Arbetarbladets första officiella chefredaktör var förresten Leo Hildén åren 1919-1920. Han var riksdagsledamot från Nylands valkrets och det gav tidningen ett visst beskydd att chefredaktören befann sig i ett arbetsrum i riksdagen, också om det var hans medarbetare Axel Åhlström, K.H. Wiik och Anna Wiik som fick sköta en stor del av det egentliga arbetet förknippat med att få tidningen på fötterna. Både K.H. Wiik och Axel Åhlström skulle sköta chefredaktörsjobbet under senare år och bli invalda i riksdagen. Leo Hildén kom från Uleåborg och hade studerat i Tyskland. Han var son till statsrådet Konstantin Hildén.

När jag idag tog steget in i bastun med en plastkvast av märket Relax, var en av de första tankarna att det kunde ha varit en dystopi av det mest bisarra slaget för de eminenta personerna som grundade Arbetarbladet, om de nu alls hade kunnat föreställa sig den scenen. In i elbastun går en framtida chefredaktör som ansvarar för en tidning på internet och piskar sig med en plastkvast.

Helsingegatans simhall har julglögg idag fram till klockan 21 som är stängningsdags och plastkvastar finns att testa utanför simhallens bastur. Hallchefen lär ha en sådan hemma och varför inte låta simhallsbesökarna testa det nyaste inom bastukulturen?

Förstås tänkte jag tanken att är den här plastkvasten riktig, är det så här julen 2023 på riktigt ska hälsas välkommen eller hallucinerar jag? Är detta dröm eller verklighet, utopi eller dystopi? Jag tänkte mig också att jag var modig, eftersom alla av Arbetarbladets läsare kanske inte vågar testa en sådan nymodighet… Det är därför vi journalister finns till, vi måste ju testa och analysera den här typen av saker.

Det gällde att testa plastkvasten både i den legendariska heta bastun och i den mildare bastun. Den heta bastun är den där man har haft en traditionell bastukvast med sig men den traditionen verkar ha upphört ett tag sedan. Där kändes det att plast som material hettar till för snabbt och plastkvasten känns något obekväm. Man borde kanske ha haft kallt vatten med för att kyla ned kvasten eller någonting. ”Det här kan funka riktigt bra om man är masochist”, funderade mannen bredvid mig. Jag förstod av det skämtsamma tonfallet att han kanske inte är det själv, även om de ivrigaste av den heta bastuns besökare är kända för att besitta masochistiska drag. Av den orsaken upplevde jag inte heller repliken som malplacerad, utan tänkte att het plast kanske funkar för någon, vem vet.

Då var det dags att testa plastkvasten i den milda bastun. Där kändes den betydligt bättre och personalen hade mycket riktigt satt utanför just den bastun en lapp som informerade om plastkvasten. En mer traditionell bastu kan vara en ypperlig kvastbastu, men en mindre traditionell bastu fungerar definitivt bättre som plastkvastbastu. Kanske såg ni det ordet på svenska för första gången i Arbetarbladet, en plastkvastbastu skulle då vara en bastu där det är lämpligt att ha en plastkvast med sig när man badar. Det kanske inte är tänkt att det här med plastkvast skulle vara något permanent just på Helsingegatan, men idag testar man hur det fungerar.

I en mildare bastu blir tydligen inte plasten för het för fort. En bra plastkvast doftar absolut ingenting, tänker jag, och så verkar det vara. Kvasten känns inte riktigt som en traditionell bastukvast men någonting i känslan påminner om en bastukvast. Det som fungerar allra bäst är ljudet. När man piskar sig med en plastkvast, låter det nästan precis som äkta vara. En sådan här kunde man ju använda i ett hörspel för att simulera en traditionell bastukvast och ingen skulle märka skillnaden. Ljudbilden är en viktig del av julbastun, så för den egenskapen får plastkvasten fulla poäng, om den till vissa andra delar är något bristfällig. Om jag vill bruka en plastkvast på nytt vet jag inte, men på något sätt var det en träffande påminnelse om att det faktiskt är 2023 vi lever i och världen präglas av en hel del nymodigheter. Och julglöggen som simhallen bjuder på, den smakar väl efter bastun.

Jag har tyvärr sett varken Barbie eller Oppenheimer än så länge, men att bada med plastkvast i både den heta och i den milda bastun förde omedelbart tankarna till Barbenheimer, dvs. fenomenet att se båda filmerna under ett och samma dygn. En plastkvast är bastukvastarnas barbie för att plast är fantastiskt och den är också bastukvastarnas Oppenheimer om man tänker på att den känns som det naturligaste föremålet i en postapokalyptisk värld.