ANALYS

Sällan har en sektor skakats om så hårt som social- och hälsovårdssektorn den här perioden. Pandemi. Arbetsmarknadskonflikt med först hot om “tvångslag” och vid senare tillfälle just en sådan, ärligt talat problematisk. Något som Sannfinländarna förstås försökt ta ut allt av. Och så den största förvaltningsreformen i modern tid. Men då blickarna började riktas mot vårens val var det inte vården som stod i fokus.

“Ekonomin måste balanseras” och “stoppa statsskulden” var dominerande budskap på många håll i ett initialt skede av valkampanjen då Samlingspartiets försprång såg ointagligt ut. Och visst ska vi balansera ekonomin, rättvist och långsiktigt. Just därför måste vi också satsa, så att vården blir vettigare organiserad, så att folk får hjälp i tid genom mer resurser på kort sikt och starkt fokus på förebyggande insatser. En nedåtspiral bygger inget hållbart.

På målrakan var väljarna vi träffade i Västnyland på torg, gator och vid dörrknackningar väldigt eniga om en sak: vårdsystemet fungerar inte som det ska och därifrån får det absolut inte tas bort pengar, tvärtom måste servicen börja fungera bättre.

“Min operation blev uppskjuten igen”

“Vi ringde till hvc på måndag och först på onsdag ringde de upp”

“Nummern vi hade fungerade inte, vi fick en annan och bollades vidare, men fick aldrig tag i någon som kunde hjälpa oss med vårt ärende”

“Tiden jag fick var så långt in i framtiden att jag kommer behöva brådskande vård för saken innan dess befarar jag”

“När jag äntligen fick tid så inte var det på svenska”

“Hur är det tänkt att jag ska ta mig till Lojo om jag inte har råd med FPA-taxin?”

“Jag måste säga att det där med välfärdsområdet är åt skogen, det funkar inte”

Det här är några exempel på vad vi fick höra från väljarna.

Oppositionens budskap har varit att vården är i sämre skick än då regeringen Rinne/Marin tillträdde. Som om det inte funnits en viss pandemi! Som om vi inte gjort förbättringar lagstiftningsvägen, trots högerns motstånd. Som om vi inte också lagt mer pengar på vården, trots högerns motstånd. Som om vi inte sett över strukturerna för att skapa förutsättningar för att tackla utmaningarna, trots högerns motstånd då vi inte privatiserat allting.

Med det sistnämnda om strukturer avser jag förstås social- och hälsovårdsreformen. Då måste vi ställa frågan om den hjälpte eller stjälpte oss. Reformen har stötts och blötts i många år och ska givetvis inte genomföras utifrån valtaktik utan med tanke på landets och välfärdssamhällets bästa. Vi kan ändå konstatera att tidpunkten inte var optimal med tanke på valet, eftersom en så enorm förändring alltid leder till vissa praktiska problem till en början, strax inför valet. De här problemen är ändå stora för de som drabbas och får inte underskattas. I mars rapporterade Svenska Yle att “Personer med intellektuell funktionsnedsättning glömdes bort efter vårdreformen i Västnyland”. Så får det absolut inte vara! Då hjälper det inte att säga att Samlingspartiet styr och ställer i detta välfärdsområde, ur väljarnas perspektiv är det ändå SDP:s reform.

De riktigt stora katastroferna blev lyckligtvis inte av, övergången lyckades i stora bilden. Lönerna betalades ut, även i de områden som valde samma program som Helsingfors stad som haft gigantiska problem med den grundläggande uppgiften. Och i Helsingfors som inte fick ett välfärdsområde gick SDP väldigt starkt fram.

Ur invånarnas perspektiv är det ändå ingen förbättring som kunnat skönjas där områdena tagit över, endast svårigheter. Tanken med reformen har heller aldrig, enligt min uppfattning, varit att den gör allt bättre utan mer att den ger förutsättningar för att möta de enorma utmaningar vi står inför, och kan dämpa kostnadsökningen.

Se där en realism som inte direkt är någon populistisk punchline: Dämpa kostnadsökningen.

Likväl har många väljare vi diskuterat med hållit med om att det är det vettiga alternativet i sammanhanget. Inte Samlingspartiets “effektivisering” och “indexbroms”, två fina omskrivningar för sämre social- och hälsovård. För även om pengar inte löser allt så är tillräcklig finansiering en nödvändighet.

Vi har alltså inte fått någon draghjälp alls av vårdreformen trots att den ur ett historiskt perspektiv kan ses som en av regeringens allra största bedrifter. Men att vårdfrågor engagerar har gett oss framgång där vi fört en aktiv kampanj. Vård och omsorg är ständigt i topp i undersökningar om vilka frågor som är viktiga för väljare i val. Det handlar om grundläggande välfärdstjänster, om trygghet. Det är ordagrant på liv och död även om många av oss tar mycket för givet vad gäller tillgång till offentlig vård.

I diskussionen har det i vår varit mindre fokus på hur vårdkrisen ska lösas, vilket är helt naturligt då den stora reformen sätter ramar att jobba utifrån som ingen direkt vill ändra på, snarare utveckla. Däremot blev det med tiden alltså allt större fokus på förutsättningarna för att alls lösa krisen. Är det möjligt med högerns nedskärningsplaner? Det blev en allt vanligare fråga ju närmare valdagen vi kom. Det bidrog till min framgång, och jag vill tro det bidrog till att partiet gick framåt trots den bittra tredjeplatsen. Men den frågan ställdes inte per automatik om vi inte träffade väljare, inte nådde ut med vårt budskap.

Med tanke på kommande regeringsförhandlingar måste vi hålla vårdens fana högt och hålla fast vid att sektorn inte får drabbas av nedskärningar, tvärtom behövs lite mer satsningar då fokus ska läggas på förebyggande insatser och behovet ökar av demografiska skäl.

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)

Partistyrelsemedlem

Raseborg

Läs också:

Vården får mer pengar, men krisen kräver fler lösningar

Vårdkrisen kräver både första hjälpen och långsiktiga lösningar