Lördagskvällen den 26 september 1931 hade ett tjugotal personer samlats i festsalen på Folkets hus i Solberg i Ingå. Trots högtidsstunden, då lokalen skulle återinvigas efter ett års nedstängning, var feststämningen tryckt.

Samma vår hade Solberg svenska arbetarförening fallit offer för den kommunistskräck som spred sig i den unga republiken Finland. Redan hösten 1930 belades föreningen med verksamhetsförbud och i maj 1931 upplöstes den officiellt av häradsrätten i Ingå, trots försvarsombudet Axel Åhlströms högljudda protester. Föreningen ansågs på mycket oklara grunder ha gjort sig skyldig till kommunistisk agitation och spridning av kommunistiska skrifter. Mot de nya paragrafer som, efter krav av den framväxande Lapporörelsen, hade antagits i föreningslagen hjälpte ingen överklagan.

Folkets hus och föreningens övriga egendom tillföll istället Finlands svenska arbetarförbund, som redan samma höst kunde avlägsna myndigheternas sigill från dörren och släppa in nytt ljus genom de förspikade fönstren. Den djuprotade misstron mot socialismen i bygden visade sig däremot svårare att förbigå. Det blev tydligt då förbundet i september bjöd in till fest i huset, med ordförande Axel Åhlström som festtalare. Tilltaget väckte protester bland de högersinnade i trakten och på festdagens morgon lade en anonym annons i tidningen Västra Nyland sordin på stämningen. “Svenskar i Nyland” kallades till möte på ungdomsföreningens lokal i Degerby, endast sju kilometer från Folkets hus i Solberg. Det officiella syftet var “att dryfta de senaste politiska händelserna” men valet av plats och klockslag, några timmar innan festen i Solberg, skvallrade om den verkliga baktanken.

Vid sextiden på lördagskvällen hade 200 personer, från ett tiotal västnyländska kommuner, anlänt till Degerby. De utgjorde ett tvärsnitt av Lapporörelsens sympatisörer: hemmansägare, präster, akademiker och officerare – många av dem välkända lokalprofiler. En delegation utsågs för att meddela regeringen om att inga kommunister skulle tolereras i Västnyland. Stämningen var uppiskad. Fosterländska sånger blandades med nationalistiska och religiösa anföranden, i väntan på kvällens verkliga program.

Då klockan slog åtta hördes ropen: “Festen börjar! Till bilarna”. Strax efteråt satte en lång bilkaravan, 31 fullpackade bilar, iväg mot Solberg – redo att konfrontera socialisterna och förvisa dem från bygden.

Hotet mot demokratin

Hösten 1931 hade Lapporörelsen redan hunnit etablera sig som en slags osalig ande i det finländska samhällslivet. Utöver otaliga våldsbrott, skjutsningar av meningsmotståndare och nedstängningar av arbetarlokaler hade rörelsen redan sommaren innan visat sin politiska makt, genom att förmå Kyösti Kallios regering att avgå. Bondemarschen till Helsingfors i juli 1930, då 12 000 Lapposympatisörer tog över huvudstaden, var ett spektakel som följdes med både oro och försiktighet – även på Arbetarbladet.

Axel Åhlström hade sedan rörelsens första dagar varit en av dess mest hårdnackade motståndare. I riksdagen och sin tidnings spalter riktade han skarp kritik både mot Lappo och mot regeringens eftergifter, i synnerhet gällande förenings- och tryckfrihetslagen. Det var en kamp där han ofta fick stå relativt ensam – i alla fall på svenskspråkigt håll. Lapporörelsen väckte inledningsvis sympatier bland delar av den finlandssvenska borgerligheten, dess tidningspress och riksdagsmän. De svenskspråkiga kommunisterna var redan tystade och också inom det egna partiet fanns röster som manade till försiktighet.

Åhlström anslöt sig istället till den av Väinö Tanner ledda falang som öppet bekämpade Lapporörelsen under hela dess verksamhetstid – inte utan risk för den egna hälsan. I juni 1930, då den kommunistiska riksdagsmannen och advokaten Asser Salo skjutsades från Vasa rådhus under pågående rättegång, fanns Åhlström vid hans sida och räddade sig med nöd och näppe undan folkhopen. Under hösten reste han runt i Svenskfinland, höll diskussionsmöten och tal under rubriken “Lapporörelsen och hotet mot demokratin” – ofta i hetsig diskussion med Lappomän. Det var med andra ord ett välbekant ansikte som mötte de västnyländska Lappoanhängarna då de rullade in på gårdsplanen i Solberg, vid halv nio-tiden den där lördagskvällen.

Svaret för Solberg

Vid Folkets hus hade de flesta gäster som vågat sig till platsen sökt skydd i grannstugorna redan vid åsynen av den långa bilkaravanen. När de objudna gästerna klampade in i festsalen möttes de därför främst av arrangörerna, Axel Åhlström och förbundssekreteraren Gunnar Andersson. På Åhlströms uppmaning satte inkräktarna sig ned och ombads, då situationen lugnat sig, att visa sina biljetter. Svaret blev högljudda protester och spontana tolkningar av Vårt land och Björneborgarnas marsch. Stämningen steg i rummet, som fylldes med rop om att släcka lampan och avsluta festen – om att Åhlström, som försökte resonera med Lappomännen, under inga omständigheter fick bli kvar.

Åhlström uppmanade förgäves de två utnumrerade poliskonstaplar som infunnit sig att avvisa inkräktarna men tvingades snart fatta beslut om att avbryta festen. Flera av Lappomännen ska av allt att döma ha varit redo att ta till våld för att få sin vilja igenom. Senare skulle det visa sig att vissa hade planerat en skjutsning av både Åhlström och Andersson; nu fick de istället lämna platsen med poliseskort. Genom ett mindre gatlopp av knuffar och rop fördes de ut till polisbilarna och vidare till stationen, där de sattes på första bästa tåg tillbaka till Helsingfors.

Händelserna i Solberg – de enda av sitt slag på svenskt håll – väckte ramaskri i Svenskfinland. Till och med den tidigare Lappovänliga pressen tvingades erkänna att en gräns hade passerats. Den västnyländska delegationens besök i Helsingfors slutade likaså i platt fall. Statsminister J.E. Sunila var inte imponerad: bistert tillrättavisade han besökarna, för att de “tagit sig rättigheter, som icke ankommer på dem”. Tillintetgjorda tvingades delegationen lufsa ut från statsrådsborgen – rätt i famnen på Axel Åhlström, som i samma stund “råkade” komma gående längs Alexandersgatan, med cigarett i mungipan och ett leende på läpparna.

För Mr J:son, Arbetarbladet och Arbetarförbundet blev fadäsen i Solberg gåvan som aldrig slutade ge. Händelsen slutade i en officiell undersökning av inrikesministeriet, som återberättades flitigt i Arbetarbladets spalter. I oktober startades kampanjen “Svaret för Solberg” – en nationell upplysnings- och medlemsvärvningskampanj på Arbetarförbundets initiativ, som resulterade i hundratals nya medlemmar och flera nya föreningar. Det demokratiska och starkt antifascistiska arv som här lades inom Arbetarförbundet skulle komma att överleva både Lappoåren och Axel Åhlström själv.

Sjukdomen

Den grundmurade demokratiska inställningen till samhället och insikten om tidningspressens ansvar var inte det enda som Axel Åhlström tog med sig från händelserna 1918. Sviterna från fånglägervistelsen skulle följa honom livet ut.

Under en resa till Danmark sommaren 1926 insjuknade Åhlström svårt och lades in på sjukhus i Malmö, där läkarna kunde konstatera att njurarna hade angripits. Tack vare den snabba vården återhämtade han sig – men helt frisk blev han aldrig mer.

Våren 1934 förvärrades hans situation definitivt. Han lades in på Maria sjukhus i Helsingfors i början av året men skrevs ut lagom till första maj. Vilan, medicineringen och de nya ordinationerna tycktes inledningsvis ha verkan: redan i början av maj var Mr J:son tillbaka i spalterna och på Arbetarförbundets kongress, där han återvaldes till ordförande.

Återställd blev han däremot inte. I sin första rulla efter återkomsten ondgör han sig visserligen främst över läkarnas förbud mot kaffedrickandet – “Det var nästan som om sjukhuset skulle ha sett med avoghet, att koffein kan serveras på annat sätt än i små medicinglas” – men betydligt allvarligare var effekterna på Åhlströms syn. Under sin sista tid i livet var han praktiskt taget blind.

Harry Blomberg har beskrivit det djupa intryck som vännen Axel gjorde på honom under ett möte vid samma tid.

Ännu våren 1933 var vi tillsammans ett par veckor i H:fors, och fast han då var märkt av sjukdom, föreföll han att kunna övervinna den. Men när jag i april detta år passerade H:fors på väg till Ryssland, möttes jag av en bruten man. Han, som annars flög fram efter gatorna med rocken som ett segel, kom skridande med en gamlings försiktiga kliv. Det skar mig i hjärtat att se honom.

Blomberg betonar ändå att Axel Åhlström inte tillhörde dem som man beklagade; humorn och elegansen behöll han in i det sista, liksom engagemanget i arbetarrörelsen. I juni tillät hans tillstånd fortfarande honom att delta i de kooperativa förbundens kongresser i Sverige och Danmark. De resorna blev ändå hans sista. I takt med att sommaren och hösten framskred gick rullan allt långsammare, för att i slutet av augusti stanna av helt. I september lades Åhlström in på universitetssjukhuset i Helsingfors och flyttades i oktober till Hyvinge sanatorium.

Där mottog han slutligen den dödsdom, som varken vita bödlar eller Lappomän hade lyckats verkställa. Från sjukhussängen skrev han sina avskedsbrev till hustrun Vera och de närmaste medarbetarna, innan han transporterades hem till Kottby. Där somnade han in två veckor senare, stilla och utan medvetande. Det var vid midnatt, natten mot fredagen den 26 oktober. Då Arbetarbladet gick i tryck samma morgon var det med ett tomrum där Rullan tidigare hade gått.

Arbetarbladet 26.10.1934

Dina var vidderna…

Axel Åhlströms liv blev kort – han var alltså bara 43 år då han slutligen avled. Men som K.-A. Fagerholm skrev efter hans död: “långt var det liv han levat om liv är bragd’”.

Hans begravningsceremoni blev en stor och gripande sorgehögtid, med tal och kransnedläggningar från hela den finländska arbetarrörelsen och kulturfältet. Några röda fanor vid altaret, där Åhlström hade önskat se både arbetarföreningens och ungdomsklubbens flaggor, blev det däremot inte. Kyrkans hårdnackade motstånd blev droppen för många framträdande socialdemokrater, som lämnade den strax därefter.

Efter sig lämnade Åhlström, förutom rörelsens saknad, frun Vera och två minderåriga söner. Familjefadern Axel Åhlström är ett till största delen oskrivet kapitel – mycket på grund av att Åhlström, förutom i brev till nära vänner, sällan skrev om sitt privatliv. I ett sådant brev, skrivet till kollegan Johan Jakob Huldén, berättar han ändå öppet om sina söner och motiverar beslutet att bo kvar i Kottby med att “där är bättre för barnen än inne i stenöknen”. På dödsbädden verkar det också ha varit sönerna och deras framtid, utöver tidningens, som tog upp det mesta av hans oro. Strax efter hans död startades därför, på initiativ av K.-A. Fagerholm, en insamling för att trygga sönernas skolgång. Bidrag strömmade in från föreningar och privatpersoner i hela Svenskfinland och båda sönerna kunde med tiden inleda högskolestudier. Båda aktiverade sig också inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen.

Med det var Axel Åhlströms arv, det som han fick lämna allt för tidigt, på sätt och vis fullbordat. Inom den finlandssvenska arbetarrörelsen, där han lämnade ett så stort tomrum, blev han snart en legendarisk figur. Det humanistiska och demokratiska arv som han lämnade efter sig skulle dessutom komma att få stor betydelse både för hans tidning och hans förbund – inte minst då de tendenser, som han ägnade sina sista år mot att bekämpa, så småningom ledde fram till våra mörkaste år.

Elmer Diktonius fångade på många sätt kärnan i hans arv och personlighet, i den minnesdikt som han läste upp vid Åhlströms kista:

“Dina var vidderna – ditt mogna öga / fann behag i dem.

Från världens bråk och larm / som smutsar ned oss alla

du höjde stolt din panna / lyfte högt din strid

för idealitet på denna jord / som hatfull, ondskemätt

sig framåtrullar.

(…)

Dina var vidderna: du fann behag i dem.

Och vidderna / dig skänkte mod att strida.

Och vidderna / dig gjorde god och ädel.

Och dina vidder är vår stora tröst”

Källor:

Anna Bondestam: Axel Åhlström (Finländska gestalter IV) Alf-Erik Helsing: Vägen till vetandets kulle: 90 år socialdemokrati i Ingå Bondestam & Helsing: Som en stubbe i en stubbåker

K.-A. Fagerholm: Talmannens röst

Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikka: Svart gryning: fascismen i Finland 1918-44

Arbetarbladet 1929-34.

Axel Åhlströms brev i Åbo Akademis arkivsamlingar.