Det konstaterar Stein Reegård som är seniorekonom vid Norges fackliga Landsorganisation LO.

Reegård framhåller att LO har en stark och central ställning i det norska samhället.

Antalet LO-medlemmar rör sig kring cirka 900 000 fördelade på 21 fackförbund. Den fackliga organisationsprocenten i hela Norge är totalt 50 procent.

– Av arbetstagarna är 25 procent LO-medlemmar. Därför är det LO som dominerar det fackliga fältet men har samtidigt bra relationer till de andra fackorganisationerna, säger Reegård.

En skillnad i jämförelse med fackföreningsrörelsen i de andra nordiska länderna är att man inte har några fackliga arbetslöshetskassor.

– A-kassornas uppgifter sköts av den norska staten, konstaterar Reegård.

Han framhåller att makten på central nivå fortfarande är stark inom facket i Norge.

– Alla strejker måste till exempel godkännas av LO. Det är visserligen en formalitet men reflekterar den starka ställning LO har. Även de norska arbetsgivarna vill hålla fast vid de centrala kollektivavtalen.

Reegård påminner om att sysselsättningsläget i Norge numera är dåligt i jämförelse med till exempel Sverige och Tyskland.

– Då menar jag inte arbetslösheten som för närvarande är fyra procent i vårt land utan de som är sysselsatta. Problemet är sådana personer som inte är registrerade som arbetslösa fast de inte har jobb. De kan antingen vara sjuka, befinna sig på jordenruntsegling eller gå på utbildning. Men de får inte fast jobb vilket leder till ett utanförskap i arbetslivet, säger Reegård.

Han menar att det är ett problem att nästan alla pengar i Norge går till högre utbildning.

– Det innebär pengar till akademisk utbildning, men för lite pengar till yrkesutbildning.

Åren från 2007 fram till 2014 var präglade av en stark ekonomisk tillväxt i Norge.

– Det var då det tillkom många nya jobb speciellt inom byggnads- och metallbranscherna. Nämnda industrier drog till sig många invandrare särskilt från Polen och Litauen. Men norska ungdomar ville inte söka sig till byggnadssektorn, bland annat med den motiveringen att man där bara pratar utländska språk. Invandringen mattades senare av på grund av oljekrisen, säger Reegård.

Från 2013 till 2021 styrdes Norge av högerregeringar som dominerades av det konservativa partiet Høyre och det högerpopulistiska Framstegspartiet.

– Dessa högerregeringar styrde Norge i fel riktning, säger Reegård bestämt. Fel därför att det skedde en förskjutning på arbetsmarknaden till löntagarnas nackdel. Dessutom gav politiken ökat utrymme för en oseriös arbetsmarknad vilket betydde större inslag av låga löner, dåliga sociala förhållanden och ett utnyttjande av svaga grupper.

Reegård anser ändå att de norska Høyreledda regeringarnas politik inte var lika dålig som regeringen Reinfeldts i Sverige.

– Till exempel var skattelättnaderna under den här perioden mycket större i Sverige än i Norge. Høyreregeringarna vågade nämligen inte gå lika långt som i Sverige. Men trenden var den samma.

Stein Reegård anser att nyliberalismen hunnit längre i Sverige än i Norge. Som exempel nämner han att det norska post- och telebolaget fortfarande är statsägt.

– Det samma gäller energisektorn som genom Statoil och Statkraft är statsdominerad i Norge. Så även inom banksektorn med Den Norske Bank som är statsdominerad. Här vågade inte ens Høyreregeringen sig på att privatisera, säger Reegård.

Socialdemokraten Jonas Gahr Støres regering bygger på ett samarbete mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet. Reegård understryker att Senterpartiet är ett starkt antikapitalistiskt parti.

– Samtidigt är partiet dominerat av landsbygden som vill närma sig Arbeiderpartiet. LO har nämligen en bra relation till jordbrukarorganisationerna. Livsmedelssektorn som köttproducenter och mejerier är starkt skyddade av den norska staten tack vare tull- och handelsrestriktionerna samt subventionerna.

En gång var ett medlemskap i EEC, numera Europeiska unionen EU den stora stridsfrågan i Norge som splittrade både partier, regioner och familjer. Vid de båda folkomröstningarna 1972 och 1994 blev det nej till EU.

– Frågan om ett eventuellt EU-medlemskap går idag under radarn i Norge. Norrmänen känner närmast ångest inför tanken att säga antingen ja eller nej till EU och är nöjda med att vara en del av den inre marknaden genom EES-avtalet med EU.Själv är jag väldigt lycklig över att Norge inte är med i euron. Skulle vi ha euron som valuta skulle vi ha fått en ännu större arbetslöshet i samband med oljekrisen 2014.

Stein Reegård berättar att han själv röstade nej vid de båda folkomröstningarna.

– Men nu är jag mera positivt inställd till EU och menar att EES är av stor betydelse för Norge.