Pling, plong.

Personen som ringde på dörrklockan gav mig ett litet paket i handen och bad mig om min underskrift. Försiktigt och med stor förtjusning rev jag av pappret och öppnade den lilla lådan. Äntligen var den här! Min nya smarttelefon! Just då hade jag ingen aning om hur bytet av telefon skulle leda till ångest, tårar och flera besök till både polisstationen och banken.

En sladd mellan den nya och den gamla telefonen och överföringen av appar, bilder och annan information var igång, och snabbt gick det. Allt verkade vara i sin ordning, förutom en sak. Jag kom inte in på min banks app. Orsaken till att jag inte kunde logga in var att jag behövde vissa bankkoder, koder jag inte hade. För att logga in utan koder behövde jag identifiera mig med mobil id, något jag inte kunde eftersom jag hade blivit utloggad från appen på min gamla telefon. Mitt sätt att identifiera mig på nätet har alltså skett via min bank. Jag besökte bankens webbplats. För att få ut nya bankkoder behövde jag ett giltigt pass eller identitetskort, körkortet dög inte. Det enda jag ägde var ett pass som nyligen gått ut. Jag kände mig helt utlämnad. Utan mobil id kunde jag varken hantera mina konton, betala fakturor, sköta försäkringsärenden eller sköta hälsorelaterade ärenden.

Jag gick till banken. De kunde inte hjälpa mig. De bad mig åka till polisstationen och skaffa ett pass eller identitetskort. På nätet kunde jag inte ansöka om pass eftersom jag igen en gång behövde mobil id. Nästa dag tog jag passfoton och besökte polisstationen. Eftersom jag inte hade kontroll över mina bankkonton och kunde flytta över pengar hade jag just då ingen möjlighet att betala. På polisstationen behövde de en betalning för att kunna hjälpa mig. Att få en faktura var ingen möjlighet. De frågade om jag kunde be en vän låna mig pengar eller besöka banken igen för att få pengar. Då brast det för mig och jag lät tårarna falla ner för min kind.

Jag var frustrerad och ledsen. Jag kände mig helt utlämnad åt ett system som är gjort för att skydda, men som har tydliga svagheter. Även om jag personligen har turen att ha både en man, vänner och pengar att kunna lösa dessa problem trots guppar på vägen, så kunde jag inte hjälpa att tänka på mer utsatta personer och hur denna rumba kunde påverka deras känsla av trygghet. Att skaffa ett pass eller identitetskort kostar dessutom mycket pengar. Vill man ha det snabbt får man punga ut med närmare 100 euro, något som för mindre bemedlade kan vara en omöjlighet.

I skrivande stund har jag äntligen fått mitt pass beställt och imorgon är det här. Lättnaden jag känner över att snart vara en del i systemet igen och kunna ha kontroll är stor. Mina tankar går dock ut till dem som inte har samma tur som mig. Kanske det trygga systemet borde uppgraderas till en modernare version som tar alla människor i beaktande?