Missnöjet med den sittande regeringen Kristersson som nu regerar på SD:s Tidödikterade program är stort, precis som opinionsmätningarna visar löpande. Bakom de tre regeringspartierna M, KD, L står knappa 20 procent och regeringen är helt beroende av SD som ensam är större än de tre ihop. De borgerliga mittenväljarna har blivit hemlösa (statsvetaren Henrik Oscarssons ord) och Moderaterna har i praktiken gett bort många av sina kärnväljare till just Åkessons SD. Så dags för S att nu spänna sig för framtidsvagnen och ge de många missnöjda väljarna lite hopp och framtidstro. Inte älta mer om det som varit.

Vem minns inte den senfärdiga och valhänta hanteringen av kaoset på E22:an den 3 januari? Och alla tåg som ställts in och en trafikinfrastruktur som är helt undermålig. Allt längre bostadsköer, en marknadsskola som inte levererar kunskap utan bara betygsinflation, en akutsjukvård och kommunal välfärd som inte ens får hälften av de statsbidrag som skulle behövas för att hålla kvalitet och leverera omsorg som svarar mot efterfrågan och behov. Och ovanpå det har vi en klimatpolitik som går åt helt fel håll. Inte undra på att särskilt unga väljare – men också andra i växande grad – inte tror på politiken som medel utan ser allt mörkare på framtiden. De misströstar och ser inte att samhället – det offentliga – just nu alls skulle förmå visa att det där finns lösningar på de problem som på olika sätt drabbar människor i vardagen.

Och i t ex Sälen på Folk & försvar predikades högljutt individens ansvar men just inget sas om vad samhället (statsmakten) avser göra för att vår gemensamma trafikinfrastruktur, vår akut- och iva-sjukvård och vårt samlade civila samhälle ska bli mera robust och bättre fungerande än nu. Allt det som behövs för att demokratin ska växa och folket se en förbättring och kunna känna att nu lyssnar och förstår politiken vad vi vill att de ska göra. Och det nu – inte i övermorgon!

Här finns ett stort tomrum som de tidigare folkhemsbyggande socialdemokraterna borde förmå fylla igen. Inte älta och töva utan visa vägen, framåt genom att kliva in med offensiva politiska förslag. Låt staten ta lån till att börja rusta infrastruktur (spår,växlar etc) och även till att bygga ny järnväg som dubbelspår på Malmbanan (en direkt och synnerligen lönsam satsning), påskynda utbyggnaden av Norrbotniabanan (från Umeå norrut) etc etc – , På ett klokt och ekonomiskt försvarbart sätt rusta och stärka vår elförsörjning och vårt elnät och säkra vårt föråldrade och kraftigt underinvesterade VA-system för vatten och avlopp.

Enbart järnvägens underhållsskuld ligger på 7 000 kronor per svensk och för VA-nätet är det motsvarande 50 000 per svensk.

Allt det här kräver lånefinansiering och kan bara ske stegvis. Men det gör det också nödvändigt att vi överger vårt överskottsmå i statsbudgeten och låta den i stället gå med ett underskott på t ex 0,5 procent av BNP. Det skulle ge oss 75 000 – 100 000 kr per svensk för olika nödvändiga framtidsinvesteringar. En tanke som stöds av såväl professor Lars Calmfors som LO-ekonomerna.

Vi skulle med det också få resurser frigjorda till att från skattemedel satsa lite mer på sjukvård och skola. Särskilt om vi också skulle dra in lite mer i skatt från kapital och stora förmögenheter. Det skulle också genom en värnskatt på toppinkomsterna öppna för nödvändiga resurser till upprustning av försvaret.

Det Sverige behöver minst just nu är att ha en finansminister som endast tycks ha två ord som svar på alla problem: Sänk skatten.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Jaan Ungerson, diplomerad omvärldsanalytiker