Det är mot det här resultatet det gäller att betrakta valresultatet i Finland. Av våra femton mandat tar Samlingspartiet fyra, Vänsterförbundet tre, SDP två, De Gröna två, Centern två, Sannfinländarna ett och SFP behåller sitt enda mandat.

Valdeltagandet i Finland sjönk något från EU-valet 2019, från 42,7 procent till 42,4 procent. Ett lägre valdeltagande brukar gynna Samlingspartiet, De Gröna och SFP. I ljuset av den nyheten är det inte överraskande att Samlingspartiet segrade stort och tar ett fjärde mandat. Det är därför också väntat att De Gröna behåller sina två mandat och SFP sitt enda, trots att ingetdera partiet gjorde en stark valrörelse. Man visste att om andra partiers anhängare stannar hemma, kommer gröna och SFP-väljare att rösta i tillräckligt hög grad.

För Samlingspartiet var valet ett oerhört styrkebesked, även om fyra mandat var exakt det förväntade resultatet och dessutom tog de två vänsterpartierna sammanlagt fem mandat. Men om man tänker att regeringen inte är särskilt populär, så är ändå partiet som statsminister Petteri Orpo leder klar etta. I och med att partiets EU-parlamentariker sitter i den klart största gruppen, har de dessutom en enorm potential till inflytande.

Samlingspartiet hade tre stora röstmagneter: Mika Aaltola, Henna Virkkunen och Pekka Toveri. Både Aaltola och Virkkunen fick över 95 000 personröster och Toveri över 88 000 personröster. Av dessa är Virkkunen sittande EU-parlamentariker och en tänkbar EU-kommissionär. Den utrikes- och säkerhetspolitiska analytikern Aaltola och den pensionerade generalen, riksdagsledamoten Toveri är kända som starka Natoförespråkare och deras resultat är ett klart tecken på att Samlingspartiets väljare tänkte framför allt på säkerhetspolitik i ljuset av kriget i Ukraina. Virkkunen har en mer allmänpolitisk prägel.

Samlingspartiet bjöd också på en mindre överraskning. Riksdagsledamot Aura Salla, med stark profil i just EU-frågorna, tog sig förbi den sittande EU-parlamentarikern Sirpa Pietikäinen. Om man ser på Pietikäinens långa linje med hennes miljövänliga profil, kan man tänka sig henne som närmast en centerliberal kraft, åtminstone mycket moderat för att representera ett högerparti. I detta sammanhang är det ytterst intressant att spekulera om Finlands nästa EU-kommissionär. Valet av Virkkunen skulle nämlingen innebära att Pietikäinen rätt snart får återvända till EU-parlamentet trots att hon nu miste sitt mandat. Salla kom rätt nära 40 000 röster och Pietikäinen rätt nära 35 000 röster.

Ett lågt valdeltagande brukar missgynna de partier med många väljare bland arbetarklassen, främst SDP och Sannfinländarna. SDP:s stora valseger uteblev och Sannfinländarna drabbades av en brakförlust. SDP förväntades ta tre mandat men fick två, medan Sannfinländarna förväntades ta två mandat och fick ett.

Valets stora överraskning i Finland var Vänsterförbundets kolossala seger. När partiet nu får tre mandat, är namnen Li Andersson, Merja Kyllönen och Jussi Saramo inte särskilt överraskande. Det är bara att gratulera partiet till en lyckad kandidatuppställning. Två av partierna drog stor nytta från närheten till presidentvalet, nämligen Samlingspartiet och Vänsterförbundet. Samlingspartiet kunde förstås inte ställa upp Alexander Stubb som segrade i presidentvalet, men Mika Aaltola som fick massor med gratis publicitet som obunden kandidat i presidentvalet slutade som etta på Samlingspartiets lista i EU-valet. Li Andersson fick fler röster än SDP:s Jutta Urpilainen redan i presidentvalet och nu byggde hon på den publiciteten hon fick i det valet, medan Urpilainen inte alls ställde upp i EU-valet.

Li Andersson fick närmare 248 000 röster och var i en klass för sig. Hennes personliga röstetal är förklaringen till varför Vänsterförbundet tar tre mandat. Kyllönen gjorde ett stabilt resultat med 27 000 röster och till allas överraskning blev Saramo invald med närmare 5 000 röster. Att just Saramo blev invald med ytterst knapp marginal har en stor påverkan på Vänsterförbundets ordförandeval. Hade Gashaw Bibani tagit 300 röster till, skulle Saramo med stor sannolikhet vara Vänsterförbundets nästa partiledare. I och med att Saramo har sagt att man inte kan leda partiet från Bryssel, är det sannolikt att han avstår från ordförandevalet den här gången. Här finns förresten en skillnad i kandidatuppställningen mellan SDP och Vänsterförbundets listor. SDP:s gruppordförande i riksdagen ställde inte upp i EU-valet, medan Vänsterförbundets Saramo gjorde det trots att han riskerade att gå miste om ordförandeskapet i partiet i det väldigt osannolika fallet att han blir invald. Nu blev det osannolika verklighet tack vare att Li Anderssons framgångar överträffade alla förväntningar och det rakryggade för Saramo är att ta emot mandatet i Bryssel.

Hur ska man förklara att Vänsterförbundet tog sig förbi SDP i EU-valet? Kandidatuppställning brukar betyda ungefär allt i val och EU-valet är ett personval i väldigt hög grad i Finland. Socialdemokraterna hade ett tänkbart namn som var så populärt att valresultatet hade kunnat bli hela fyra mandat. Sanna Marin avgick som riksdagsledamot i fjol för att arbeta vid Tony Blair Institute. Med det beslutet valde hon att avstå från både presidentvalet och EU-valet. Det är lätt att tänka att ganska många av de som skulle ha röstat på Marin röstade på Li Andersson, först i presidentvalet och nu i EU-valet. Varken SDP:s presidentkandidat 2024 eller riksdagsgruppens ordförande ställde upp i EU-valet, i Vänsterförbundets fall gjorde båda två det. Man kan förstås inte förvänta sig att partiets ordförande ställer upp i ett EU-val men nu råkade den avgående Li Andersson vara dessutom sittande partiordförande.

När det gäller sittande EU-parlamentariker som avstod från omval, var läget jämnt. Både SDP:s Miapetra Kumpula-Natri och Vänsterförbundets Silvia Modig valde att lämna Europaparlamentet. Här hade SDP till och med en viss fördel i kandidatuppställningen när Eero Heinäluoma ställde upp och blev omvald med över 96 500 röster, det näst högsta personliga röstetalet i hela landet efter Li Andersson.

Vänsterförbundet gick till val med partiets synligaste figurer och de valde att prioritera Europaparlamentet. Partiet drabbades av taktikröstande i både riksdagsvalet och EU-valet. Många av partiets potentiella väljare valde SDP i riksdagsvalet och Pekka Haavisto i presidentvalet. Anderssons resultat i presidentvalet var starkt i och med att hon fick fler röster än SDP:s kandidat men det var ändå 4,9 procent av rösterna. Nu fick Vänsterförbundet 17,3 procent i EU-valet som är något helt oerhört och oväntat.

Man kan tolka Vänsterförbundets kolossala seger, framåt med 10,4 procentenheter, som en protest mot regeringen Orpo. Li Andersson var en mycket populär minister, hon har varit en synlig, karismatisk och klartänkt partiledare. Dessutom gjorde hon väl ifrån sig i presidentvalet. Vanligtvis har Vänsterförbundet ändå haft ett tak som det inte går att överträffa, medan för SDP har det i princip inte funnits någon övre gräns. Otroligt många av de finländare som inte röstar på SDP ser partiet som deras andrahandsfavorit, medan väldigt många av de som inte har röstat på Vänsterförbundet ser det som otänkbart att rösta på just dem. Det här är en konstellation som Li Andersson har lyckats ändra på.

Vågar man gå så långt i spekulationerna att tänka att borgerliga väljare har röstat på Li Andersson som en hämnd mot att deras partier har valt samarbete med Sannfinländarna? Åtminstone kan man anta att en del SFP-väljare har gjort det. Det blev inte ett svenskt mandat utan två, nämligen Li Andersson och Anna-Maja Henriksson, precis som Vänsterförbundet hade Silvia Modig redan i det föregående parlamentet.

De flesta togs på sängen av att Vänsterförbundet tog tre mandat, två mandat var ett tänkbart resultat med tanke på Li Anderssons personliga popularitet. Nu blev det tre för att hon överträffade alla förväntningar. På samma sätt var SDP:s två mandat, och inte tre eller fyra, en ordentlig kalldusch.

I detta överraskande val är det ändå värt att komma ihåg att SDP inte hörde till förlorarna. Två handlingskraftiga och duktiga personer i en stor och inflytelserik grupp är inte fy skam. Vänsterförbundets tre parlamentariker måste sitta i en liten och brokig grupp med inslag av yttervänster där det inte är klart att de nord- och sydeuropeiska vänsterpolitikerna drar åt samma håll. För Finlands del är det ändå utomordentligt bra att den sansade trion Andersson, Kyllönen och Saramo är med i vänstergruppen. Förhoppningsvis kan de för sin del styra sina partivänner mot en så konstruktiv politik som möjligt.

På det personliga planet gjorde Eero Heinäluoma ett fantastiskt resultat. Han är röstkung, den mest populära av de manliga kandidaterna i Finland. När Heinäluoma gör kampanj, finns det en stor känsla av äkta gammaldags folkrörelse. Han har en ordentlig kampanjorganisation, han är alltid närvarande på gator och torg och han lyssnar på väljarna. Trots att många uppfattar parlamentarikerna i Bryssel som fjärran från finländarnas vardag, gör Heinäluoma sitt yttersta för att vara synlig här hemma och möta vanliga väljare på ett otvunget sätt. Hans valresultat bygger på hårt arbete och i det är han en förebild för det övriga partiet.

Om kandidatuppställningen inte var perfekt för SDP:s del, eller åtminstone inte lika lyckad som Vänsterförbundets, var det en stor lättnad för partiet att riksdagsledamot Maria Guzenina valde att satsa för fullt på att bli invald. Hon var en ljusglimt och en politisk rockstjärna för partiet i ett val där bland andra Sanna Marin saknades, om man tänker på potentiella röstmagneter. Nästan 53 000 röster är ett fantastiskt resultat på det personliga planet för Guzenina och alldeles avgörande för att partiet som helhet visar på ett resultat som är knappt på plus om man jämför med valet 2019.

En särdeles lyckad rekrytering för SDP var också riksdagsledamot Ville Merinen. Hans resultat med över 30 000 röster är inte tillräckligt för inval, men Merinen var faktiskt den första som blev utan ett mandat i Europaparlamentet. Hans synlighet på sociala medier räddade mycket för partiet och hans arbete för bland annat mental hälsa fortsätter i riksdagen.

När det gäller FSD, fick Dimitri Qvintus ungefär 3 400 röster. Det resultatet är ett viktigt och starkt steg framåt för FSD som organisation, särskilt så jämfört med det klena resultatet i EU-valet 2019. Den insatsen ger en stadig grund att bygga på för nästa års kommunal- och välfärdsområdesval. Den åländska kandidaten Jessy Eckerman tog ungefär 1 000 röster och också den insatsen var berömvärd i det åländska sammanhanget. Ålänningarna fick ett socialdemokratiskt alternativ och valdeltagandet på Åland, 49 procent, var dessutom det näst högsta i hela landet efter Helsingfors 55,8 procent.

Hade SDP tagit tre mandat och Vänsterförbundet två, skulle det inte ha varit någon större överraskning. Men när det blev tvärtom, var det överraskande för experter, politiker och vänsterpartierna själva. Fenomenet Li Andersson förklarar till stor del varför det blev som det blev. SDP är klar etta i de opinionsmätningar som gäller riksdagsval men nu stannade många av partiets väljare hemma eller röstade på Li Andersson. Det finns ingen anledning att tro att de fortsättningsvis skulle stanna hemma eller rösta på Vänsterförbundet när det är dags för nästa val. Men det kräver hårt arbete av SDP och en lyckad kandidatuppställning att ta de förväntade valsegrarna nästa år och sedan bli statsministerparti igen efter nästa riksdagsval. En stor valseger uteblev för SDP i det här valet men valdeltagandet är så mycket lägre jämfört med övriga val att de inte riktigt går att jämföra.

När Samlingspartiet, Vänsterförbundet och SDP gick procentuellt framåt, blev det back för Centern, De Gröna, Sannfinländarna, SFP och KD.

Centern lyckades behålla partiets två mandat och de invalda är inga överraskningsnamn, den sittande EU-parlamentarikern Elsi Katainen med ungefär 67 500 röster och den före detta partiledaren Katri Kulmuni med nästan 67 000 röster. Det är en stor avvärjningsseger i det rurala Finland för Centern att partiet var klart större än Sannfinländarna och att det var Sannfinländarna som tappade ett mandat, inte Centern. Det låga valdeltagandet drabbade även Centern något, men inte alls så hårt som fallet var med Sannfinländarna.

Att De Gröna skulle tappa röster var förväntat, inte minst för att det här valets stora röstmagnet, Vänsterförbundets Li Andersson fiskade i samma vatten som De Grönas toppnamn, men med en kampanj som hade vind i seglen på ett helt annat sätt. Om Centern gick bakåt med 1,8 procentenheter, gick De Gröna bakåt med hela 4,7 procentenheter. Men det låga valdeltagandet i kombination med det femtonde mandatet som Finland fick innebar att även De Gröna trots allt fick två mandat. Den sittande EU-parlamentarikern tillika före detta partiledaren Ville Niinistö fick över 57 600 och den före detta partiledaren Maria Ohisalo över 36 500 röster. De Gröna fick två mandat även 2019 men efter Storbritanniens utträde ur EU fick de det så kallade brexitmandatet som tillföll Alviina Alametsä. Varken hon eller Heidi Hautala ställde upp i det här valet, vilket försvagade partiets kandidatlista, men De Gröna får vara rätt nöjda med två mandat. Nu blev det så att Ohisalo knep det femtonde och sista mandatet från Finland, medan socialdemokraten Merinen var på sextonde plats när man ser på kandidaternas jämförelsetal.

Det har talats om överraskningarnas val, men resultatet var det förväntade för både Centerns och De Grönas del. SDP fick inte Sanna Marin att ställa upp, men Centern fick Kulmuni och De Gröna fick Ohisalo. Det här förklarar till en del varför SDP, Centern och De Gröna alla fick två mandat trots att SDP såg ut att ha vind i seglen på ett helt annat sätt än vad läget var med dessa två av de forna regeringskumpanerna.

Den allra största överraskningen och chocken var Sannfinländarnas störtdykning. Det talades mycket om ytterhögerns flodvåg men i Finland uteblev den helt och hållet. Sannfinländarna kan vara nöjda med ett mandat som Sebastian Tynkkynen tog med ungefär 34 000 röster. Hans synlighet i sociala medier har varit stor och hans framgång i riksdagsvalet 2023 i Uleåborgs valkrets bäddade för det lyckade resultatet för hans del.

Sannfinländarna drabbades av det missnöje som gäller regeringens nedskärningspolitik på det inhemska planet. För ett populistiskt missnöjesparti är det svårt att mobilisera arbetarväljare när man gör allt för att försvaga arbetstagarnas ställning och man har en finansminster som stoltserar med nedskärningarna. Sannfinländarna blev helt enkelt högmodiga och fjärmade sig från fotfolket. En viktig arkitekt för partiets valförlust var den sittande EU-parlamentarikern Teuvo Hakkarainen. Hans svaga insats var känd bland även de som inte följer med EU-politiken särskilt mycket. Varför skulle väljarna belöna ett parti vars synligaste företrädare i Bryssel syns för fel orsaker och syns inte så mycket i sitt arbete? Visst blev Hakkarainen petad från partiets lista redan före valet, vilket var strongt gjort av Sannfinländarna. Men med tanke på hans klena insats är det inte förvånande att många sannfinländska väljare stannade hemma eller gav sin röst åt någon annan i det här valet. Den sannfinländska brakförlusten handlade inte bara om missnöjet som gällde vad partiets företrädare gör eller inte gör i regeringen, utan om partiets mindre lyckade mandatperiod i Bryssel. Man bytte grupp två gånger under mandatperioden, först från ECR till ID och sedan tillbaka till ECR.

När valdeltagandet förblev lågt, var det klart att SFP skulle få orsak att fira. Anna-Maja Henriksson tog över 50 000 röster och var före Centerns Kulmuni, Vänsterförbundets Saramo och De Grönas Ohisalo på resultatlistan, tack vare SFP:s helhetsresultat med närmare 113 000 röster. Det blev ingen hård kamp mellan Henriksson och Eva Biaudet som var tvåa på SFP:s lista. Sanna Marin, Anna-Maja Henriksson, Maria Ohisalo, Katri Kulmuni och Li Andersson bildade en grupp av fem kvinnor som ledde var sitt regeringsparti, för första gången något sådant hade hänt i Finlands historia. Kulmuni ersattes sedan av Annika Saarikko som nu avstår från sin position som partiledare för Centern och som i likhet med Marin inte ställde upp i EU-valet. Av de ursprungliga fem kvinnliga partiledarna för de fem regeringspartierna i regeringen Marin har nu fyra blivit invalda i EU-parlamentet.

Både SDP och SFP behöll ställningarna i den meningen att SDP behöll två mandat i Europaparlamentet och SFP behöll ett. Men i SDP finns det all anledning att ta det som en förlust att partiet gick framåt med 0,2 procentenheter och i SFP som en avvärjningsseger att partiet gick bakåt med enbart 0,2 procentenheter.

Om man tänker på regeringen Orpo som helhet, borde den nuvarande politiken leda till förhållandevis nöjda samlingspartister och kristdemokrater, samtidigt som många av SFP:s och Sannfinländarnas anhängare är missnöjda. Samlingspartiet segrade mycket riktigt tydligt när många missnöjda väljare som annars skulle rösta på andra partier stannade hemma och Sannfinländarna fick stryk inte minst för att många av deras egna väljare stannade hemma. SFP tog en avvärjningsseger trots att mandatet var hotat i många opinionsmätningar. Vad som hotade bli en flopp blev en framgångsrik avslutning på Henrikssons period som partiordförande. KD lyckades däremot inte mobilisera väljarna på samma sätt som SFP och valförbundet med Rörelse Nu var till ingen nytta när Rörelse Nu floppade.

När det gäller Svenskfinland, lyckades KD:s tredje vice ordförande David Pettersson från Pedersöre rätt bra med ungefär 3 500 röster. Kampanjbudgeten var 3 000 euro och i Vasa valkrets tog han personligen 2,2 procent av rösterna. Av alla hans röster kom över 2 900 från Vasa valkrets. Det här gjorde han samtidigt som KD hade som generell taktik att på grund av valförbundet med Rörelse Nu koncentrera rösterna åt toppkandidaten Eija-Riitta Korhola som tog över 45 000 röster. I opinionsmätningar som mäter stöd inför riksdagsvalet är KD före SFP, men nu var det inte ett riksdagsval och det låga valdeltagandet påverkade att SFP fortsätter med sin representation i Europaparlamentet. KD har tagit mandat i Europaparlamentet senast 2009, så resultatet var inte för deras del helt oväntat. Korhola får visserligen sitta i Europaparlamentet i en och en halv månad, eftersom hon senast blev ersättare på Samlingspartiets lista.

I Finland var det således framför allt Vänsterförbundet som överraskade positivt och tog två tilläggsmandat, medan Samlingspartiets valseger och ett tilläggsmandat var ingen överraskning. Att SDP stannade vid två mandat och Sannfinländarna tappade ett mandat var rätt överraskande om man ser på opinionsmätningarna. Det låga valdeltagandet är förstås en viktig orsak, men alltid när man förlorar i ett val är kandidatuppställningen något man borde fundera på inför nästa val. I Vänsterförbundets fall var kandidatuppställningen lyckad och Li Andersson var en sådan röstdrottning att det här valet går till historien framför allt som hennes grande finale som partiledare.

Om ytterhögern gick framåt i några andra europeiska länder, gick det inte så i Finland. Sannfinländarna gick miste om många toppnamn i samband med partisplittringen 2017. Nu har partiet dessutom svikit många väljare med nedskärningspolitiken som drabbar många av dem som röstar på partiet. Det återstår att se hur detta syns i framtida val.