Opinion

Vem bryr sig? Who cares?

Jan Tunér debuterar i ABL som kolumnist. Foto: Privat

För fem år sedan vällde en ström av flyktingar in över Europas gränser. En del av dem nådde Finland. Många flyktingförläggningar etablerades i all hast. Vid en flyktingförläggning frågade de unga muslimska männen ”Var är de finska männen? Är det bara kvinnor som bryr sig?” Nyligen avslöjade en statlig utredning att den förra regeringen medvetet försvårat flyktingarnas asylprocess. Ännu vintern 2021 finns asylsökande som fortfarande inte fått besked om sin framtid.  Vad har hänt med dem under den här tiden? Har de fått någon hjälp? Vem har brytt sig om dem? Jag har mött en del av dem.

Jan Tunér

Arbetarbladet

 

 

Zaher satsade helhjärtat på att lära sig både finska och engelska. Jag besökte honom en dag för att uttrycka mitt deltagande för att hans bror mördats. Efter fyra år och många avslag på asylansökan fick han brev från polisen. Zaher bad mig att följa med som stödperson. En stor stark polis kom från huvudstadsregionen och läste Migrationsverkets utlåtande på finska. Polisen kunde inga andra språk. Med sig hade han en gammaldags telefon där tolken försökte förmedla vad han läste. Eftersom jag inte kan finska försökte jag förstå vad tolken sa, men det var svårt. Känner inte polisen till att det finns högtalare? Zaher blev mer och mer förtvivlad. När det blev klart att han skulle deporteras, utbrast han: Vem bryr sig om mig? Några dagar senare försvann Zaher till ett annat land, utan att säga adjö. Hemma väntar fru och barn – fortfarande.

 

Mohammad hade deserterat från Irans armé efter att ha stridit ett år i Syrien. Han ville desperat komma till Afghanistan, dit hans fru och barn hade flytt efter hans desertering. Mohammad hade växt upp i Iran, efter att hans föräldrar flytt dit p.g.a. Sovjetunionens invasion av Afghanistan. Under månaderna på flyktingförläggningen kunde man märka att hans nerver satt på utsidan och man kunde förstå att krigandet i Syrien påverkat honom mycket negativt. Gång på gång krävde Mohammad att få lämna Finland, men det tog sex månader innan han fick tillstånd att resa till sina föräldrars hemland! Senare fick jag veta att han återvänt till kriget i Syrien och dödats där.

 

Noor hade sin familj i östra Iran och ville bygga en framtid för sina barn i Finland. Efter att han gett sig iväg blev det svårigheter i familjen därhemma. Hans fru hotade med skilsmässa om han inte genast kom tillbaka. P.g.a. detta beslutade han sig för att återvända. Tillbaka i Iran fortsatte Noor att driva sitt skrädderi och hade det bra ekonomiskt under flera år. P.g.a. av all diskriminering mot afghaner kände han sig ändå tvungen att tillsammans med familjen fly landet, trots mina och andras invändningar. Nu befinner de sig i Turkiet med hopp om ta sig till Europa.

 

Den glatt leende Yusuf har jag haft förmånen att lära känna under flera år, eftersom han ville ha fortsatt kontakt när hans flyktingförläggning stängdes. Så småningom berättade han, medan tårarna rann, sin historia för mig, något som han inte vågat berätta vid sin asylansökan. – Du måste berätta det här, uppmanade jag honom. Det tog fyra år innan Migrationsverket gav honom uppehållstillstånd. Då valde han att flytta från orten. När han skulle börja sina språkstudier kom corona-restriktionerna och distansundervisning – nu försöker han lära sig finska genom att stirra på sin mobiltelefon … Integration på distans?!

 

Ruhullah hade försökt lära sig finska vid sin flyktingförläggning i huvudstadsregionen. När han kom till vår stad med uppehållstillstånd och kommunplats, konstaterade han ”här talar man svenska” och så valde han att lära sig det språket – dessutom tyckte han att det var lättare att lära sig än finska.  Efter två år avlade han språkprovet och klarar han sig nu riktigt bra på svenska. Den överarbetade NTM-centralen kunde tyvärr inte erbjuda någon yrkeskurs. Gång på gång uppsköts olika kurser p.g.a för lite deltagare eller så var de bara för finskspråkiga. Det gick 1,5 år innan han kunde börja en yrkeskurs … Integration på svenska?!

 

Fyra av de unga männen hade vuxit upp i Iran; deras föräldrar flydde från Afghanistan när de var barn eller så hade de fötts i Iran. Som afghan har man inga rättigheter i Iran. De arbetsplatser som finns är enkla och manuella. De flesta afghaner diskrimineras trots att de talar nästan samma språk som iranierna och är liksom dem shia-muslimer. Men att utnyttja afghaner för krig genom att erbjuda högre lön och uppehållstillstånd i Iran går tydligen bra.

 

När Migrationsverket beslutat att deportera en afghan född eller uppvuxen i Iran, vill man skicka honom till Afghanistan.  Finns det inga internationella regler som kan tillämpas? Min moral säger att man inte kan deportera en person till ett land där han aldrig har varit. Och Iran vill inte ha dem. Hur vill vi ha det i Finland? Vem bryr sig?

 

Det är ytterst oroväckande att främlingsfientligheten växer i Finland. Långt innan de mänskliga rättigheterna formulerades 1948 visar Bibeln vilken omsorg Gud har om främlingar och invandrare: ”En och samma lag ska gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er” (2 Mos 12:49). ”När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar” (3 Mos 19:33-34).

 

Jan Tunér, biståndsarbetare & församlingsledare

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE