Den kännetecknar en tidsomvändning som kan tillspetsas med att fredsduvornas tid i Europa håller på att rinna ut i sanden.

Framöver är det främst hökarna som kommer att dominera i den politiska debatten.

Ansvarig för duvornas reträtt är som bekant den ryska björnen som brutalt försöker utvidga sitt revir österut mot Ukraina.

Det är snart ett år sedan då diktatorn Vladimir Putin släppte lös den stridslystna kreaturen. I framtida histrieböcker kommer den 24 februari 2022 tveklöst att kännetecknas som en säkerhetspolitisk vattendelare i Europa.

Som en första reflex på det ryska anfallskriget reagerade den tyske kanslern Olaf Scholz bara tre dagar senare med ett vägledande tal inför förbundsdagen i Berlin. Han talade om en ”Zeitenwende” och den glosan började sedan få en oanad och ännu pågående karriär.

Hörnpelarna i SPD-politikerns anförande är ett markant försvarspolitiskt paradigmskifte som inleddes med löftet om ett ofantligt finanspaket på 100 miljarder euro samt en framtida försvarsbudget på minst två procent av Tysklands bnp.

Förändrade villkor

Under det kalla krigets blockkonfrontation mellan väst och öst var det Willy Brandts och Egon Bahrs avspänningsfrämjande idéer om ”Wandel durch Annäherung” dvs omvandling genom närmandet som satte sin prägel på den västtyska utrikespolitiken. Den fortsattes under Helmut Schmidts och CDU-politikern Helmut Kohls regeringstid i den modifierade varianten ”Wandel durch Handel” – omvandling genom täta handelsförbindelser.

Den dåvarande tanken var att främja en atmosfär för att organisera en gemensam säkerhet med Sovjetunionen och senare Ryssland.

Kriget i Ukraina har däremot dramatiskt förändrat alla tidigare föresatser om att åstadkomma förtroendet för hållbara freds- och nedrustningsansträngningar.

Det skapade nya villkor.

Redan 2021 fattade en ordinarie SPD-kongress beslutet om att utveckla ett nytt utrikespolitiskt program.

I skuggan av Vladimir Putins försök att med militär våld erövra en oberoende grannstat står motsvarande överläggningar numera i en särskild skarp brännpunkt.

Utrikespolitiska reformförslag

I slutet av januari presenterade den partiinterna ”Kommission Internationale Politik” ett utkast avsett för debatt på SPD-kongressen som i december ska avgöra om den slutliga kursläggningen.

På drygt tjugo sidor skissade författarna fram en rad grundläggande moment för en ny socialdemokratisk utrikespolitik.

Visserligen behöver SPD inte känna ånger för Willy Brandts eller Helmut Schmidts handlingsstrategier, men i dokumentets inledning får ändå främst 60- och 70-talets framgångsrika avspänningsidéer en kompletterande tolkning.

Författarna konstaterar att förhoppninar om att ett starkt ekonomiskt samarbete även skulle leda till en demokratisering i Ryssland var ett misstag.

Med facit i hand vet man idag dessutom om alla negativa konsekvenser på grund av beroendeframkallande energileveranser från den stora grannen i öster.

Med en självkritisk underton skriver även SPD:s medlemstidning Vorwärts att Tyskland allt för länge litade på Ryssland och försummade att utveckla alternativa scenarier.

Det ryska anfallskriget karakteriseras i kongressförslaget med skarpa ordalag som ”det hittills mest brutala brottet mot den internationella ordningen så som den mödosamt byggdes upp efter andra världskriget”.

Den nya aggressiva Moskva-andan kräver således konsekvenser.

Slutsatsen formuleras i SPD-dokumentet med att säkerheten i Europa inte längre kan organiseras med utan måste verkställas mot Ryssland.

Under en presskonferens i Berlin förklarade SPD:s ordförande Lars Klingbeil att basen för den politiken består i en militär försvarsförmåga med avskräckande effekt.

Ändå uttrycks en vag förhoppning om att duvorna inte behöver inspärras för gott. Något som kvarstår är insikten att Rysslands geografi och storlek aldrig kan rubbas som politisk maktfaktor.

Önskemålet är att på sikt även kunna förnya den tidigare beprövade tanken om gemensam säkerhet.

Det finns inget intresse om att bidra till ett långvarigt kallt krig. Förutsättningen är dock att man i Kreml återgår till en regelbaserad fredsorienterad ordning, anser författarna bakom SPD-dokumentet.

Geopolitik

Olaf Scholz ”Zeitenwende” innebär även nya utmaningar för sammanhållningen inom Europeiska unionen.

I SPD:s diskussionspapper fastslås att man står inför ett multipolärt tidevarv, där främst Europa måste anta en starkare roll som geopolitisk aktör.

Nödvändigheten accentueras i synnerhet på grund av Rysslands bedrövliga attityd att betrakta större delen av Östeuropa som den ”egna” inflytelsesfären.

Att stå emot den politiken förutsätter enligt de tyska socialdemokraterna inte minst större investeringar i EU-ländernas militära försvarskapacitet.

Detta i sin tur bör kompletteras med att skapa bättre ekonomisk resiliens i form av ett sänkt beroende från globla handelspartner.

De aktuella erfarenheterna med Ryssland manar i det avseende också till en försiktigare relation med den globala supermakten Kina.

I SPD:s debattskiss kännetecknas det mäktiga asiatiska landet som en systemrival som söker ekonomisk dominans.

Handelsrelationen mellan Kina och Europa bör därmed präglas av ett framtida mönster som kallas för ”de-risking”.

Med blick på den omfattande och känsliga varuhandeln föreslår författarna formeln ”Kina+1”, dvs att man ska undvika en ensidig beroenderelation i synnerhet för strategiskt viktiga produkter.

Undermeningen är tveklöst även att vara förberedd för disharmoniska och farliga lägen med grava handelspolitiska faror som kan uppstå när konflikten med Taiwan får militära dimensioner.

Samtidigt noterar författarna att man utan Beijing inte kan lösa globala problem som t ex klimat- eller livsmedelskrisen. Även för arbetet att åstadkomma rustningskontoll behövs makthavarna i Kina som partner.

Ledande roll

Redan i juli förra året hade partiordförande Lars Klingbeil i ett tal inför den socialdemokratiska Friedrich-Ebert-stiftelsen framhållit att Tyskland måste ha ambitionen att agera som en ”Führungsmacht” dvs en ledningsmakt i Europa.

Med blick på den tyska historien kan ordsammansättningen ”Führung” och ”Macht” möjligen väcka oönskade associationer.

I partiets debattförslag återfinns begreppet språkligt nertaggat som att förbundsrepubliken som EU:s ekonomiskt starkaste stat bör anta en ”ledande roll”.

För att undvika missförstånd ger författarna en slags manual om hur den positionen ska tolkas.

Enligt SPD-dokumentet ska Tyskland självfallet inte åsidosätta eller köra över andras intressen utan förbundsregeringen ska vara lyhörd och ta upp röster och perspektivförslag för att sedan starta initivtiv för att nå gemensamma mål.

Ambitionen är dessutom att med hjälp av en kooperativ ledarstil ge impulser även för t ex svåra politiska avgöranden.

SPD:s nya utrikespolitiska kursdebatt i skuggan av den spänningsladdade ”Zeitenwende” kommer även att stå på agendan när Lars Klingbeil i slutet av februari möter sina nordiska kollegor på Samak-konferensen i Helsingfors.