Den läsare som är intresserad av hur Ringboms författarskap blir till, eller hur ett författarskap över huvud taget blir till, får mycket ut av Av ljuset för ljuset. Den introspektiva boken är en resa i en introvert personlighet men också en resa guidad av en författarröst som vill se världen, förstå den och bära ansvar.

En mycket stor del av boken handlar om sådant som Ringbom har läst. Av ljuset för ljuset är utan vidare en essäsamling om litteratur, men inte bara om litteratur. Om tonvikten är på vad Ringbom läser, finns där också reflektioner över musik som “The Sound of Silence” av Simon & Garfunkel och den danska bildkonstnären Vilhelm Hammershøi. Medan Ringbom tar väldigt djupa intryck av många olika slags författare från olika epoker och olika länder, låter hon sig också förtrollas av andra konstformer.

Speciellt när det gäller det egna poesiskrivandet hade Ringbom som en tidig utgångspunkt att utforska poesins musikaliska kvaliteter. Dikternas budskap var någonting hon ville lämna tomt, men den dimensionen, vad hon vill få sagt, har blivit viktigare. Alldeles speciellt viktigt är det i hennes essäskrivande.

Till en viss del är Av ljuset för ljuset också en cancerbok, men definitivt ingen cancerdagbok. Det är en viktig grundläggande upplevelse för hennes konstnärliga skapande att ha tillfrisknat från cancern och råkat ut för att andra närstående dör i sjukdomen. Det perspektiv på livet sådana upplevelser ger finns invävd som en del av det bredare pusslet.

Att komma tillbaka starkare efter en sjukdomsperiod kan till och med vara en nyckel till varför en poet väljer att närma sig läsaren mer direkt, i essäform. I essäerna kommer läsaren närmare författaren än i de dikter Ringbom skriver och det finns mycket självbiografiskt stoff som ger nycklar till dikterna. Ringbom skriver alltså om en period i början av 00-talet där hon mer eller mindre inser att livet är viktigare än litteraturen och som läsare upplever man att insikten ger också hennes litteratur ett nytt djup.

Av ljuset för ljuset är helt enkelt en visdomskälla. Och en speciellt intressant form av visdom är hennes reflektioner över dissidenternas möjligheter att påverka genom att skriva i diktaturländer, eller i exil. Ett intressant land i sammanhanget är Belarus och hon nämner till exempel Svetlana Aleksijevitj. Essän om Belarus har fått en epilog om kriget i Ukraina. Just Aleksijevitj reaktion gör ett stort intryck på Ringbom när hon formulerar sin tro på att demokratin och kärleken kommer att segra.

Demokratifrågor är inte de enda samhällstillvända frågorna som Ringbom brottas med. Klimatförändringar och förlusten av biodiversiteten är också något som hon funderar mycket på. Den amerikanska fantasy- och science fiction-författaren Ursula K. Le Guin presenterar hon som en viktig inspirationskälla när det gäller frågor om planetens överlevnad och utopins möjligheter.

Att söka sig till en annorlunda eller bättre verklighet är en röd tråd genom boken. Det gäller Ringbom själv och hennes intresse för resor, inte minst när det gäller fascinationen med Japan. Det är dessutom något hon fäster sig vid hos andra författare som hon går i dialog med. Den danska 1600-talsklassikern Jammers Minde av kungadottern Leonora Christina är en självbiografi som handlar om att handskas med ett fängelsetillvaro. Boken ingår i Danmarks kulturkanon. Själva boken inspirerar Ringbom, men alldeles specifikt en efterskrift som poeten Inger Christensen har skrivit till den några århundraden senare.

Den tyskspråkiga litteraturen har också varit viktig för Ringbom. En alldeles särskild plats i essäsamlingen upptas av reflektionerna kring Ingeborg Bachmann och W.G. Sebald och huruvida Bachmann har inspirerat Sebald. Till Bachmann hittade hon med hjälp av Christa Wolf, tack vare en i skrift publicerad föreläsning som Wolf har hållit om Bachmann. Också brevväxlingen mellan Bachmann och Paul Celan fascinerar Ringbom.

Förintelsetraumat i Tysklands och Österrikes litteratur påminner en hel del om den nollpunkt inbördeskriget 1918 innebar för Finlands litteratur. Ringbom drar inte direkta paralleller till Finlands historia i det fallet, men där finns en oerhört viktig politisk dimension som har plågat författare, både sådana som har överlevt en hemsk historisk period och de som har kommit efteråt och skuggboxas med tyranniets vålnader. För att de historiska smärtpunkterna ofta är för tunga att se i vitögat, blir författare besatta antingen med själva händelserna eller med att söka sig bort från det egna landet. Vilken icke-plats som helst kan vara lättare att vara i än skådeplatsen för de värsta hemskheterna.

Wadi Halfa i Sudan är en plats som både Ingeborg Bachmann och W.G. Sebald har skrivit om. Det är i sig inte fråga om en betydelselös icke-plats, den har nämligen redan fransmannen Gustave Flaubert skildrat på 1800-talet. Men när det gäller de tyskspråkiga författarnas referenser till Sudan, känns det som om de ville skriva om en plats som på något sätt var raka motsatsen till Tredje riket, eller åtminstone en såpass avlägsen plats att man hade kommit till ett annanstans, en annan tillvaro och en annan verklighet.

Även om Ringbom nämner det egna resandet, inte minst till länder som Danmark och Japan, är Av ljuset för ljuset inte i första hand en reseskildring. Essäerna är i första hand resor i litteraturens värld. Genom att öppna en bok kan man resa vart som helst, fast till Sudan och man kan också resa i tid genom att läsa, till exempel till Leonora Christinas fångenskap i Blåtårn på 1600-talet.

En intressant dimension i boken är Ringboms relation till det finska språket. Mirkka Rekola var en av de främsta finskspråkiga poeterna och som hennes översättare lärde Ringbom känna Rekola personligen. Intresset för japansk poesi var något som förenade dem. Uppdragen som översättare har gett Ringbom mycket inspiration både för att skriva poesi och för essäistiken.

Om en hel del om det som Ringbom skriver om handlar om att söka sig till andra eller alternativa verkligheter, väcker hennes tankar om finskan och svenskan en insikt om att verkligheten är något som speglas genom språket. Helt samma verklighet ser något olika ut om man speglar den via finskan eller svenskan. Som svenskspråkig översättare av den mest finurliga och komplexa finskspråkiga poesin ser Ringbom den finländska verkligheten ur båda perspektiven. Rekola är nästan som en zenmästare i sammanhanget som med sin poesi har vidgat Ringboms vyer och lärt henne att handskas med verkligheten med språket som verktyg.

Av ljuset för ljuset är en läsvärd och mångsidig bok skriven av en beläst författare som visar hur både viktiga händelser i livet och viktiga texter har satt sina spår i henne. Bokens författare ger prov på en rik inre värld men också nycklar till att utforska den yttre världen.

Recension: Henrika Ringbom; Av ljuset för ljuset (2022); Förlaget; 183 s.