Det turkiska agerandet mot Sverige och Finland i Natofrågan är i det närmaste skamlig. Kraven som Erdoğan närmast ultimativt rest för att säga ja till det finsk-svenska Natomedlemskapet är exempellösa. Att den svenska regeringen Kristersson hittills visat oförmåga att tydligt markera var gränserna går har inte förbättrat saken. I stället för att stå fast vid den överenskommelse som träffades i Madrid med Turkiet om svensk-finskt Natointräde har regeringen gång på gång markerat att man är beredd att tillmötesgå turkiska krav på ändrad lagstiftning och vika ner sig för turkiska krav på utvisning av politiska aktivister med fristad i Sverige. Att från ett land där de politiska fångarna räknas i tiotusental och där – som Tina Thunander skriver i boken De bokstavstrogna – 140 000 sparkats från sina arbeten och blivit fråntagna sina pass få dikterat hur svensk lagstiftning ska utformas och tillämpas för att uppfylla kraven på Natomedlemskap måste bara avvisas. Den styrkan måste finnas hos en svensk regering.

Men varken statsminister Ulf Kristersson eller utrikesminister Tobias Billström har visat den styrkan. Deras resor till Ankara kan inte betraktas som annat än förnedrande. En svensk statsminister har fått stå med mössan i handen och berätta hur gärna vi vill komma med i Nato och hur gärna Sverige vill samverka med Turkiet i kampen mot terrorismen. Utrikesministern har gjort uttalanden som han senare förnekat men tvingats erkänna när inspelade tal kommit fram. Resultatet från resorna är ännu fler turkiska krav och mer turkiskt missnöje över att svensk domstol kan stoppa en krävd utvisning.

För Erdoğan har den hängda dockan kommit som en ny och sannolikt välkommen möjlighet att sätta mer press på en upplevd, vek svensk regering. Den svenska ambassadören i Ankara har kallats till Erdoğan för att ta emot protester och det besök som riksdagens talman Andreas Norlén skulle göra till Ankara har av turkarna ställts in. Sverige har fått veta att de fördömanden regeringen gjort av hängningen av Erdoğan dockan inte räcker. Man har också förklarat att kravet för att Turkiet ska ge klartecken för Sverige-Finland till Nato är att Sverige helt fullföljer alla de punkter som Turkiet anser finns i Madridavtalet. En del i det är utvisning av samtliga de som Turkiet listat som terrorister. Samtidigt har Nato förklarat att Sverige redan fullföljt sina åtaganden enligt avtalet.

I stället för att fortsätta resa till Turkiet och med en allt mer krävande Erdoğan förhandla Natomedlemskap bör Sverige förklara att förhandlingarna nu är avslutade. Den för Andreas Norlén av turkarna inställda resan till Ankara kan bli den tydliga gränsmarkeringen. Erdoğan och Turkiet känner redan till den svensk-finska inställningen. Om Nato ser det som väsentligt att få med Sverige och Finland som medlemmar kan fortsättningen lämnas över helt till dem för vidare hantering. Den svensk-finska ansökan står öppen och om Nato med Turkiet ser det som väsentligt att ha med alla länderna i Nordeuropa och därmed kunna stärka skyddet i den delen av världen så står Sverige-Finland beredda att träda in. Så lämna nu frågan och låt Erdoğan få ta hela ansvaret för hur det framtida Nato ska se ut i norr. Vad de stora Natoländerna USA, Storbritannien, Tyskland m fl anser råder det ingen tvekan om. De vill ha med Sverige och Finland i Nato.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Jaan Ungerson, diplomerad omvärldsanalytiker