Till den positiva bilden hör att den kraftiga nedrustning som gjorts i Sverige gör det möjligt att utan barlast av gammal och förlegad teknologi starta en nyrustning av försvarsmakten. Det gör det också möjligt att på ett genomgripande vis ta ställning till hur vi ska hantera försvarsfrågan utifrån svenska utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden.

En för Sverige länge bärande utrikes- och säkerhetspolitisk doktrin var principen att: Sverige ska vara militärt alliansfritt, syftande till neutralitet i krig. Vi skulle inte göra oss beroende eller uppbundna av vare sig Nato eller någon annan. Det svenska försvaret skulle vara starkt nog för att avskräcka från angrepp. Ett anfall mot Sverige skulle kräva för stora insatser för att kunna bli lönsamt.

Med Sveriges inträde i EU och EU:s Lissabonfördrag har principen om alliansfrihet blivit satt i fråga. I regeringens utrikesdeklaration i februari 2013 förklarade Carl Bildt att: ”Sveriges säkerhet byggs solidariskt med andra. Hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.” Han förklarade även att svenska utlandsinsatser kunde göras oberoende av om de leddes av FN, EU eller Nato. Orden alliansfrihet och neutralitet fanns inte med.

Oberoende av vilka bevekelsegrunder och syften regeringen haft med deltagandet i den Nato-ledda operationen i Afghanistan (totalt kostat 11 miljarder kr i tveksamt använda skattemedel) och samövning med Nato-förband i norra Sverige kan vi inte lämna det egna ansvaret för skyddet av Sverige och våra gränser därhän. Med de stigande politiska spänningarna runt Europa och den nya upprustningen i vårt närområde stiger behovet av att ha en modern och effektiv försvarsmakt med förmåga att skydda och avvärja såväl IT- hot som militära hot i hela landet.

Vilka lösningar den sittande försvarsberedningen (klar i mars -24?) kan tänkas komma med är fortfarande en öppen fråga. Det finns dock inget som tyder på något omfattande nytänkande. I de direktiv beredningen fått står den inriktning man gav försvaret år 2009 fast. Det förefaller inte förenligt med en kylig analys av nu- och framtida hotbilder mot vårt land.

Det Sverige skulle behöva är inte den dåligt avlönade och svårrekryterade soldatorganisation vi har idag. I stället skulle vi behöva en kombination av fast anställda experter och en bred och rejält folkligt förankrad försvarsmakt. Vägen dit är en återinförd tjänsteplikt för såväl män som kvinnor. I plikten kan ingå både traditionell militärtjänstgöring med vapentjänst och tjänst på IT-försvarsenheter liksom civila tjänster inom vård, omsorg och räddningstjänst.

Med Sveriges långa kust och med Gotland som en strategisk plats i Östersjön behöver marinen rustas upp med fler och nya u-båtar. Också luftförsvaret behöver rustas upp. Svenska stridspiloter måste få möjlighet att flyga betydligt mer än idag. Arméns pansar och mängden artilleri behöver stärkas.

Sist men inte minst måste svensk försvarsindustri (sysselsätter 30 000 personer) värnas. Om vi vill förbli rimligt oberoende av andra länder så måste vi kunna behålla vår förmåga att utveckla egna vapen anpassade till våra behov. Det betyder också att vi även i fortsättningen ska kunna både utveckla och även till demokratier exportera svensktillverkade flyg och artilleripjäser.

Robert Björkenwall, frilansjournalist och utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli

Jaan Ungerson, omvärldsanalytiker