Som nittonåring i början på 1970-talet fick jag försvara den principen inför en kommission. Dess beslut avgjorde min ansökan om att erkännas som vapenvägrare. Jag lyckades och slapp göra militärtjänsten.

Bakgrunden till min vägran var inte bara nazirikets mörka historia utan även medierapporteringen om Vietnamkrigets fasor. Dessutom bidrog den personliga sorgen när min farfar avled efter en svår sjukdom.

I den fasen utvecklade jag en föreställning om lidandet som i synnerhet soldater tvingas utföra mot andra soldater och/eller civilbefolkningen.

Grundvärderingen kvarstår även om den under tidens lopp kompletterades med nya insikter.

Fredsvision

Slumpen ville att jag för några veckor sedan återigen fick anledning till liknande funderingar. Jag hade sett det redan 2014 inspelade österrikisk-tysk-tjeckiska TV-dramat ”En kärlek för fred – Bertha von Suttner och Alfred Nobel”.

Filmen erinrade inte bara om deras komplicerade känslorelation utan även om en gemensam strävan för humanitära syften.

Den är värd att ses om i synnerhet i en tid då mäktiga krigsivrare avser att på nytt kunna förändra kartbilden t ex i Europa utan hänsyn till mänskligt lidande.

Alfred Nobels byst i Karlskoga där han ägde vapenindustriföretaget Bofors under sina två sista år i livet. I Karlskoga tillbringade Nobel också sina sista somrar på Björkborns herrgård som han fick med i köpet när han köpte Bofors. (Foto: Alexander Williamson/Wikimedia Commons)

Tydligen hade den svenske industrialisten och uppfinnaren varit medveten om att hans sprängämne dynamit inte bara skulle användas inom bygg- eller gruvsektorn.

Nobel var tveklöst varse om alla ondskefulla faror genom dess tillämpning för krigiska ändamål.

Risken för en ny ännu mera förödande vapenteknik var överhängande. Samtidigt som han fruktade den tycks han ändå ha haft en slags dröm om dynamitens fredsfrämjade effekt.

I ett brev till vännen Bertha von Suttner skrev Nobel att han tänker utveckla en substans med en fruktansvärd förmåga som i sin tur medför att alla framtida krig omöjliggörs. Men tanken om det nya sprängämnets avskräckande effekt höll aldrig.

Med facit i hand är det lätt att fastslå att den visionen var hederlig men ändå präglad av önsketänkande.

Verkligheten i Europa inte minst under 1900-talets första hälft talade ett annat brutalt och förkrossade språk.

Att Alfred Nobel i sitt testamente bl a stiftade ett fredspris talar för hans starka ambition för att hejda en motsvarande utveckling och gynna världsfreden.

Som stöd och inspirationskälla i det avseende bidrog sannolikt hans nära och möjligen intima relation till den österrikiska pacifisten Bertha von Suttner.

Die Waffen nieder!

Den sedermera framstående fredsaktivisten föddes 1843 som grevinnan Kinsky von Wchinitz und Tettau i Prag som då tillhörde det österrikiska kejsarriket.

Hennes adliga uppfostran med traditionella patriotiska omdömen till trots muterade hon som ung och gift Bertha von Suttner till en av dåtidens främsta budbärare för nedrustning och mot krigets onda logik.

Bertha von Suttners byst i Graz som restes på initiativ av den lokala Moder Teresa-föreningen. (Foto: Irma Servatius/Wikimedia Commons)

Hennes mest kända alster är tveklöst romanen Die Waffen nieder! I skönlitterär form skrev hon en bästsäljare mot ett närmast medärvt oreflekterat svärmeri för soldatlivet.

Boken översattes till femton språk och har än idag ikonstatus inom genren antikrigslitteratur.

Bertha von Suttners protagonist grevinnan Martha Althaus genomlevde fyra krig och förlorade en make. I början var hon ung och naiv och kände till och med avund att som kvinna inte kunna vara med i fälttågen.

Men konfronterad med ödesdigra upplevelser ifrågasätter hon allt mera den rådande begeistringen för det militära och dess uppgradering med berättelser om stolta hjältedåd för fäderneslandet.

Författaren von Suttner låter henne genomskåda att krig är ett maktspel om härskarnas dynastiska och nationella intressen.

Drömmen om fred bryter mot seglivade tankemönster när Martha Althaus konfronteras med argumentationen om att man inte heller kan avskaffa jordskred.

Krig som en “naturlag“ skulle idag inte gå hem för att motivera upprustning och våldsamma militära överfall.

Själv tolkar jag Bertha von Suttners budskap även som en aktuell och klarsynt ögonöppnare mot en nationalistiskt orienterad maktpolitik.

Att den öppnar nygamla optioner för ”krig som politikens fortsättning med andra medel” (Carl von Clausewitz) bevisar samtidens brutala ryska överfall mot Ukraina.

Den trista tragedin kompletteras vidare genom att ansvariga för ett motsvarande elände stöds även av nationalistiska påtryckare utanför Ryssland.

Bertha von Suttner belönades för sitt enastående internationalistiska fredsarbete 1906 som första kvinna med Nobels fredspris.

I det sammanhanget passar även Willy Brandts Nobeltal där han 1971 formulerade att ”en god tysk aldrig kan vara nationalist” samt att ett förenat Europa bör uppfattas som ”förnuftets uppdrag”.

Denna fredsfrämjande insikt borde förstås även vara normgivande bland en rad andra nationer.

Krig som ”ultima ratio” fördömdes redan av den tyske filosofen Immanuel Kant som ”ultima irratio”.

Kruxet är dock en realitet då hänsynslösa krigsherrar agerar bortom allt förnuft för att förskjuta landets gränser genom territoriella erövringar.

Även som vapenvägrare inser jag att det allmänna kravet om „Die Waffen nieder” inte kan skydda mänskliga liv mot auktoritära och våldsberedda despoter.