Dock vet vi att Trump och Putin på många sätt är samma andas barn och med rätt långt sammanfallande synsätt. Gör vad du vill med Grönland, Panama och Kanada, det är din intressesfär. Bara vi får styra och ställa själva inom vår ”ryska intressesfär” och även göra Ukraina till en osjälvständig vasallstat under Ryssland. Ungefär så – metoderna för att åstadkomma det får bero på omständigheterna och vad som råkar vara det möjligas konst i stunden.

Detta underförstådda samförstånd mellan Putin och Trump måste nu Europa lite yrvaket förhålla sig till. Inte minst att Europa nu själv måste ta ansvar för sin egen säkerhet. USA under Trump går det inte längre att lita på. Ens inom Natosfären. Skulle Trump ta konsekvenserna av sina retoriska tirader och låta USA lämna Europa så blir säkerhetshålet mycket stort. De 100 000 amerikanska soldater som nu finns i Europa skulle direkt behöva ersättas av europeiska, 1 400 stridsvagnar och 2 000 andra stridsfordon samt cirka 700 artilleripjäser. Och då skulle inte ens 3 utan snarare 4 procent av de europeiska ländernas BNP behöva gå årligen till försvaret, skriver t.ex. ansedda The Economist.

Jämför detta med de 2,4 procent av BNP som Sverige år 2025 lägger på sitt försvar. Tysklands snart tillträdande förbundskansler Friedrich Merz, CDU, och i koalition med SPD och där ledande Boris Pistorius, har förstått detta. Där förbereder man sig nu för att Tyskland (med 82 miljoner invånare) nu ska ta det ansvar som följder med landets roll som ekonomisk och geopolitisk centralmakt i Europa. En riktig ”Zeitenwende”, vändpunkt, för Tyskland och dess fram till nu i självförebråelse medvetet låga och försiktiga, politiska agerande. Nu väntar en annan tid och med upprustat försvar (i nuläget 2,12 proc av BNP) och förstärkt partnerskap med inte bara Macrons Frankrike utan också Polen (4,12 proc av BNP på försvaret), Danmark (2,37 proc på försvaret) och andra runt Östersjön. Och även Storbritannien kommer att komma med här som stor Natomedlem, trots britternas Brexit-utträde ur EU. På sikt kanske britterna även kommer tillbaka närmare EU med olika slag av avtalsuppgörelser (jfr Norges EES-avtal med EU).

Kickstart med stora miljardlån

Allt detta sker – som en kickstart med stora miljardlån – och med syfte att förstärka Europas egen både militära och civila försvarsförmåga. I mycket som en nödvändighet och insikt om att USA under Trump inte är att räkna med. Särskilt inte nu när han även vill starta handelskrig med EU och inte heller vill ha någon bro till EU, vilket därtill gjort att Italiens regeringschef Giorgia Melonis storslagna projekt att vara Trumps brobyggare in till EU nu har havererat helt.

Och just Italien skulle drabbas särskilt hårt av Trumps tullar, mera sårbar som dess export av livsmedel, bilar etc. är. Jämfört med ekonomiskt starkare nationer som Tyskland och Frankrike. En annan sak är sedan att ingen, inte ens USA, tjänar i längden på Trumps tullkrigpolitik. Det är nära nog alla ekonomer överens om. Tar man dessutom hänsyn till inte bara varu- utan också tjänsteexporten så är det i praktiken nära nog jämvikt i handelsutbytet mellan USA och EU. Detta eftersom exporten av tjänster från USA är mycket stor.

Men det är knappast något som ”jättebabyn” i Vita huset varken vill medge eller kanske inte ens känner till.

På hemmaplan i Sverige har vi dock en statsminister – med sitt ständiga ”is i magen”-prat – som inte rätt förmår läsa av den tid vi lever i nu. Annars hade hans regering tagit chansen och gjort upp med Socialdemokraterna om både lånet och annan finansiering till försvaret och och energipolitiken. I stället väljer han solospel och det skulle inte förvåna om han därmed också spelat bort sina chanser att återkomma i regeringen efter valet 2026. Då är det nog Magdalena Andersson, S, som i stället flyttar in i Rosenbad och styr Sverige.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare