Själva klyftan öppnades av den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe som i sin tur sattes igång av oppositionspartierna CDU och CSU.

Debatten om konsekvenserna går på högvarv. Dramatiken är enastående.

Trafikljuskoalitionen i Berlin utsätts för en stresstest för att finna en väg att skutta över eller täta till det riskfulla hålet i statsbudgeten.

Olaglig planering

Bakgrunden till det aktuella missödet bör sökas i slutfasen av CDU-kansler Angela Merkels regeringstid.

Som bekant präglades åren mellan 2019 och 2021 i hög grad av covid-19-pandemin. I den fasen utvecklade (inte bara) den tyska regeringen ett omfattande stödprogram för utsatta medborgare och företag.

Den svart-röda koalitionen fastslog ett “nödläge” för att kunna åsidosätta den grundlagsstadgade “skuldbromsen” (Schuldenbremse).

Undantaget höjde lånetaket för dåvarande finansminister Olaf Scholz.

Eftersom coronakrisen sedan ebbade ut användes inte dessa krediter fullt ut.

Efter valet hösten 2021 och de påföljande koalitionsförhandlingarna mellan SPD, Bündnis 90/Die Grünen och FDP kläcktes idén att tillvarata den kvarvarande lånevolymen för att finansiera andra viktiga projekt.

Som resultat togs hela summan på 60 miljarder euro upp som hörnpelare i regeringens nya “klimattransformationsfond”.

Överenskommelsen underlättade för koalitionsavtalet där trafikljuspartiernas olika syften tillvaratogs.

De gröna kunde visa upp konkreta åtgärder i klimatfrågan, FDP var nöjd med att skuggbudgeteringen inte drabbade upplåningsbromsen och SPD kunde skylta med att omstruktureringen kommer att vidtas med socialt ansvar för befolkningen.

Sedan författningsdomstolens besked är den balansen krossad och utgör ytterligare en hotfaktor för sammanhållningen i en redan ansträngd koalition.

Enligt domarna strider 2021 års (undantags)budgetering mot författningen. Som skäl uppges att upplåningar varken kan omdeklareras eller läggas på hyllan för framtida användningar.

Dessutom ska beloppen framöver användas under samma period som lånen vidtas. Vidare fastslogs det att motsvarande krediter måste ingå i beräkningen när det gäller att iaktta “skuldbromsen”.

Själva regelverket skrevs in i författningen 2009 och innebär ett lånetak på högst 0,34 procent av Tysklands bnp.

Ambitioner äventyras

En första konsekvens efter domen från Karlsruhe startades under innevarande veckan av finansminister Christian Lindner (FDP).

För första gången i förbundsrepublikens historia spärrades alla departementens utgifter som ännu saknar juridisk bindningskraft.

Det är visserligen ingen fullständig “shutdown” enligt amerikanskt mönster men ändå ett drastiskt steg för den statliga utgiftsplaneringen.

Åtgärden ska underlätta överläggningarna om den kommande omstruktureringen. Lindner talar främst om nödvändigheten att spara och/eller omprioritera i budgeten.

Det som under de nya villkoren står på spel är i synnerhet alla projekt som tidigare ingick i “klimattransformationsfonden”.

Till de tyngre investerings- eller subventionsplaner räknas en fossilfri omställning av bostädernas värmesystem, saneringen av järnvägarna samt att främja e-mobiliteten.

I koalitionsavtalet kom trafikljuspartierna överens om att forma en politik för “frihet, rättvisa och hållbarhet”. Ambitionen var inget mindre än att inleda ett enastående industripolitiskt paradigmskifte.

Karlsruhes dom kan innebära domedagen för den då inledda politiska visionen på väg mot landets klimatneutralitet.

Den kommer tveklöst att gå ut över arbetstillfällen inom branscher som drabbas av inställda statliga stödutgifter.

Även den politiska skadan är stor med tanke på väljarnas möjliga förtroendeförlust för regeringspartierna.

Svår utväg

Att varken förbundskansler Olaf Scholz eller finansminister Christian Lindner hade en plan B för det numera uppståndna läget talar för att ingen på allvar hade räknat med författningsdomarnas “maxstraff”.

De för närvarande febrila sökningar efter en räddningsankare bygger framför allt på tre modeller.

Den ena framfördes av SPD-ordföranden Saskia Esken och går ut på att under de närmaste två åren återkalla grundlagens upplåningsbroms.

Kruxet är dock att ändringen kräver en två tredjedelars majoritet i förbundsdagen.

Man måste utgå ifrån att varken CDU/CSU eller FDP kan övertygas om den lösningen.

Den andra utvägen består i att med enkel parlamentsmajoritet återigen besluta om ett “nödläge” för att lagligt blockera författningens bromsmekanism.

Krigssituationen i Ukraina samt en ödesdiger utveckling i den globala uppvärmningen skulle tveklöst vara starka stödargument.

Den tredje modellen innebär FDP:s favoriserade plan att spara och omprioritera utgifterna. Partiet avvisar däremot en öppning för nya inkomster i form av skattehöjningar.

Den koalitionsinterna dragkampen pågår och de närmaste dagarna kommer att visa om kittet mellan SPD, De gröna och FDP håller eller utsätts för torka och sönderfall.

En första åtgärd för att reda ut läget samt att säkra utgifterna är ett kommande parlamentsbeslut för ett tilläggsbudget för 2023.

Till helhetsbilden hör dessvärre att trycket mot regeringen hotar att bli ännu värre. Skäl för det finns i CDU/CSU:s pågående överläggningar att överklaga även andra tidigare “skuggbudgeteringar” i Karlsruhe.

Motsägelsefullt

Att skriva in den hårda tyska skuldbromsen i författningen motiverades 2009 med att framtida generationer inte ska överbelastas med omåttliga skuld- och räntebördor.

Det gällde även att värna om ekonomisk stabilitet genom att tvinga regeringarna till statlig utgiftsdisciplin.

Frågan som man kan resa idag är om dess tolkning inte borde mjukas upp.

Tysklands ekonomiska stabilitet är långt ifrån hotad av de numera förbjudna nya upplåningar på 60 miljarder euro. Det rörde sig om satsningar som öronmärktes för miljövänliga omstruktureringar.

Det som trafikljuskoalitionen i Berlin avsåg var egentligen att följa författningsdomstolens besked av år 2021 att tidigarelägga hållbarhetsmålet för att säkra kommande generationers trygghet i den globala klimatkrisen.