Björkenwall och Ungerson har rätt i mycket av det de skriver. Under de senaste sex veckorna har vi alla blivit vittnen till Putins totala likgiltighet inför allt vad internationell rätt heter. Vi har sett hur ryska trupper har attackerat civila mål, förstört städer och tvingat oskyldiga människor på flykt. Alla har vi nåtts av de fruktansvärda bilderna från städer som Butja och Mariupol – och alla undrar vi nog vilka fler namn vi ska tvingas lära oss innan massakern är över.

Känslan av upprördhet och maktlöshet i krigets ansikte är lätt att känna igen. För många av oss är det, tack och lov, första gången vi ställs inför den. Själva instinkten, att i det läget kräva ett militärt ingripande från ”västvärlden”, är på sätt och vis begriplig. Lika obegripligt är däremot kravet i sig.

Ett militärt ingripande i Ukraina skulle, som Björkenwall och Ungerson nämner i en bisats, öka risken för total eskalering och ett nytt världskrig – den här gången med kärnvapenarsenaler på båda sidor. Att Nato i den situationen har avhållit sig från att gå in i kriget är inte bara ”begripligt”, det är det enda ansvarsfulla.

Krig är inte, varken i Ukraina eller någon annanstans, ”fortsättningen på diplomatin”. Det kommer inte något Nato-ingripande att ändra på. Om något riskerar det istället att innebära slutet för den diplomati och de icke-militära lösningar som har varit centrala, både i det historiska fredsarbetet och nu i Ukraina. Björkenwall och Ungerson avfärdar redan diplomatin som dömd att misslyckas men väljer att inte nämna de exceptionella och tunga ekonomiska sanktioner som redan har riktats mot Ryssland, vars fulla följder vi ännu inte har sett.

Världen står just nu inför ett kritiskt vägskäl. Putins anfallskrig i Ukraina har en gång för alla visat hur bräckliga våra säkerhetsstrukturer är, efter år av upprustning och försvagad tro på diplomatins möjligheter. Det är viktigt att minnas, när de säkerhetspolitiska alternativen nu ses över. Grundprincipen måste också i fortsättningen vara densamma: militärt våld kan och får aldrig vara utgångspunkten. Hotet om kärnvapenkrig är inget som bara kan nämnas i förbifarten.

Nu krävs istället modet att fatta gemensamma, hållbara och inte minst fredliga lösningar. På kort sikt handlar det om fortsatta sanktioner och förhandlingar för att få till ett eldupphör i Ukraina. På lång sikt, hur lång vet ännu ingen, handlar det om att skapa förutsättningar för en varaktig fred – byggd på nedrustning, kärnvapenförbud och diplomati. Det är en förutsättning för att, som Björkenwall och Ungerson skriver, ”säkra en framtid för världen och den på demokrati, lag, frihet och mångfald byggda världsordningen”.

Istället för att parafrasera general Clausewitz borde vi nu citera Palmekommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, som firar 40 år i krigets skugga. Den internationella säkerheten måste också framöver vila på samarbete för gemensam överlevnad – inte på hotet om ömsesidig förintelse.

Lukas Lundin