Mindre än ett dygn innan Joe Biden svors in som president poängterade utrikesminister Mike Pompeo att Kina bär ansvaret för ett pågående folkmord i Xinjiang. Biden-administrationen upprepade den ståndpunkten inför senaten i augusti förra året. Är det korrekt at beteckna det som sker i Xinjiang som ett folkmord eller är det ett överdrift?

Innan vi återgår till dagens Xinjiang bör vi dock gå tillbaka en bit i tiden i tiden i syfte att klargöra folkmordsbegreppet en aning. Då de flesta av oss idag hör begreppet folkmord är förintelsen sannolikt den första tanke som dyker upp, så småningom ansluter sig kanske också folkmordet på armenier, Rwanda, Pol Pots regim och Stalins terror. Förutom de enorma mängder döda som associeras med de ovannämnda folkmorden är de också väldokumenterade och det råder ingen brist på varken bild- eller videomaterial som påvisar den fullkomliga brist på medmänsklighet som kännetecknar dem och för tankarna till den aspekt vi huvudsakligen associerar med folkmord, nämligen det fysiska massmördandet av en grupp.

Fysiskt massmord är naturligtvis en betydande aspekt av folkmord, men inte den enda och jag vill här argumentera för den bredare förståelse för begreppet folkmord som Raphaël Lemkin utvecklade från 1930-talet och framåt. Lemkin var en polsk-judisk jurist som 1933 formulerade ett lagförslag mot “barbari och vandalism”. Lagförslag var indelat i två delar där barbariet är det fysiska massmördandet som vi vanligen associerar folkmord med, medan vandalism representerade förstörelsen av sociala, kulturella och ekonomiska institutioner. Lemkin är dock mer känd för sin bok Axis Rule in Occupied Europe som publicerades 1944 (då han var verksam i USA) där han varnade för just en sådan smal tolkning av folkmordsbegreppet som enbart eller huvudsakligen baserar sig på det fysiska massmördandet av en grupp.

Lemkin definierade snarare folkmord som en koordinerad plan som med olika tillvägagångssätt hade som mål att förstöra en nations grundläggande fundament (destruction of essential foundations) där en fullkomlig utrotning av populationen var ett sätt att uppnå målet. Lemkin använder här begreppet nation, som i sig också haft en skiftande innebörd genom historiens gång, men hans ramverk är likväl applicerbart även på andra grupper. De grundläggande fundamenten består bl.a av kulturella och religiösa institutioner och traditioner, ekonomiska resurser, litteratur, konst, historia, språk, värderingar samt gruppens inflytelserika individer och idéer.

Minnestavla på ulica Kredytowa i Warszawa som betecknar huset där Rafał Lemkin (senare Raphaël Lemkin) bodde på 1930-talet. (Foto: Wikimedia Commons)

Lemkins idéer kom senare att utgöra grunden för FN:s folkmordskonvention som förvisso är en urvattnad version av Lemkins förståelse för folkmordsbegreppet. Folkmordskonventionen definierar följande handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som folkmord:

1. att döda medlemmar av gruppen;
2. att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada; c. att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
3. att genomföra åtgärder, som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen; e. att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp

För att återgå till Xinjiang; i enlighet med folkmordskonventionen är det fullt möjligt att Beijings agerande i Xinjiang kan klassificeras som folkmord, i enlighet med Lemkins definition är det en självklarhet. Den globalt mest välkända aspekten av vad som pågår i Xinjiang är de läger där uppskattningsvis mer än en miljon människor för närvarande är internerade för diverse vagt definierade “brott”. Lägren började uppföras 2017 men förhållandet mellan såväl lokalbefolkningen och Beijing som mellan lokalbefolkningen och inflyttade hankineser har sedan länge varit spänt.

Xinjiang har upplevt en varierande grad av kinesiskt inflytande under de senaste 2000 åren då regionen är strategiskt viktig ur både ett handels- och säkerhetsmässigt perspektiv. Kinas kontroll över regionen cementerades dock efter att kommunistpartiet tog kontroll över landet efter inbördeskrigets slut 1949, och Beijing har sedan dess försökt integrera regionen med resten av Kina.

Xinjiang är den region som skiljer sig mest från övriga delar av Kina. Majoriteten av befolkningen tillhör en annan etnisk grupp, har ett annat språk, annan kultur och annan religion. Beijing ser dessa skillnader som ett hot (i synnerhet efter Sovjetunionens kollaps) eftersom de kan legitimisera krav på ökad självbestämmanderätt eller självständighet. Regimen anser att, precis som alla andra delar av landet är Xinjiang en odelbar del av Kina, och samtliga uttryck som kan ifrågasätta regimens legitimitet över området är totalförbjudna och bestraffas hårt. Beijing har därför sedan 1990-talet bedrivit en aggressiv assimilationspolitik för att säkerställa sitt grepp om regionen.

Någon kanske frågar sig hur det här hänger ihop med Lemkins definition av folkmord? Maisumujiang Maimuer, en representant för religiösa frågor uttryckte sig på följande sätt år 2017: “Break their lineage, break their roots, break their connections, and break their origins. Completely shovel up the roots of “two-faced people,” dig them out, and vow to fight these two-faced people until the end”. Trots att uttalandet kanske inte nödvändigtvis är sanktionerat från högre ort är det beskrivande för Beijings övergripande strategi i regionen, där interneringslägren enbart utgör toppen av isberget.

Inom Shanghai Cooperation Organization (SCO), där Kina, Ryssland samt ett antal länder i Centralasien är medlemmar existerar begreppet “the three evils” som definieras som separatism, extremism och terrorism. Medlemsländerna har åtagit sig att bekämpa dessa krafter. De tre begreppen är alla relativt vaga och kan med lätthet appliceras på diverse interna politiska motståndare och dissidenter i medlemsländerna. I Kina har separatism naturligtvis varit det som huvudsakligen oroat regimen, men sedan 9/11 har det setts som mer effektivt att bygga upp ett narrativ som utmålat motstånd i Xinjiang som terrorism, vilket gett staten möjlighet att agera inom ramen för kriget mot terrorismen. Vidare har Beijing klassificerat mer eller mindre samtliga religiösa och kulturella uttryck som inte godkänts av myndigheterna som extremism. Därtill har en majoritet av det våldsamma motstånd som uigurer svarat med utmålats som terrorism av Beijing.

Med uiguriskt motstånd kopplat till alla tre aspekterna av “the three evils” har ett narrativt om det “uiguriska terrorhotet” växt fram. Efter att Xi Jinping presenterat sitt Belt and Road Initiative (BRI) 2013 där Xinjiang skulle vara en viktig knutpunkt för den landbaserade infrastrukturen västerut blev regionens stabilitet och band till Beijing ännu viktigare än tidigare. Beijings syn hade dessutom utvecklats till att det är uigurernas kultur och dess islamiska inflytande som är det som står i vägen för regionens integrering. Målet var nu alltså en avveckling av den lokala kulturen i Xinjiang och det är det tillvägagångssättet som Maimuers kommentar ger uttryck för. Regimens attacker på den uiguriska kulturen, dess religiösa uttryck och förtryck av befolkningen rättfärdigades som kontraterrorism och har åtnjutit ett relativt stort stöd från Kinas befolkning tack vare det tidigare uppbyggda narrativet om det “uiguriska terrorhotet”.

Massövervakning är idag vanlig i hela Kina, men har en helt annan omfattning i Xinjiang än i resten av landet. Utöver den vanliga elektroniska övervakningen samlar myndigheterna in stora mängder biometriska data såväl som data om uigurernas attityd i flertalet andra frågor.

Baserat på den data som insamlats bedöms individens hotnivå av en algoritm, vilket kan vara tillräckligt för att ex. arresteras och omskolas. Regimen har också infört ett program som kallas “tio hushåll, en enhet” där tio hushåll har skyldighet att övervaka varandra och bestraffas kollektivt om ett hushåll missköter sig. Hundratusentals partikadrer är också stationerade i Xinjiang och har till uppgift att både kontrollera hushåll (delvis genom att bo ett visst antal dagar hos i ett uiguriskt hushåll) och sprida regimens propaganda.

I Xinjiang är det inte önskvärt att på allmän plats använda andra språk än kinesiska, medan det i lägren och för statligt anställda är totalförbjudet att tala andra språk än kinesiska. Läromaterial på andra språk än kinesiska är dessutom förbjudna. Statligt anställda uigurer har dessutom varit tvungna att offentligt avsäga sig sin kultur, sitt historiska arv och sin religiösa övertygelse i syfte att bevisa sin politiska lojalitet. Som tidigare nämnts har många olika former av religiösa uttryck förbjudits eller uppfattas som misstänksamma bl.a fasta, be, inneha en koran, låta skägget växa ut eller bära huvudduk. Muslimska begravningsplatser, heliga platser och moskéer har förstörts av myndigheterna.

Regimen har dessutom fört propagandakampanjer som uppmuntrar uiguriska kvinnor att inleda äktenskap med kinesiska män, vars barn t ex privilegieras då de söker in till skolor. Eftersom stora mängder uigurer internerats eller på andra sätt skilts från sina barn, har stora mängder barn placerats i statliga barnhem (eller i statliga daghem då föräldrarna/föräldern arbetar). En stor del av de som internerats har inte delgivits någon brottsmisstanke eller genomgått en rättegång. Intellektuella och inflytelserika individer har däremot ofta dömts till långa fängelsestraff, den mest kända är kanske Ilham Tohti som 2014 dömdes till livstids fängelse. Tohti ansåg att Xinjiang bör tillhöra Kina, men argumenterade för en viss autonomi för Xinjiang.

De läger som i stor skala uppförts i Xinjiang sedan 2017 fungerar både som politiska omskolningsläger och som arbetsläger. Beijing har hävdat att lägrena endast är till för att lära de intagna nya arbetsfärdigheter. Fabriker har uppförts i vissa läger, och kinesiska företag har fått statliga subventioner för att anställa tidigare interner i sina fabriker runt om i Kina, troligen i syfte att vidare assimilera dem. Det har även rapporterats om fysiskt och sexuellt våld samt användning av tortyr i lägren medan flertalet kvinnor rapporterat om infertilitet efter att de varit internerade.

Som jag tidigare nämnde är lägren enbart toppen av isberget, det är i kombination med regimens övriga politik och motivet att avveckla uigurernas kultur som Beijings agerande i enlighet med Lemkins definition utan tvekan kan klassificeras som folkmord. Punkt d och e i folkmordskonventionen kan göra att det som sker i regionen kan klassificeras som ett folkmord, men eftersom den storskaliga våldsanvändning vi vanligen associerar med folkmord till stor del saknas i Xinjiang gissar jag att många inte kommer att se det som ett sådant så länge vår förståelse för fenomenet är så smal som den för närvarandet är. I Xinjiang saknas det enorma dödstal (även om många mist livet) och systematiska massmördande som är synligt i de folkmord jag nämnde i början av artikeln. Regimen har gått inför för att avveckla den lokala kulturen, den lokala religionen, det lokala språket och påtvinga befolkningen Beijings syn på hur en kinesisk medborgare skall vara. Det finns ingenting som tyder på att målet är en fysisk utrotning av befolkningen, men däremot att utradera det som särskiljer dem från den kinesiska majoritetsbefolkningen.

Conny Westerlund

Artikeln publicerades ursprungligen på plattform.fi