beslöt skriva den här sommarkrönikan med Therborns resonemang i fokus.

Hans huvudobservation var att världen håller på att överge nyliberalismen. Han lade fram fem teser som stöd för sitt påstående.

För det första återuppstår eller utformas nya utvecklingsmodeller. Göran Therborn hänvisar bl.a. till Kinas och Vietnams framgångsrika exempel och den positiva politiska omvandlingen i bl.a. Chile.

För det andra påvisar den rådande pandemin att den här sortens globala kriser inte kan skötas av en marknadskapitalism riktad mot staten. GT åberopar i synnerhet Bidens USA som exempel och påminner om att det nu är nästan 40 år sedan Ronald Reagan proklamerade att “statsmakten inte är lösningen på våra problem, utan utgör själva problemet”.

För det tredje, och återigen med hänvisning till Biden-administrationen, råder det växande övertygelse om att den planetariska klimatkrisen visar hur inadekvat den nyliberala kapitalismen är som ett styrningsmedel. En oundviklig omställning till en fossilfri ekonomi kräver massiva statliga investeringar, mellanstatligt samarbete och multilaterala avtal.

För det fjärde håller geopolitiken på att ta kontrollen över den marknadsbaserade globaliseringen. GT hänvisar bl.a. till hur Kina utmanar det av USA och Europa ledda unipolära maktcentret i världen som medfört aggressiva motåtgärder. Han anser att “frihandeln” håller på att ersättas av “nationell säkerhet” och att nyliberalismen är helt obrukbar som socialt underlag för krigsmobilisering.

Och för det femte, den generation som genomlevt nyliberalismens ojämlikhet är förbannad, men inte nog med det. Upplysta ekonomister och borgerliga intellektuella har gripits av en växande oro allt sedan finanskrisen 2008. Båda okonventionellt tänkande delar av makteliten och allt större delar av olika utsatta samhällsklasser inser att det krävs en ny riktning. Och både i väst och i Kina är ökande ojämlikhet en svaghet med tanke på “krigsmobilisering”.

Sammanfattningsvis säger Therborn att visserligen utgör den rikedom och makt som ackumulerats under åren 1980-2020 fortfarande ett inflytelserikt arv. Men spelplanen förändras till det bättre för de lag som kämpar för mänsklig jämlikhet och solidaritet, och för planetärt ansvar.

En del av det Therborn framhäver präglas av den “leninistiska” barlast som fortfarande tycks finnas kvar i hans syn på världen och samhället. Men i det här sammanhanget blir det ointressant att ge sig in i en närkamp om begrepp och nyanser. Det intressant är att Therborn ur sitt egna perspektiv kommer mycket nära de resonemang om ett förestående paradigmskifte i världsekonomin och -politiken som nu präglar debatten på en bred front.

Särskilt intressant är att Therborn på flera punkter hänvisar till de potentiella möjligheter Bidens administration har öppnat för.

Jag påminner här om en aspekt av detta jag hänvisade till i min kolumn i Arbetarbladet tidigare i år om paradigmernas kamp. Bidens nya ekonomisk-politiska rådgivare Jennifer Harris har argumenterat för att utformandet av en ny (progressiv) ekonomisk och samhällspolitik bör ses som en del av USA:s globala säkerhetspolitiska strategi.

Med andra ord, det finns en växande övertygelse i väst om att det blir allt svårare att hävda sig globalt i maktkampen med Kina etc. med den nyliberala marknadskapitalismen som utgångspunkt. För att vara attraktiv bör USA – och Europa också för den delen – ändra riktningen på sin samhällspolitik. Det går inte att övertyga “vanligt folk” på hemmaplan om nödvändigheten av att stå upp mot Kinas framfart med en politik som gör de rika rikare och lämnar de utsatta i sticket.

För att svänga på kakan, är det ju enpartisystem och de kroniska brotten mot centrala mänskliga fri- och rättigheter som Kina och många andra länder representerar, helt oacceptabla. I synnerhet för socialdemokratin.

Men går det att påverka utvecklingen i Kina med en aggressiv konfrontationspolitik kopplad till en ojämlik samhällspolitik på den egna bakgården. Knappast, är mitt svar.

Det som behövs är en pragmatisk, samhällsorienterad global politik som strävar till att rehabilitera det multilaterala avtalsbaserade samarbetssystemet.

Denna optimistiska övertygelse om att en annorlunda värld är möjlig, och till och med möjligare nu än under de föregående 30 åren sedan kalla krigets sammanbrott, tycks genomsyra också Göran Therborns nuvarande syn på samhällsläget.

Epilog

Den 30 juni kommenterade Göran Therborn den senaste svenska regeringskrisen i New Left Reviews kolumnspalt Sidecar på nätet, med rubriken “Röda linjer”.  Efter en rätt realistisk och dyster genomgång av socialdemokratins och den övriga vänsterns diverse parlamentariska motgångar i olika delar av Europa kommer han till sin konklusion: socialdemokratin har – kanske för alltid – missat den chans den fick under 1990-talet som en motreaktion till den första nyliberala chockvågen genom att okritiskt anpassa sig till den nyliberala kapitalismens tryck. För Sveriges del skriver GT att Nooshi Dadgostars rehabilitering av den industriella erans socialdemokrati kan ha en del taktiska fördelar på kort sikt, men är knappast ett adekvat svar på det här århundradets utmaningar som varje socialistiskt projekt är tvunget att möta. För att ta sig ur de dilemman ett splittrat parlament uppställer krävs större kreativitet än så.

Här förbyts alltså Therborns måttligt optimistiska syn på världsutvecklingens möjligheter till en rätt så krass och kritisk verklighetsbeskrivning av det egna hemlandet. Det föder tanken, att kanske Therborn borde rekommendera en liknande samarbetsorientering över de gamla blockgränserna som han förespråkar internationellt också som ett medel för den svenska politiken? Men jag inser förstås att det här kan bli möjligt endast om Centern bland de gamla borgerliga partierna är berett att överväga någon form av samarbete med Vänsterpartiet.

Jag väntar med intresse på Göran Therborns reflektioner om politiken i Sverige under det kommande året fram till det ordinarie valet hösten 2022.

Folke Sundman

Helsingfors

PS Den här krönikan är tillägnad vännen Pertti Hynynen som avled i slutet av våren efter en långvarig sjukdom. Hynynen var den pionjär inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen som under slutet av 1960-talet gjorde den västeuropeiska nyvänsterns tänkande känt också i Finland. Liisa Liimatainens minnesord om Hynynen publicerades i Demokraattis midsommarnummer.