Sakkunniga kandidater fick gensvar och av SDP-kandidaterna var Aki Lindén i Egentliga Finland den mest populära och den näst största röstmagneten både i sitt område och i hela landet. Att FSD fick tre invalda, alla från olika välfärdsområden, kan betraktas som ett gott resultat.

Samlingspartiet med 21,6 % av rösterna är valets största vinnare om man räknar röster och Centern med 19,2 % om man ser på hur det ser ut i de olika regionerna och vem som vann platser i områdesfullmäktige. SFP kan också betrakta det som en stor seger att vara etta i två välfärdsområden.

Sannfinländarna var inte i närheten av de tre stora partierna. Centern får sammanlagt 297 mandat, Samlingspartiet 289, SDP 275, medan Sannfinländarna får 156 mandat.

Centern är alltså på tredje plats när det gäller röster men etta i hela nio välfärdsområden. Helsingfors och Åland är inte välfärdsområden och röstade inte, vilket måste beaktas när man ser på resultatet.

På Finlands karta är Centerns gröna färg precis så dominerande som partiet kunde drömma om i sina vildaste fantasier. Lappland, Norra Österbotten, Kajanaland, Mellersta Österbotten, Södra Österbotten, Mellersta Finland, Norra Savolax, Södra Savolax och Norra Karelen kommer alla att inleda arbetet med det nya välfärdsområdet med Centern som största parti. Centern tog både flest röster och flest mandat i alla nio områden. Budskapet om närservicen på glesbygden gick fram. I Södra Finland och i de mer tätbefolkade delarna av landet var det sedan andra partier som var störst.

Vad Centerns framgång innebär för regeringssamarbetet är svårt att förutse men man kan hoppas att turbulensen lugnar sig. Centern har levt under rädsla att förlora sina ställningar på glesbygden till Sannfinländarna. Så har inte skett och de egna väljarna bestraffade inte regeringssamarbetet med Socialdemokraterna, man kan nästan säga att det blev tvärtom. På ett sätt kan man alltså kalla Centern valets största vinnare, inte minst för att Samlingspartiets första plats och SDP:s andra plats i rösterna var väntade resultat. Centerns totala dominans i stora delar av landet är en påminnelse av partiets fornstora dagar, inte något man kunde ta för givet i det här valet.

För regeringskoalitionen som helhet var resultatet strålande, med undantag för De gröna. SDP är störst i områdesfullmäktige i fyra välfärdsområden, nämligen Satakunta, Egentliga Tavastland, Kymmenedalen och Södra Karelen. De här fyra områdena är de starkaste socialdemokratiska fästena för tillfället och att förlora i något av dem skulle ha varit ett sämre resultat än förväntat. SDP är störst i dessa fyra både när det gäller både röster och mandat. Sedan fick SDP flest röster också i Päijänne-Tavastland, men inte flest mandat. Där har Samlingspartiet 18 mandat med 24,5 % av rösterna och SDP 17 mandat med 24,7 %. Orsaken till Samlingspartiets kupp där är ett taktiskt valförbund med SFP. De svenska rösterna kan avgöra i oväntade delar av landet, något som sågs i kommunalvalet 2021 när det blev en samlingspartistisk borgmästare i Tammerfors tack vare valförbundet med SFP. För SDP:s del är ändå resultatet även i Päijänne-Tavastland utmärkt, partiet var överlägsen etta i Heinola och klart störst även i Lahtis.

SDP fick väldigt många sakkunniga kandidater invalda och höll ställningarna där man trodde att det skulle lyckas också när valdeltagandet sjunker under 50 procent. Så nämligen skedde och medan ett valdeltagande på 47,5 % inte motsvarar de värsta katastrofscenarierna, är det klart att under 50 procent är ett dåligt resultat. Soffliggarpartiet är större än alla andra sammantaget och det är inte bra för demokratin. Men det har varit en hård kamp i ett svårt coronaläge att få valdeltagandet upp såpass högt som det blev och det nuvarande resultatet ger goda möjligheter att få ett betydligt högre valdeltagande 2025, när valet hålls samtidigt som kommunalvalet. Då är dessutom väljarna redan bekanta med de nya välfärdsområdena på ett sätt som knappast gällde det här första valet.

Glädjeämnen för FSD

För FSD:s del är det mycket glädjande att man fick in en kandidat i tre välfärdsområden: Österbotten, Västra Nyland och Östra Nyland. I Österbotten hade partiet många starka namn som gjorde ungefär jämnstarka insatser. Före kontrollräkningen är det Peter Sjökvist som tar det sista socialdemokratiska mandatet och Rebecca Åkers är den första som faller utanför. SDP var mycket nära ett nionde mandat i Österbotten, vilket skulle ha inneburit två FSD-mandat. I Västra Nyland valde riksdagsledamot Johan Kvarnström att inte ställa upp med den mycket kloka motiveringen att det inte är ändamålsenligt att samma personer får alla förtroendeposterna, något som inte heller skulle ha passat hans familjesituation. FSD-väljarna hittade sin kandidat i Petra Baarman som lät bli att ställa upp till omval i Raseborgs fullmäktige och koncentrerade sig på välfärdsområdesvalet. FSD:s starkaste namn i valet var Anette Karlsson med ett imponerande personligt röstetal i Östra Nyland. Hon fick flest röster på SDP:s lista och partiet fick hela tio mandat i områdesfullmäktige. Om man tänker på en FSD:are som valets stora vinnare är det utan tvivel Anette Karlsson som avstod från ordförandeskapet i FSD, men valde att satsa på områdesvalet i alla fall.

När valdeltagandet blir under 50 procent, är det inte överraskande att Samlingspartiet och SFP finns bland vinnarna. Då gäller det inte så mycket för dessa partier att locka nya väljare, utan att få de egna att rösta troget. SFP med 4,9 % sammanlagt och 77 mandat i hela landet fick egen majoritet i Österbotten med en majoritet av rösterna och är klart största partiet i Östra Nyland. SFP:s Joakim Strand från Vasa var överlägsen röstkung i Österbotten.

Tack vare SFP blev Samlingspartiet störst i Päijänne-Tavastland. Annars var Samlingspartiet etta i Birkaland, Egentliga Finland, Vanda-Kervo, Mellersta Nyland och Västra Nyland. I det sistnämnda området var den samlingspartistiska segern närmast förkrossande och förklarar till en del partiets starka nationella resultat, trots att Helsingfors inte var med. Samlingspartiets resultat i Esbo med 40,7 % av rösterna var en förkrossande promenadseger. Där infriades partiets förväntningar på ett sätt som det inte riktigt skedde i resten av landet. Med 32,6 % av rösterna i hela välfärdsområdet fick Samlingspartiet 27 mandat i Västra Nyland, SDP 13, SFP 12, De gröna 10, Sannfinländarna 6, Vänsterförbundet 4, Centern 3, KD 2, Rörelse Nu 1 och Makten tillhör folket 1.

Esboborna har således en betydligt starkare dominans i Västra Nylands områdesfullmäktige än Samlingspartiet, som trots allt saknar egen majoritet. 47 av de invalda kommer från Esbo, 8 från Kyrkslätt, 8 från Lojo, 6 från Vichtis, 5 från Raseborg, 2 från Grankulla, 1 från Hangö, 1 från Högfors och 1 från Ingå. Orosmomentet är att esbobornas privatiseringsiver kommer att drabba hela välfärdsområdet. För all del röstade de flesta esbobor på andra partier än Samlingspartiet och det finns många invalda esbobor från de övriga partierna. En viktig förklaring för Samlingspartiets framgång i Esbo och andra stora befolkningscentra i Södra Finland måste alltså vara i det låga valdeltagandet. De välbeställda röstar alltid. Men just i Esbo måste en delförklaring till Samlingspartiets skyhöga siffror vara Sannfinländarnas och De grönas förhållandevis svaga valresultat. Det måste nämligen finnas en stor grupp väljare som väljer mellan De gröna och Samlingspartiet och en annan stor grupp som väljer mellan Sannfinländarna och Samlingspartiet.

Samlingspartiet har en glasklar profil i social- och hälsovårdsfrågor och det stavas privatisering. Partiets seger avgjordes i storstäderna, främst i Esbo men även Tammerfors, Vanda, och Åbo. Varken Sannfinländarna eller De gröna har en stark profil i de frågor som det här valet gällde. Timo Soini var i tiderna en stor röstmagnet i Esbo och i detta val verkar åtminstone tillfälligt Sannfinländarna svagare än vad partiet var under Soinis tid. Då fanns något av den gamla populismen kvar, åtminstone pratet om att man står på den lilla människans sida. Sannfinländarna lyckades i riksdagsvalet att profilera sig som ett klimatskeptiskt och invandringskritiskt parti. De frågorna var inte relevanta i det här valet. Ändå är Sannfinländarna ett relativt stort parti nationellt med 11,1 % av rösterna och sammanlagt 156 mandat, klart större än femman Vänsterförbundet med 8 procent och 100 mandat.

Sannfinländarna läckte också till det vaccinationskritiska extremhögerpartiet Makten tillhör folket som fick 1,3 % av rösterna och sammanlagt 10 mandat. Partiets alla tio invalda kom från olika välfärdsområden. Rörelse Nu fick 1,8 % av rösterna och sammanlagt 20 mandat. För att vara småpartier med en riksdagsledamot var gjorde de två protestpartierna ett tillräckligt bra resultat för att förbli relevanta nationellt sett, för tillfället.

Vänsterförbundet fick framgångar i Pargas

För Vänsterförbundet är 8 procent ett hyfsat resultat, med tanke på att man kom före De gröna och dessutom är Li Andersson valets nationella röstdrottning. Även röstkungen och tvåan kommer alltså från Åbo, SDP:s Aki Lindén. I Egentliga Finland var Vänsterförbundet på fjärde plats med 12,4 % av rösterna och tio mandat, men partiets två invalda från Pargas är en mycket stark prestation. Ur ett tvåspråkigt perspektiv gjorde Vänsterförbundet ett starkt val, också förstås med hänvisning till åbobon Li Andersson som nationell etta i personröster.

KD gjorde nationellt ett stabilt val med 4,2 % av rösterna. I Österbotten fick partiet hela sju procent och tog fyra mandat i områdesfullmäktige. I detta val var inte Peter Östman etta i Larsmo, utan den äran gick till SFP:s Gun Kapténs. Men ur ett tvåspråkigt perspektiv är också KD:s starka resultat i Österbotten värt att noteras. Östman samlade röster jämnare i hela Österbotten, medan Andreas Hjulfors var den av KD:s kandidater vars understöd var starkast i just Larsmo där partiet fick sammanlagt 52 procent av rösterna.

När det gäller partipolitiskt obundna kandidater, lyckades obundna regionala listor nå framgång i tre välfärdsområden, med tre mandat i Lappland, tre mandat i Mellersta Nyland och två mandat i Södra Karelen.