Alla helgons dag infaller samma vecka som högtiden Halloween, en högtid som via media tagit sig över till Finland från USA och Storbritannien och därför kan man ofta se många utspökade människor fira Halloween på Alla helgons dag, något som en del anser mycket opassande eftersom Alla helgons dag är en dag då man uppmärksammar de som gått bort, inte spökar ut sig i diverse skräckinjagande utstyrslar. Men varför är det så viktigt för en del att skilja på dessa?

Personligen ser jag inte Alla helgons dag som någon speciell dag, trots att jag förlorat både min pappa och min dotter. Istället kan dagen få mig att känna både skuld och skam, speciellt då jag på sociala medier ser bilder på tända gravljus och personer som berättar om hur de under dagen uppmärksammat de nära och kära som inte längre är i livet. Den skuld jag har kunnat känna över att jag inte följer denna tradition har många gånger fått mig att känna mig både som en sämre dotter och mamma.

Trots att jag växt upp med en mamma som skött om både släktingars och andras gravar och ofta hjälpt henne med att både tända ljus vid speciella högtider, så är gravgården en plats som jag sällan besöker, inte ens denna första lördag i november. Orsaken är att ett besök dit varken får mig att känna mig närmare min dotter eller min pappa, utan snarare känns det som något jag gör för att det hör till och det är så man ska göra. Födelsedagar, Alla helgons dag, julafton och så vidare är dagar då man ofta går till gravgården och tänder ett ljus. Det faktum att jag inte gör det kan därför få skuldkänslorna att krypa fram. För om jag inte uppmärksammar de jag förlorat under de dagar då man “borde göra det”, bryr jag mig ens?

Men varken jag, eller någon annan, är en sämre person bara för att ett gravljus förblir otänt. För mig personligen är kyrkogården enbart en plats där kroppar från personer som avlidit begravts och jag behöver inte gå till denna plats för att älska, minnas och uppmärksamma mina avlidna kära. Minnet av både min pappa och min dotter bärs istället inom mig och vare sig jag tänker på dem aktivt eller inte så finns de där i min vardag. Det här är mitt sätt att minnas, älska och sakna. Vi är alla olika och det är okej. Bara för att du inte tar del av en tradition så behöver du inte känna att du på något vis visar mindre respekt eller kärlek.

Denna Alla helgons dag kommer jag varken känna skuld eller skam över att jag inte besöker kyrkogården och tänder ett ljus. Min dotter och min pappa finns med i mina tankar dagligen och ett tänt eller otänt ljus ändrar inte på det. Låt dig själv, och andra, sörja, sakna och älska på sitt eget sätt. En tradition är enbart en tradition. Att följa den eller ej är inte en måttstock på din kärlek.