– Jag studerade sista terminen på lärarutbildningen på Södertörns högskola utanför Stockholm år 2009, när min morfar visade brev från inbördeskriget. Hans mor Ines Nyberg hade skrivit dem i Snappertuna.

Ines man bestämde sig för att han ville gå ut i kriget och Ines var väldigt orolig för hur det skulle gå för honom. Anna Lindholm, som skulle skriva en kandidatuppsats i religionsvetenskap, blev speciellt intresserad av Ines syn på inbördeskriget som Guds straff för Finland.

– Det började med en religionsvetenskaplig kandidatuppsats kring breven. Jag ville veta mer om kvinnors liv i inbördeskriget och åkte till Finland. Jag besökte olika bibliotek, till exempel Åbo Akademi och Ekenäs bibliotek.

Det Anna Lindholm hade lärt sig om inbördeskriget och Finlands historia hade hon upplevt som torrt. Det var breven och det släkthistoriska som fick henne att sätta sig in såpass djupt att hon blev författare när hon inte kunde släppa tematiken.

– Det fanns inte heller så mycket skrivet om just kvinnor i inbördeskriget. Idag finns det kvinnor som har skrivit om detta. Jag ville skriva en bok som är populärvetenskaplig.

– Mitt mål var att skriva levande och intressant, så som jag själv vill läsa om Finlands historia, säger Anna Lindholm.

Anna Wiik blev hon intresserad av i samband med Projekt Ines. Hon är i den boken en av de fem kvinnor Anna Lindholm skriver om och nu skildrar hon alltså Anna Wiiks liv i Den rätta färgen.

– Jag läste om henne i Olle Leinos bok Utsikt från Skillnaden. Historikern Matias Kaihovirta tipsade att hennes dagbok finns på Riksarkivet i Helsingfors.

Nu har Anna Wiik fått en hel egen biografi.

– Hon var väldigt kompromisslös och färgstark och hundra procent socialist. Socialismen var den enda rätta vägen för henne. Det handlade om rättigheter, jämlikhet och demokrati. Hon var pacifist och det blev väldigt knepigt för henne när man tog till vapen i inbördeskriget, berättar Anna Lindholm om Anna Wiik.

– Det finns mycket skarpt, intellektuellt och känslomässigt i hennes dagböcker och brev. Man märker också i brev hon får från vänner att hon gör ett väldigt starkt intryck på dem. Det var mycket tacksamt att skriva om henne men hon tog väldigt mycket plats.

Anna Lindholm säger att det hade varit lätt att skriva Projekt Ines, hennes egen berättarröst är mycket stark och många säger att hon själv är den sjätte kvinnan i boken som handlar om fem kvinnor. Med Den rätta färgen var det svårare att få berättarrösten att falla på plats.

– Jag jobbade väldigt hårt på att hitta mitt sätt att berätta om henne och till sist fick jag fram min egen röst och mitt eget sätt att berätta hennes historia.

Anna Wiik hade enormt många roller både i arbetarrörelsen och den socialdemokratiska rörelsen.

– Hon har så många roller att hon blir utbränd av det, när hon blir sjuk på 1930-talet. Dessutom är världsläget väldigt svårt.

Anna Wiik var väldigt ambitiös i sitt arbete på Arbetararkivet och hon kombinerade det med väldigt många föreningsuppdrag både inom SDP och inom arbetarrörelsen.

– Hon sköter administration och ekonomi och för protokoll. Arbetararkivets bibliotek har hon också hand om. Till en början är hennes mest centrala roll som socialistisk agitator, men det vill hon tona ned när hon blir fängslad 1918.

Anna Wiik stod på scen och förkunnade den socialistiska framtiden med fred och demokrati som det centrala budskapet. Efter inbördeskriget blev det ett väldigt hårt arbete att få ihop rörelsen igen. Hon gifte sig med Karl Harald Wiik som var långvarig riksdagsledamot och utsågs till SDP:s partisekreterare 1926.

– Bildningsrollen ska man inte glömma. Anna Wiik far runt i landet för att hjälpa folk att starta föreningar och studiecirklar. Hon håller studieledarutbildningar som samlar många runt om i landet i den finlandssvenska arbetarrörelsen.

Det centrala för Anna Wiik var att hålla sig nära gräsrotsrörelsen, men hon hade problem med riksdagsmakten som Karl Harald Wiik representerade.

– Fru Wiik-rollen blir knepig för henne, säger Anna Lindholm och syftar på Anna Wiiks kompromisslösa hållning.

Under fortsättningskriget satt Karl Harald Wiik fängslad som en av de så kallade sexlingarna. Anna Wiik lämnade SDP före fortsättningskrigets utbrott och blev aldrig mer politiskt engagerad på samma sätt, trots att maken var partiordförande för Demokratiska Förbundet för Finlands Folk 1944.

-Hon släpper allting men hon fortsätter att synas genom Ny Tid. Där skriver hon om arbetarrörelsens historia, berättar om Till Storms-redaktionen från hennes tid i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och hon berättar lite om sin uppväxt som en röst från den äldre generationen.

– Hon är överhuvudtaget inte intresserad av Folkdemokraterna, hon är kränkt och sviken av Socialdemokraterna och hon är inte så förtjust i kommunismen, berättar Anna Lindholm om den politiska isolering Anna Wiik upplevde efter andra världskriget.

Att kommunisterna var modiga och beredda att offra sig uppskattade Anna Wiik. Deras ideologi stred ändå emot hennes pacifistiska och demokratiska ideal.

– Det blir jobbigt när folk börjar fråga hur hon ska rösta. Det har ingen annan någonting att göra med, tycker hon. Hennes folkdemokratiska vänner är alltför Sovjetromantiska, men hon är också bitter för hur Socialdemokraterna behandlade Vapaa sana-gruppen, förklarar Anna Lindholm.

Trots reservationer som gällde den folkdemokratiska rörelsen jobbade Anna Wiik flitigt med att sätta upp Folkets arkiv.

– Det är en kort tid hon jobbar där men hon är noggrann och ambitiös, precis som hon var med Arbetararkivet, slår Anna Lindholm fast om Anna Wiiks roll som arkivarie både inom den socialdemokratiska och folkdemokratiska rörelsen.

RÄTTELSE: I den tidigare versionen av artikeln stod det att K.H. Wiik var partiordförande för DFFF de första åren efter fortsättningskriget. Han var partiordförande för DFFF 1944, men perioden som ordförande blev mycket kortvarig.