Tomas är på gott humör och berättar inledningsvis att han känner sig mycket glad över att befinna sig i Österbotten och att han vid sidan om sitt inplanerade arbete ska besöka musikfestspelen i Korsholm när tid och möjlighet ges (bland annat Sofia Finniläs kvartett som uppträder på Ritz är inbokad i Tomas kalender).

– Här hinner jag skriva i lugn och ro och jag hinner redigera det som har samlat ihop sig under året. Därefter får jag hjälp av min dotter Anna Bäck som är skicklig på att svetsa samman de disparata elementen till en helhet. Det uppskattar jag mycket.

Tomas är som sagt uppvuxen i Vasa och jag fick möjligheten att ta en biltur med honom till både huset där han växte upp och till biblioteket på Brändö, där han påbörjade sin karriär som bibliotekarie för många decennier sedan. Tomas blir fort nostalgisk och när vi kör genom staden får jag bekräftat att uttrycket ”en gång österbottning – alltid österbottning” känns väldigt relevant. Vi parkerar bilen utanför Bock ́s bryggeri i stadsdelen Dragnäsbäck och på andra sidan gatan tornar Tomas gamla barndomshem upp i grönt på Gerbyvägen 20 som numera är en djurklinik vid namn Saari.

Tomas Mikael Bäck utanför sitt barndomshem på Gerbyvägen. Foto: Nicko Smith.

– Här bodde jag hela min barndom fram tills jag blev student 1965 och då flyttade jag till Helsingfors för att studera bland annat litteratur och psykologi. Det gick ganska hyfsat ett par år och sedan blev jag sjuk och fick sömnproblem och återvände till Vasa och försökte repa mig. Därefter dog min mor 1969 i cancer och året efter blev min far som jobbade som bryggmästare på Bock’s bryggeri pensionär. Det resulterade i att jag och min bror och min far flyttade till Helsingfors, där jag försökte återuppta studierna med ganska dålig framgång. Det krävdes en disciplin som jag inte hade längre och därefter började jag studera biblioteksvetenskap och 1972 blev jag färdig hum. kandi efter lite tandagnisslan.

Tomas berättar vidare att han jobbade ett tiotal år som bibliotekarie fram till sommaren 1983. Först på Esbo stadsbibliotek och sedan på Vanda stadsbibliotek som ansvarig för anskaffning och katalogisering.

Samma år som Tomas var klar med studierna kom även hans debutdiktsamling “Andhämtning” (Söderströms) ut som blev en början på över 50 år av skrivande. Vad hade Tomas för förväntningar på boken och hur blev den mottagen?

– Jag fick en ganska god kritik i Nya Pressen som fanns på den tiden, men mitt förlag tyckte att jag skrev underligt.

Men de gav ut böckerna ändå?

– De gav ut två böcker och jag fick höra av förlagschefen att jag borde skriva lite mera kommunikativt. Det var säkert min andra diktsamling “Och hastigt förstå” som blev stötestenen och sedan började jag skriva mycket mer kommunikativt, men det blev åt Boklaget som jag gav ut på böcker därefter. Det var ett helt annat arbetssätt på det förlaget som passade mig ypperligt. Det hade en kollektiv arbetsmetod som absolut inte alls fanns på de kommersiella förlagen, där allt var hemligstämplat.

En bit in på åttiotalet fick Tomas kontakt och blev utgiven på det svenska förlaget Alba där han enligt egen utsago kunde hänge sig åt vanvettigt dadaistiskt nonsens, fram till återföreningen med finlandssvenska förlag. Efter utsvävningarna i diktens landskap blev det mer fokus på barndomen som ett återkommande element i Tomas senare diktsamlingar som även behandlar Tomas tankar om hur han blev den han är.

– Jag skulle säga att för tillfället skriver jag mer aforistiskt och mer beskrivande dikter och framförallt såna här typiska enradingar. En god vän till mig frågade mig vad det blir över då jag reducerar ännu mer av det jag reducerat i mina dikter. Blir det nollradingar då?

Kanske du slutar som kungen av minimalistisk poesi då? Har du koll på hur många diktsamlingar du har gett ut sedan debuten 1972?

– Det har blivit totalt 24 böcker, allt som allt.

Tomas har gett ut 24 böcker sedan sin debut 1972. Foto: Nicko Smith.

Nästa diktsamling av Tomas kommer förhoppningsvis ut 2026 när han fyller 80 år och hans senaste diktsamling “Alls ingenting” släpptes tidigare i år och har mestadels fått god kritik. Tomas berättar att han blev väldigt intresserad av poesi redan som ung i slutet av 1950-talet. Hans mor arbetade som bibliotekarie på Vasa stadsbibliotek och han kände sig hemma vid avdelning 82 (lyrik) på biblioteket. Diktens värld blev därefter som en bot mot den ensamhet som Tomas ofta brottades med i sin ungdom.

– Jag hittade Gunnar Björling i antologin ”Facklor över jorden” och jag hittade japansk poesi i boken “Haiku” 1959. De här två böckerna gav mig tanken att man ju kan börja skriva poesi och så blev det.

Tomas har inte bara skrivit egna dikter utan har även varit litteraturkritiker på 1980-talet på Ny Tid och även för branschpublikationer riktade till bibliotekarier.

– Samt i Hufvudstadsbladet. Och som finlandssvensk del redaktör för rikssvenska café Existens, lägger han till.

Tomas berättar även att han skrev om det mesta av den finlandssvenska lyriken som gavs ut på den tiden, ända fram tills han en vacker dag kom på att det är lite pinsamt att han skrev om sina kollegors verk.

– Det var kanske inte så bra. Därefter slutade jag som kritiker.

Hur tar du själv emot kritik på dina diktsamlingar? Om någon kritiker t.ex. inte alls uppskattar en bok av dig?

– Det gör ju ont när man får en oförstående kritik, alla gånger. Å andra sidan så tycker jag att min poesi har blivit väl bemött av de allra flesta kritikerna. Men om det sedan finns människor som inte begriper sig på min poesi, så kan jag ju ingenting göra.

Min sista fråga till Tomas innan vi skiljs åt är vad han tänker om planerna att stänga ner biblioteket på Brändö i Vasa, där han hade praktik på 1960-talet.

– Det är en skandal! Ett bibliotek är inte bara ett ställe där man lånar böcker eller där man läser tidningar utan det är även en social samlingspunkt!

Nicko Smith