Internationellt

Aktivister kämpar mot den planerade tunneln under Stonehenge

Foto: Talia Woodin
Stonehenge i Storbritannien.

En omstridd trafiktunnel under Stonehenge-monumentet i England har fått grönt ljus av regeringen trots protester från UNESCO, planeringsinspektörer och the High Court. Möt aktivisterna som har ägnat ett år åt att leva i ett läger för att skydda området från Highways England.

ABL

 

 

Tågstationen i sydengelska Andover, Wiltshire är så liten att jag stiger ut på gatan direkt från perrongen. En dubbeldäckare med igenimmade fönsterrutor ska snart ta mig vidare till Amesbury, och med det Stonehenge.

 

Stenmonumentets äldsta delar tros härröra från 3000-talet f.v.t., och ingen vet varför förhistoriska kulturer ägnade uppskattningsvis trettio miljoner arbetstimmar åt att färdigställa det. Riktningen mot soluppgången vid sommarsolståndet är klart fastställd, allt utöver det förblir gissningar.

 

Stonehenge upptogs på UNESCO:s världsarvslista år 1986 och har varit skådeplats för såväl icke-kommersiella festivaler som nyhedniska ceremonier. År 2019 hade monumentet 1,6 miljoner besökare.

 

Tunnelkontrovers och motstånd

 

Stonehenge syns tydligt från A303, en tungt trafikerad landsväg som bland annat förbinder London med Somerset, Devon och Cornwall i sydvästra England. Vägen har utvidgats i faser men är fortsättningsvis enfilig under långa sträckor med omfattande trafikstockningar som följd.

 

De första planerna på att bygga en trafiktunnel under monumentet tillkom redan år 1995. År 2020 gav finansminister Rishi Sunak och transportminister Grant Shapps slutligen projektet grönt ljus till en kostnad av 1,7 miljarder pund (2 miljarder euro), trots att UNESCO har fördömt projektet vid flera tillfällen och menar att det omkringliggande området kommer att förstöras irreversibelt om planerna fortskrider.

 

Den femte december 2020 begav sig en sammanslutning av klimataktivister, ekologer, arkeologer, nyhedningar och lokalbefolkning olovligen till monumentets mitt för att protestera mot planerna och mot privatisering av marken. Demonstrationen förlöpte fredligt och ett permanent protestläger upprättades i närheten. Det är till detta läger jag är på väg den sjunde februari 2022.

 

”Det är en helt annan värld”

 

Efter en tre kilometer lång promenad längs en nedsläckt landsväg syns husvagnsfasader och husbilar mellan träden. Lägret tycks sakna yttre elektrisk belysning, kojorna och tälten smälter in i mörkret.

 

Invånarna kallar sig Stonehenge Heritage Action Group, på vitsigt engelskt manér förkortat SHAG. Jag välkomnas av Bleu, 26, och Achilles, 21, två personer som identifierar sig som ickebinära.

 

Båda bor i lägret på heltid och har bakgrund inom den brittiska rörelsen Extinction Rebellion (XR), vars budskap och uttryck har spridit sig till Finland i form av Elokapina.

 

Jag såg ett XR-klistermärke på en lyktstolpe våren 2019 och blev nyfiken. Genom det fann jag en hel uppsjö med människor att beundra och lära mig av, folk som vill och vågar göra det de känner är rätt, förklarar Bleu.

 

Det är en helt annan värld jämfört med studentikost kicksökande eller en vältrampad stig som leder till något andra tycker att du ska göra.

 

Vi går mot uteplatsen i lägrets mitt. Kvällens sena middag visar sig vara svamprisotto tillagad över öppen eld. Den doftar himmelskt.

 

Maten som tillagas härstammar i regel från svinn upphittat i sopcontainrar, ett koncept som på svenska ibland benämns att ”dumpstra” efter engelskans ”dumpster”. De flesta vid lägret kunde kallas ”freegan”, en typ av kost där man i stor utsträckning äter veganskt, men också vad man råkar hitta.

 

Gåbortspresenterna i form av vin, rulltobak och choklad mottas dock med förtjusning – människan lever som bekant inte bara av sopcontainerbröd.

 

På ett sätt återhämtar jag mig definitivt här. Jag har hoppat av skolan flera gånger på grund av psykisk ohälsa. Senast läste jag ett universitetsförberedande år inom psykologi, sociologi och juridik, och det var min sociologilärare som introducerade mig till Marx, berättar Achilles.

 

Tyvärr blev jag vräkt från mitt stödboende och kunde inte fortsätta studera, men tack vare några husockupanter (squatters) jag lärde känna på en demonstration hade jag iallafall någonstans att ta vägen.

 

Bleu bodde redan mestadels ensam på ett ockuperat fält på heltid innan hen flyttade till SHAG.

 

Jag hade precis gått igenom en traumatisk händelse och hörde om lägret från en person jag delade hotellrum med under en större aktion. Lägret är ett boställe med stark sammanhållning, där man verkligen respekterar människors känslomässiga behov och personliga utveckling.

 

Vintertid består kärngruppen vanligen av mellan sju och nio personer, vilket förstärks betydligt på sommaren. Vänner samt nyfikna besökare kommer och går enligt en sorts ekvilibrium.

 

”Vi inspireras av Kurdistan”

 

Alla i lägret verkar ha ett täcknamn, varav flera är könsneutrala och många har anknytning till djur. Jag frågar om tanken bakom deras föredragna namn och blir taktfullt rättad av Bleu.

 

Jag behandlar det ärligt talat inte som ett föredraget namn eller en pseudonym. Jag har använt ett antal olika kodnamn för olika aktioner, men behövde något mer varaktigt, och har kommit att använda det som mitt namn rätt och slätt. Det känns naturligt.

 

– Det finns en historia bakom mitt namn, men jag kan inte berätta den för dig, säger Achilles förläget. Ytterligare en olöst gåta vid Stonehenge.

 

Goldi, 22, förklarar sin syn på saken.

 

Jag är trans och har bytt namn i lagens mening en gång, men om en ny person anländer till lägret och inte har ett könsbundet namn är det lättare att undvika ens undermedvetna förväntningar.

 

Han berättar att han inledningsvis deltog i Skolstrejk för klimatet-protesterna när de spred sig till England.

 

Vid tillfället gick jag på konstskola i Leeds och en av protesterna ägde rum precis utanför. En person från XR gav ett brandtal som gjorde stort intryck på mig.

 

Flera av lägrets invånare figurerar under kvällens gång men nöjer sig med vin och relativ anonymitet. Åldersfördelningen ligger kring 18-25 med några tydliga undantag, och många identifierar sig som neuroatypiska, exempelvis autismspektrum och/eller ADHD.

 

Jag konstaterar också att antalet personer som identifierar sig med sitt födelsekön är lågt. Beslutsfattandet sköts uttryckligen av kvinnor, intersex, icke-binära och transpersoner (FINT) i första hand.

 

Det bor cismän här och de är en del av gruppen, men vi inspireras av Kurdistan, där marginaliserade grupper samt de som berörs av sakfrågan mest har taltur först. Män får komma hit och får också bereda sig på kritik ibland, men de förstår och är med på noterna. Jag kan inte komma på många andra ställen där det samma gäller, konstaterar Goldi.

 

En koja byggd av aktivister som kämpar mot tunneln under Stonehengemonumentet. (Foto: Talia Woodin)

 

Ombonat och imponerande

 

När det är läggdags noterar jag att bilarna susar förbi hela natten femtio meter bort, en aspekt som främst påverkar de som bor i tält, alternativt ”benders”, dvs. kupolformade presenningstäckta hyddor av böjbara träslag som hassel eller pil.

 

Väl i dagsljus får jag tillfälle att se mig omkring i lägret ordentligt och blir mäkta imponerad. Gårdagens mat tillagades ute, men ett rymligt kök av rudimentär finländsk sommarstugestandard med gasspis har uppförts i mitten, lägrets hjärta. Flera liter räddad komjölk står på köksbänken. Vintertid är hela lägret ett kylskåp.

 

Utöver köket har en stor geodetisk kupol med triangulär konstruktion uppförts som allmänutrymme. Jag kryper in genom textilierna och blir förbluffad över hur mysigt och ombonat det är inuti, med lastpallar täckta med mattor som golv, hängande väggbonader, soffor, kuddar, en vedkamin, en gitarr, tamburin och skönt dämpad ljudbild inuti.

 

Ett allmänt sovutrymme med upphöjda sängar uppfördes enligt utsago för ett större evenemang som anordnades tidigare. När jag går genom lägret får jag närmast känslan av en alternativfestivalcamping som har slagit ner rötterna och blivit permanent.

 

För en finländare är konceptet utedass förstås inga konstigheter. Duschen lär tydligen inte vara något vidare under vintern, en lösning är fortfarande under utveckling. Jag föreslår en enklare finländsk bastu som hygienmetod, vilket torde passa lägrets behov.

 

Synfältet är alltid fullt av små konstverk, det finns mycket att upptäcka. Det är tydligt att kreativiteten och skaparglädjen flödar, speciellt eftersom invånarna har mycket fritid. Vissa pynjar med sina husbilar, andra tar promenader, gör musik, målar, läser, hänger, Achilles skriver spoken word-poesi. Telefoner och läsplattor laddas i fordon eller med hjälp av externa solceller, vilket är en knapp resurs på vintern. Täckningen är dock förvånansvärt bra.

 

De praktiska göromålen i lägret är mångahanda, men i jämförelse med åtta timmar förvärvsarbete och tillhörande restid är de petitesser.

 

Bleu förklarar att vattenhämtning tar ungefär en timme per vecka, varje person diskar två gånger i veckan och att skaffa mat från sopcontainrar tar två-tre timmar per gång och görs två-tre gånger i veckan.

 

Överlag finner jag inte återkommande vardagsgöromål lika tråkiga som i ”vanliga livet”, de är bara en naturlig del av att leva så här. De tar inte så länge att göra. Och det är roligt att hugga ved!

 

Ett tält där aktivister från Stonehenge Heritage Action Group övernattar. (Foto: Talia Woodin)

 

”När byggarna kommer jämnar de allt med marken”

 

Lägrets invånare betonar samhörighetsaspekten, men själva orsaken till varför lägret upprättades är också konstant närvarande. Taktikmässigt gäller det att hålla jämn fot med Highways England.

 

SHAG och andra grupper som lobbar för att stoppa tunneln vann till synes en seger när en domare vid den tredje högsta domstolen i landet, High Court, ansåg att en trafiktunnel enligt rådande planer vore olaglig. Domen har dock visat sig vara tandlös i praktiken.

 

Vi fick besök av en motståndsgrupp bestående av ursprungsbefolkning från Mexiko, och det fick oss att inse att vi måste lära känna marken på en konkret nivå. Många av oss har också bott i protestläger för att stoppa HS2-linjen, en snabbjärnväg mellan London och Birmingham som bland annat förutsätter skövling av hundraåttio olika urskogar, förklarar Goldi.

 

Där lärde vi oss att när byggarna kommer jämnar de precis allt med marken oavsett. Om vi inte kan visa på konkreta saker som förstörs, till exempel en sällsynt arts häckningsområde, har vi inget ”case” i rätten. Vi måste göra mätningar och veta vad som finns här.

 

Han hackar lök och skrapar ner den med baksidan av kniven, pannan fräser.

 

Vi strävar efter att förstå kopplingarna mellan anti-patriarkat och ekologiskt motstånd, och vi strävar också efter solidaritet med många olika rörelser, även arter emellan. Vi kan inte uppnå en befrielse över en annan. Mitt fokus är det här. Stonehenge är en kamp som jag tror vi kan vinna.

 

Varför väljer man då att ta avstånd från samhällets förväntningar och ha aktivism som livsstil? Själva konceptet ”luckor i CV:n” är som bekant en mardröm för många jämnåriga.

 

Att uppehålla sig i detta läger är att inkräkta (trespass) i lagens mening, men det är en grundbult för sättet vi lever på. Vissa människor har privilegiet att göra detta som en motståndshandling, andra har inget val, konstaterar han.

 

Jag avstår med glädje från lyx om det betyder att planeten inte brinner. Många ser inte det orimliga i att ha tillgång till allt du vill ha konstant.

 

Han tar några burkar från hyllan och kryddar på känsla.

 

För mig handlar det också om att fortsätta traditionen med framstående dissidenter och motståndspersoner genom brittisk historia. Landet har förvisso en mörk historia av kolonialism, men det finns också vanligt folk som the Diggers och the Levelers (brittiska 1600-talsrörelser) som slogs mot det som är fel.

 

Aktivister från SHAG dvs. Stonehenge Heritage Action Group. (Foto: Talia Woodin)

 

”Det kommer bli betydligt svårare för oss om det fortsätter såhär”

 

Jag frågar om Bleus framtidsutsikter, och hen tänker efter noga innan hen svarar.

 

Jag är inte helt nöjd med att bara överleva. Jag skulle kunna lära mig ett praktiskt yrke, vilket skulle ge en viss sorts självständighet. Jag har redan hoppat av två universitetsutbildningar, men egentligen är jag inte emot tanken på att studera igen. Dock inte här, och inte till den grad man måste skuldsätta sig nu.

 

Ett års terminsavgifter vid ett brittiskt universitet uppgår i skrivande stund till niotusen pund (elvatusen euro).

 

Jag vet bara att jag helt enkelt inte ser en framtid i det ”vanliga” moderna samhället, där vi inte förstår varifrån saker kommer, där vi är alienerade och världsfrånvända konstant, där vi inte är i kontakt med oss själva, naturen eller andra människor.

 

Goldi nämner ett lagförslag som för närvarande är under behandling och suckar.

 

Regeringen tar i med hårdhandskarna mot folk som inte har fast adress igen. Det kommer bli betydligt svårare för oss och många andra om det fortsätter såhär. Vi måste lära oss leva på sätt som inte styrs av kapitalism, bygga starkare communities, och det börjar på gräsrotsnivå, konstaterar han.

 

Folk måste lära sig att leva utanför det rådande systemet. Vi förlitar oss fortfarande på matsvinn och att resten av samhället löper på något sätt, men nästa nivå är att ha en helt självförsörjande boplats, tillägger Bleu.

 

Achilles funderar en stund.

 

Jag skämtar alltid om ”revolution!”, du vet, men jag vet inte hur revolution skulle se ut idag.

 

Madrona Silvander

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE