Internationellt

Tyskland: Gazakriget och Förintelsens skuggor

Joachim Kasten
Förintelsemonumentet i Berlin.

Den 7 oktober öppnade den palestinska terrororganisationen Hamas Pandoras box genom att mörda fler än 1 400 israeler samt föra bort cirka 200 personer som gisslan. I ogärningens kölvatten bevittnar vi en fruktansvärd tragedi mitt framför våra ögon då ingen vet hur boxen kan stängas igen och vilka hotfulla dimensioner en ohejdad konflikt kommer att få.

Joachim Kasten

Arbetarbladet

 

 

Tveklöst har terrordådets bakomliggande orsak många och svårt genomskinliga bottnar och långa historiska rötter.

Ändå kan jag inte låta bli att ställa avgörande frågor. Var Hamasledarna inte medvetna om den israeliska reaktion som nu också skapar en dramatisk humanitär situation bland palestinierna på Gazaremsan?

Eller ville de till och med skapa brutalitetsbilder i medierna som ett led i en större strategi i kampen mot Israels existens?

Varför startades anfallet dessutom i en fas då oppositionen mot den högernationella Netanjahu-regeringen växte sig allt starkare?

Själv har jag inga rationella svar, men tror knappast att aktionen är ogenomtänkt av naiva ledare som efter allt att döma agerar från säkra ställen i Qatar, Teheran eller Ankara.

Tyska befintligheter

För mig innebär en artikel om det pågående Gazakriget faran att hamna mellan stolarna och få kritik för att vara obalanserad. Jag tar den risken.

Är man född i den västtyska efterkrigstiden så har man nazirikets fasor med tyskarnas ansvar för andra världskriget och Förintelsen i sin mentala ryggsäck livet ut.

Som barn och under den tidigare ungdomen upplevde jag vuxna som teg om krigets kausaliteter och landets ofantliga civilisationsbrott.

Först många år senare fick jag på eget initiativ studera och analysera om vad t ex ordet Auschwitz stod för.

Willy Brandts knäfall inför det judiska ghettot i Warszawa samt den förre förbundspresidenten Richard von Weizsäckers tal med insikten om att Tredje rikets kapitulation den 8 maj 1945 var en befrielse och inget nederlag lade grunden för det som så småningom blev den tyska minneskulturen.

Fördomar mot judar och antisemitism är en trist och urgammal företeelse som fanns inte bara i Tyskland. Men naziideologins långtgående försök att utrota judarna i Europa blev ändå till en slags slutsten i överläggningarna att bygga den judiska staten Israel i det tidigare brittiska mandatsområdet Palestina.

Kan Israels existens tänkas utan Auschwitz? Förmodligen inte. Den historien innebär i sin tur även en speciell tysk relation till den judiska staten.

I motsats till förhållandena i många andra länder är därför också det officiella analytiska svängrummet i bedömningen av det pågående kriget på Gazaremsan snarare begränsat.

Symbol och realitet

Israels säkerhet är en del av det tyska existensberättigande eller ”raison d`être” som det heter i diplomatspråket.

Den markeringen lämnade förbundskansler Angela Merkel redan 2008 under ett statsbesök och ett tal inför det israeliska parlamentet Knesset.

En närmast ordagrann försäkran om Tysklands identifikation med Israels trygghet i centrum upprepades senast vid olika tillfällen även av SPD-kansler Olaf Scholz.

Under ett möte med premiärministern Benjamin Netanjahu bekräftade han häromveckan på nytt den tyska statens skyldigheter på grund av landets historiska ansvar för Förintelsen.

Vilka former detta säkerhets- och utrikespolitiska solidaritetslöfte med Israel kan kommer att få återstår att se. Med blick på det rådande konflikt- och krigsläget i Ukraina bör man dock inte överskatta den tyska försvarsmaktens förmågan till ett militärt bistånd.

Till helhetsbilden om ”oinskränkt solidaritet” hör aktuella irritationer i Israel efter den tyska utrikesministern Annalena Baerbocks beslut att lägga ner rösten i FN:s generalförsamling.

Resolutionen innebar att Hamas anfall mot Israel inte fördömdes samt att den inte fastslog Israels rätt till självförsvar. Som motivering uppgav hon att Tyskland ville hålla samtalskanaler öppna t ex gentemot ledarna i Qatar.

Men Hamas terroraktion har dessutom även en rad obekväma inrikespolitiska dimensioner i Tyskland.

Det är inte för intet att både förbundspresident Frank-Walter Steinmeier och kansler Olaf Scholz vid olika tillfällen betonade vikten om att judiska medborgare ”aldrig igen” ska utsättas för hat- eller våldsbrott med antisemitiska förtecken.

Till den nygamla trista realiteten hör däremot den motsatta effekten. Som på många andra platser i världen har även ”förövarnas hemland” drabbats av makabra glädjedemonstrationer som markör för Hamas.

I en intervju med nyhetsmagasinet Der Spiegel talar författningsskyddets BfV:s chef Thomas Haldenwang dessutom om över 1 800 straffbara gärningar mot judiska medborgare eller institutioner efter terrordådet den 7 oktober.

Ansvarig för det är anhängare för både den högerorienterade och den s k importerade antisemitism som utgörs av migranter med rötter i islamiska stater.

Problemet är att motsvarande grupper aldrig har förstått vad det innebär att bli invandrare eller flykting i ett land med den särskilda och besvärliga tyska historien.

Kruxet är dessutom främst att de inte protesterar mot t ex Israels kontraproduktiva bosättningspolitik utan att de hyser ett hat mot just judar oavsett om de är israeliska medborgare eller ej.

Själv anser jag att den attityden är svår att tåla i Tyskland. Jag håller även med SPD-ordföranden Lars Klingbeil som anser att flyktingar med antisemitiska värderingar inte bör ha ett perspektiv att stanna här i landet om de inte kan bevisa starka asylskäl.

Ödesgemenskap

Kriget i och om Gazaremsan visar för mig i all tydlighet att terrorism aldrig kan skapa lösningar samt att Israels högernationalistiska regeringar medvetet förstörde tidigare försök att komma fram till en tvåstatslösning.

Som indicium för det räcker en blick på Västbanken med över 450 000 israelska bosättare.

Häromdagen publicerade den tyska kvalitetstidningen Süddeutsche Zeitung en intervju med den i Tyskland verksamma judiske författaren och filosofen Omri Boehm.

Enligt honom består lärdomen av 7 oktober-dådet också i insikten om att det är ofrånkomligt att åstadkomma en politisk lösning för att samleva med palestinierna.

Som en förutsättning nämner han att man i Israel måste slopa den verklighetsfrämmande hållningen om att kunna ignorera dem.

Vägen dit har ännu inte börjat, men hans vison om ett paradigmskifte är tveklöst värd att inte bara uppfattas som illusion.

Detsamma gäller förstås för Hamas ideologer vars enda målsättning är att krossa den judiska staten Israel.

Att hålla Pandoras box öppen leder enbart till en fortsatt ödesdiger kamp och nytt mänskligt lidande.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE