Ritavuori var en socialliberal politiker som hade sin bakgrund i Ungfinska partiet och företrädde från och med 1918 Framstegspartiet. De borgerliga partierna grupperades om 1918 på grund av frågan om statsskick, så att de monarkistiska ungfinnarna, Pehr Evind Svinhufvud bland dem, slog sig samman med gammelfinnarnas majoritet för att bilda Samlingspartiet. De republikanska gammelfinnarna slog sig samman med ungfinnarnas majoritet, dit också Ritavuori hörde.

Framstegsvänlig politik

Framstegspartiet var det republikanskt sinnade borgerliga partiet som också lyckades få sin kandidat K.J. Ståhlberg vald till republikens första president år 1919. Senare kom även Finlands femte president Risto Ryti från det liberala Framstegspartiet.

Inrikesminister Heikki Ritavuori. (Foto: Wikimedia Commons)

Ritavuori hette ursprungligen Henrik Rydman och föddes den 23 mars 1880 i Åbo. År 1904 blev han färdig med sina juridikstudier och verkade sedan som advokat i Helsingfors. Följande år förfinskade han sitt namn till Heikki Ritavuori.

Framstegsvänlighet, demokrati och jämlikhet var centrala ideal för Ritavuori. Alla hans partikamrater delade inte hans socialliberala synsätt, utan det fanns också de med mer klassiskt liberala, marknadsliberala, åsikter.

Ritavuori var en av president Ståhlbergs närmaste bundsförvanter och även Ståhlberg kom att hatas av extremhögern. Han dödades inte men år 1930 skjutsades expresidenten till Joensuu av Lapporörelsens män. Ritavuori däremot fick sätta livet till för sin försonliga linje gentemot de i inbördeskriget besegrade röda.

Ritavuori hade varit inrikesminister från augusti 1919 till mars 1920 och tillträdde samma ministerpost på nytt i april 1921. Båda gångerna hette statsministern J.H. Vennola och även han företrädde Framstegspartiet. Partiet var inte ens då särskilt stort med tanke på att de hade 26 mandat av 200 i riksdagen och var den fjärde största grupperingen. Socialdemokraterna hade 80 mandat, men kunde inte bilda regering på grund av den borgerliga majoriteten. Vennolas båda regeringar var minoritetsregeringar där Agrarförbundet med sina 42 ledamöter var det klart större partiet, men statsministern kom ändå från det mindre av de två regeringspartierna. Svenska folkpartiet med 22 mandat ville inte medverka i Vennolas regeringar.

Framstegspartiet var alltså ett relativt litet parti med mycket centrala poster i regeringen som statsminister Vennola, utrikesminister Rudolf Holsti och inrikesminister Ritavuori.

En sak som gjorde Ritavuori speciellt hatad bland extremhögern var amnestilagarna. Ritavuori var en synlig förkämpe för nationell försoning och han beredde på det sättet mark för vinterkrigets anda när Finland anfölls av Sovjetunionen 17 år efter mordet på honom. Under Ritavuoris tid var det snarast äventyrliga finländare som anföll Sovjetryssland där det kaotiska inbördeskriget så småningom höll på att ta slut när bolsjevikerna närmade sig segern. Ritavuori mördades alltså i februari 1922 och bolsjevikerna tog Vladivostok i oktober 1922, vilket avslutade kriget.

Karelska folkresningen

Den karelska folkresningen inträffade vintern 1921-1922. Befolkningen i Fjärrkarelen reste sig mot bolsjevikerna och den finländska jägaren Paavo Talvela ledde en expedition vars syfte var att bistå karelarna militärt. Finland hade slutit fred med Sovjetunionen år 1920 och de finländare som bistod karelarna bröt mot fredsfördraget. Det som var sista strået för extremhögern var Ritavuoris linje som inrikesminister att se till att bevara freden och förhindra de finländska aktivisternas stöd till karelarna genom att stänga gränsen effektivt.

Mordet på Ritavuori inverkade inte på den finländska mittenregeringens linje och bolsjevikerna krossade så småningom folkresningen och befäste sin makt även i Fjärrkarelen.

Ritavuori kritiserades mycket fränt i Hufvudstadsbladet och mördaren Ernst Tandefelt hänvisade till tidningens artiklar när han försvarade sitt dåd. Tandefelt var för övrigt släkt med Otto Johan Tandefelt som hade deltagit i lynchningen av Axel von Fersen i Stockholm 1810. Tandefelt hade som yngre varit villig att mörda Finlands generalguvernör Nikolaj Bobrikov redan 1902 men det dådet hade inte för hans del blivit av. Till sist var det Eugen Schauman som mördade Bobrikov 1904.

Mordet på Ritavuori var en komplott med tydliga politiska motiv men det var enbart Tandefelt som blev dömd för mordet. Först sade han att han hade agerat ensam men fem år senare utpekade han apotekaren Oscar Jansson och militären Paul von Gerich som delaktiga i sammansvärjningen. Jansson var en aktiv skyddskårist och viktig donator för finlandssvenska idrottsföreningar. Bland annat byggdes en skjutbana i Haga med pengar som Jansson donerade.

Skyddskårskonflikten

Paul von Gerich hade 1921 blivit avskedad som chef för Helsingfors skyddskårsdistrikt efter att Hufvudstadsbladet hade publicerat en artikel av honom som hade utrikespolitiska konsekvenser. Inte minst Polens regering uppfattade von Gerichs artikel som förolämpande och Ritavuori var en av ministrarna som stödde beslutet att avskeda von Gerich. Finland ville nämligen inte äventyra sina utrikes relationer med tanke på Ålandsfrågan som avgjordes 1921 av Nationernas Förbund. Det var inte bara Polen som tog illa upp av von Gerichs artikel.

Paul von Gerich var protysk och uppfattade randstatspolitiken som utrikesminister Holsti företrädde som kortsiktig. Han menade att Tyskland snart skulle resa sig ur sin förnedring och att det inte skulle löna sig för Finland att bilda en allians med Polen och Baltikum, vilka planer stöddes av Frankrike. Skyddskårernas överbefälhavare Didrik von Essen vägrade att avskeda von Gerich, varmed president Ståhlberg avskedade von Essen. Karl Emil Berg uppfyllde presidentens och regeringens önskan och avskedade von Gerich, men möttes av så starka protester att han tog livet av sig bara efter två dagar som skyddskårernas nya överbefälhavare.

Mordet i Tölö

Tandefelt hade således ett antal politiska motiv att mörda Ritavuori. Försonligheten gentemot de röda var den ursprungliga orsaken till varför han var extremhögerns hatobjekt. Ritavuoris delaktighet i skyddskårskonflikten och i avskedandet av von Gerich var en annan viktig orsak. Sedan var alltså Ritavuoris avgörande agerande när det gällde dem som ville ge stöd åt den karelska folkresningen en akut triggande orsak. De som önskade sig krig med Sovjetryssland såg Ritavuori som ett hinder i vägen. Han var dessutom såpass ung och begåvad att ett mord kunde hämma den framstegsvänliga politiken för en lång tid framöver. Då skulle Ritavuori aldrig avancera till statsminister eller president. Hans yngre bror överborgmästare Eero Rydman var faktiskt Finska folkpartiets presidentkandidat i presidentvalet 1956 men var inte i närheten av att vinna valet.

Tandefelt var nervös och avfyrade sitt vapen i misstag. Han hade lyckats skottskada sig själv innan han lyckades träffa Ritavuori med tre skott. Detta gjorde det mycket svårt för honom att fly mordplatsen. Ett av vittnena till mordet var Gerda Ryti, hustru till den blivande presidenten Risto Ryti. Hon hade också bevittnat mordet på Alfred Kordelin som mördades av ryska matroser i november 1917 i Hausjärvi i Egentliga Tavastland. Hennes man Risto Ryti råkade vara Kordelins advokat, varför paret Ryti befann sig i Hausjärvi 1917. Nu blev hon återigen vittne till ett dramatiskt våldsdåd. Paret Ryti råkade vara grannar till Heikki och Katri Ritavuori. Gerda Ryti fick sedan föra sorgebudet vidare till Ritavuoris änka.

Ett annat vittne till mordet var Samlingspartiets riksdagsledamot Ernst Nevanlinna som var på väg att träffa sin partikamrat Lauri Ingman. Nevanlinna hade varit talman 1918 och Ingman hade tidigare varit både talman och statsminister. Han skulle senare bli statsminister på nytt och till sist ärkebiskop. Även Ingman råkade höra till Ritavuoris grannar. Det var före detta talmannen Ernst Nevanlinna, ursprungligen Neovius, som inte bara bevittnade mordet utan även fick fast mördaren tills polisen kunde ta hand om honom.

Tandefelt dömdes till 12 år i tukthus och blev villkorligt frigiven i december 1931. Trots detta ansågs han farlig och fick tillbringa resten av sitt liv internerad på Nickby mentalsjukhus där han dog år 1948.