Att gång på gång redovisa om den tyska nazismens långa skuggor och militärmaktens slutliga villkorslösa kapitulation den 8 maj 1945 har för mig alltid inneburit kluvna känslor.

Att påminna om Tredje rikets ansvar för miljontals krigsoffer är än idag en dyster och sorglig företeelse. Detsamma gäller självfallet för Hitlerismens ideologiskt motiverade försök att förinta de europeiska judarna.

Över sex miljoner holocaust-offer talar ett tydligt språk som den tysk-judiske författaren Ralph Giordano (1923-2014) kännetecknade med tyskarnas ”ofantliga civilisationsbrott”.

Även andra utsatta grupper som inte passade in i nazisternas politiska eller rasistiska värdemönster led och mördades i nazistregimens ökända koncentrationsläger.

Befrielse

Denna oändligt dystra historien till trots har denna dag även en ljusare sida.

Den förste som vågade att sätta igång ett paradigmskifte i tyskarnas tänkande var den förre förbundspresidenten Richard von Weizsäcker.

I ett tal för trettio år sedan vågade han en ny tolkning av det som tidigare alltid omskrevs som Tredje rikets förkrossande ”nederlag”.

Hans nya vägledande markering byggde på den enkla insikten att också Tyskland liksom Europa och världen den dagen ”befriades” från nazismens ödesdigra framfart.

Det tog visserligen tid att förankra von Weizsäckers omdöme i bredden på den tyska befolkningen, men den var ändå ett slags startskott för att sprida något som idag kallas för tyskarnas minneskultur.

Som starka symboler för det räknas bl a Holocaust-monumentet ”Stelenfeld” i Berlins centrum samt otaliga s.k. snubbelstenar som påminner om enskilda mördade judar i diverse tyska städer.

De bryr sig inte

För – låt oss säga – tio år sedan trodde jag fortfarande att motsvarande synsätt hade genomsyrat nästan hela befolkningen i förbundsrepubliken.

Främlingsfientliga småpartier och även våldsbenägna grupper har förstås alltid rubbat denna bilden.
Idag undrar jag ändå allt som ofta om skenet bedrog och vart samhället inte bara i Tyskland är på väg?

Den nationalismen som jag trodde var begravd under världskrigsruiner är återigen en växande kraft. Även det tyska immunförsvaret naggas i kanten.

S:t Nikolai-kyrkan i Hamburg. Kyrkoruinen påminner om Operation Gomorrah sommaren 1943 då kyrkan förstördes i de allierades bombningar. Den nygotiska kyrkan hade byggts i nygotisk stil efter ritningar av George Gilbert Scott, en av Englands främsta 1800-talsarkitekter. (Foto: Joachim Kasten)

Under det senaste valet i februari muterade det högernationalistiska partiet AfD till förbundsdagens näststörsta parlamentsgrupp.

Med blick främst på de östtyska delstaterna ser jag numera valresultat och/eller opinionsmätningar där partiet står på första pallplatsen.

Till dramatiken hör att väljarna tydligen röstar på politiska företrädare som öppet blundar för historiska insikter och ansvar. Till makabra utspel räknas ett besked om att vara ”nazismens vänliga ansikte”. Ett flertal andra profiler förtalade den tyska minneskulturen med ”Schuldkult” och krävde en helomvändning för motsvarande politiska normer.

Listan på dylika osmakliga omdömen inom det partiet som hävdar att vara ett ”alternativ för Tyskland” är lång och indikerar inte minst vidöppna dörrar mot radikalnationalistiska aktörer.

Den åsikten bekräftades senast även av nyhetsmagasinet Der Spiegel som fastslog att en del funktionärer bevisligen har kontakter till den identitära miljön, till s.k. Reichsbürger eller nynazistiska grupper.

Det är som ett träsk där demokratin hotas av kvävning. Och ibland har jag en känsla av att väljarna helt enkelt inte bryr sig.

Förr trodde jag att de flesta ”enbart” sänder signaler om en politisk protest. Nu tvivlar jag på den förklaringen och misstänker att nationalismen i allt högre grad utvecklas till en gemensam ankare inom AfD:s väljarkår.

Slutstreck

Med blick på minnesdatumet ser jag även en växande benägenhet att återigen gagna det ökande kravet om att dra ett slutstreck över nazism.

Så sent som i mars fick jag mina farhågor bekräftade då veckotidningen Die Zeit publicerade färska utredningsresultat om att ca 55 procent av tyskarna sympatiserar med den tanken. Bland AfD:s anhängare uppges siffran med hela 90 procent.

Fortsätter den trenden kommer det nationella tyska traumat att blekna och blir till ett förlegat minne och inte som ett instrument för att dra lärdomar.

Själv brukar jag ibland tillspetsa situationen med möjligen något obekväma och provocerande åsikter.

På 1920- och 30-talet spreds den rasistiska parollen ”Die Juden sind unser Unglück”, idag har jag ofta en känsla av att ”Juden” kan bytas mot ”migranter”.

AfD:s programmatiska förklaringar om ”remigration” är bara ett indicium för det.

Även 1933 var inte alla som röstade på NSDAP nazister, men de kan inte frikännas från medansvaret för Hitlers framfart.

Detsamma gäller för de borgerliga pariterna i Weimarrepubliken som hyste den naiva tron att kunna tygla nazisternas öppet propagerade avsikt att tillintetgöra demokratin.

Förförbara nationer

Under det senaste tyska valet fördubblades AfD:s valresultat till över 20 procent och trenduppgången fortsätter. Majoriteten av dem är förhoppnigsvis inte högerextremistiska, men de har ett ansvar för när ett nationalistiskt parti kommer allt närmare maktens korridorer.

Historien upprepas inte sägs det, men orosmolnen tornar upp sig ändå.

Det kan uppstå allvarliga hot då demokratin urholkas och muterar till ett auktoritärt statskick.

Som bara en dramatisk ögonöppnare i det avseende blev för mig lektyren av den 2016 publicerade bästsäljaren How Democracies Die som skrevs av Harvard-professorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt.

Deras varningar kan idag med blick på den Trump-ledda utvecklingen i USA nästan läsas som en profetia.

Min personliga slutsats om lärdomen efter nationaIsocialismens undergång den 8 maj 1945 fann jag redan 2010 in en samtalsbok mellan den amerikansk-judiske historikern Fritz Stern och den förre tyske förbundskanslern Helmut Schmidt.

Helmut Schmidt 2011. (Foto: Lars Poeck/Wikimedia Commons)

I Vårt århundrade hävdade socialdemokraten Schmidt att ”tyskarna är en förförbar nation” medan Stern replikerade med att ”alla nationer är förförbara”.

Misstroende är på sin plats. Och det gäller för mig i synnerhet mot trender som aktuellt hyser förståelse för dem som bakom Kremlmurarna ansvarar för nytt lidande genom ett nationalistiskt motiverat anfallskrig mot Ukraina.