Hon emigrerade 1946 till USA. Efter att hennes make Adolf gick bort 2008 beslutade hon två år senare att återigen bosätta sig i Berlin.

Som ett av de få kvarvarande tidsvittnen ägnade hon fram till sin egen död mycken energi åt att kraftfullt och tålmodigt upplysa om förintelsens fasor.

Margot Friedländer författade även det självbiografiska alstret Erinnerungen. I dess ljudboksvariant bevarades hennes röst även för kommande generationer.

Hennes insatser belönades 2011 av dåvarande förbundspresident Christian Wulff med den högsta tyska hedersmedaljen Bundesverdienstkreuz.

Den ansedda liberala tyska veckotidningen Die Zeit publicerade häromveckan en uppmärksammand dödsruna efter Margot Friedländer. Den författades av hennes nära vän den kända tyska pianisten Igor Levit.

Hans tydliga syfte var att uppmärksamma förlusten och samtidigt tala om de värderingar som hon med stor sannolikhet själv skulle ha riktat till människorna förmodligen inte bara i Tyskland.

”Bitte seid Menschen!”, var ett av hennes sista önskemål när hon senast teve-intervjuades vid 80-års dagen av andra världskrigets slut.

Uppmaningen framfördes mjukt och utan bitterhet eller hämndbegär på grund av allt det onda som hon själv utsattes för.

Men det finns även en snarare dold version om hennes farhågor som Igor Levit plockar fram. Något som Margot Friedländer yttrade gentemot honom utanför rampljuset, bakom scenen och utan publik.

”På slutet var hon ändå besviken“, skriver pianisten som rubrik för sitt eftermäle. ”Varför är det på det viset?”, citerar han Margot Friedländer som samtidigt tycker att ”det inte är svårt att vara människa, att fortsätta vara mänsklig”.

Den nya verkligheten som hon tvingades bemöta under sina sista levnadsår jämförde hon med den avgrundsfas som förmörkade den tyska historien.

Även då började det med ”små förändringar” återgav Levit sin avlidna väninna.

Det som hon syftade på var den ”diskursförskjutning“ som startade 2015 när ett nytt högerparti offentligt började arbeta för att öppna samhället för högernationalistiska argument.

Som startskott beskriver pianisten AfD:s ex-ordförande Alexander Gaulands ökända utspel om att Tredje riket endast var en ”fågelskit i den tyska historien”.

Därefter kom närmast otaliga liknande inlägg som bl.a. kravet om en helomvänding i minneskulturen.

I alldeles färskt minne är dessutom Alice Weidels och Elon Musks samförståndsnonsens om att Adolf Hitler tillhörde ”vänstern”. Och dessvärre kan man utgå ifrån att det inte är det sista bisarra inslaget i det avseendet.

Det ligger nära till hands att man bör läsa Igor Levits dödsruna som ett slags politiskt testamente efter Margot Friedländer.

Hans ord lämnar spår även i den upprepade redan veckolånga kontroversiella tyska debatten för och emot att ansöka ett AfD-förbud i den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe.

På grund av alla noggrant dokumenterade rasistiska och demokratifientliga värderingar som högerpartiets ledande funktionärer erbjuder till väljarna har pianisten Levit inga tvivel.

”Att behandla AfD som ett normalt parti, vore ett syndafall”, skriver han i Die Zeit-artikeln. Han avslutar tanken med åsikten om att den attityden 80 år efter förintelsens slut skulle innebära ett svek på förbundsrepublikens moraliska och politiska fundament.