Alla de gamla ingredienserna finns kvar i Paxals senaste bok som bär det träffande namnet Sirenernas sång. Fast nu heter den ryska sirensångerskan Ludmila. Förra gången bar hon namnet Nadja.

Nu lyser också ett annat djupare budskap starkare än tidigare. Nämligen de existentiella frågorna – dessa eviga som berör tillvarons och livets mening.

Eller för att travestera den legendariska svenska revymakaren Ernst Rolf som i tiderna sjöng ”Bättre och bättre dag för dag”. Det gäller även Paxals böcker. Så ”Bättre och bättre Tom Paxal…” Till och med orden passar in i melodin.

Redan i prologen skriver Paxal: ”Blottande, som en siren, tjuter jag ut texten om livet och om döden. Lockande som sirenerna sjunger jag om havet som har en förrädiskt lugn yta, som döljer faror med klippor, djup och grund”.

Tom Paxal har uppenbarligen nu på allvar blivit en mogen man – och en mogen författare.

Hans bakgrund skiljer sig från många andra svenskspråkiga Helsingforsförfattares i den meningen att han är uppvuxen i Rödbergen som i hans barn- och ungdom var en typisk arbetarstadsdel, dessutom med ett påfallande stort finlandssvenskt inslag. Nu är allt detta redan historia. De gamla arbetarna har antingen dött eller för länge sedan flyttat bort. In kom istället arkitekter, bankdirektörer, försäkringstjänstemän, universitetslektorer, ingenjörer, konstnärer mm.

Det är en av Paxals stora förtjänster att han ännu håller minnet av de gamla Rödbergsproletärerna vid liv. En dag finns ingen mera kvar som kan berätta hur det en gång var.

Nu är det ingen idyll Paxal skildrar. Närmast tvärtom. Han och hans yngre bror växte upp under fattiga förhållanden. Och fick nog veta av det. Ett talande exempel var när man i skolan övade juldanser och lärarinnan tvingade honom att ta av tröjan. Då fick skolkompisarna se att hans skjorta bestod av tygtrasor. Titta på Traspelle, skrek en elak klasskamrat. Paxal konstaterar med bitterhet i rösten att den som inte hade pengar inte betydde någonting.

”Att inte räknas”, som han uttrycker känslan av fattigdom. Klassamhället var och är på många sätt grymt. Men ”icke naturen hårdhänt har dragit gränser som skiljer fattig och rik”, som socialdemokraterna i Sverige sjunger i ”Arbetets söner” bland annat på första maj. Till Paxals tröst kan sägas att det finns andra och djupare värden i livet än jordiska rikedomar. Ett av dem hade hans mor funnit i Frälsningsarméns möten i Templet på Nylandsgatan 40 i Rödbergen.

Paxals far hade bland annat jobbat som ölkusk vid Sinebrychoffs bryggeri i Rödbergen.Han hade som sjuttonåring gått med som frivillig i kriget. I boken finns beskrivningar av hur hans far ofta alkoholpåverkad gång på gång återkom till sina traumatiska minnen från fronten. De fanns i hans mardrömmar nattetid, i svordomar och hugg och slag mot de andra familjemedlemmarna dagstid. I sin bortgångne mors lösöre hittade Paxal ett kasettband där hans far berättar om kriget. Det är kanske bokens starkaste läsupplevelse. Här varvas fasorna med de klassiska finska svordomarna saatana, perkele och ryskans ruki verh, händerna upp, som varje finsk soldat fick lära sig. Finland igår, Ukraina idag. Paxal jämför den finländska krigsgenerationen och vad dagens ukrainare måste gå igenom. Tyvärr lika aktuellt som angeläget.

För det festligaste inslaget står kapitlet om de minst sagt originella lärarna i Norsen, Svenska Normallyceum, där Paxal var elev. Den som överlägset toppar listan är gymnastikläraren Maximilian Stejskal och hans bevingade uttryck: sätt ringarna under mattorna, när han menade sätt mattorna under ringarna. Eller om färgen på gymnastikkläderna: vita byxor, svarta skjortor, färgen spelar ingen roll.

En av de ständigt återkommande röda trådarna i alla Paxals böcker är de levande berättelserna från Rödbergen. Så även denna gång, Paxal minns att hans familj på 1940- och 50-talet bodde i Rödbergens slum, närmare bestämt i det sista trärucklet mot hamnen.

Han skriver:

”I hamnen hamrade livet på dag som natt: slammer, bankande på Wärtsiläs skeppsvarv, fartygens gälla sirener, tjutet från polisbilarna, ambulanserna, brandbilarna, lastbilarna, ånglokens pustande, klämtande och visslande, tutande”.

Sedan skildrar han den hårda verkligheten med skrik och vrål och slagsmål på krogarna, bråkande busar som med ölstop i handen flyger ut genom fönstren.

Detta är Tom Paxal som bäst. Han är så suverän att parallellerna osökt går till en litterär gigant som den rikssvenska arbetarförfattaren Per Anders Fogelström och hans omåttligt populära Stockholmsberättelser. Eller till Osloskildringarna av den norska proletärdiktaren Rudolf Nilsen som från de fattiga arbetarkvarteren i den norska huvudstaden fick ut sitt existentiella eviga budskap.

I början av sin författarbana fick Paxal anmärkningar för sina språk- och tryckfel och för sina grovt robusta formuleringar. Men som en kritiker i tidningen Nya Östis i Lovisa nyligen träffande konstaterade: skrovligheterna och de omkullkastade bokstäverna är uttryckligen Paxals personliga stil. Som förlaget tydligen förstått att acceptera.

Boken inleds med en kort prolog och avslutas med ett fyrtiotal korta dikter som för tankarna till japansk haikudiktning. En av dem heter ”Vi träffas” och lyder:

”Det blir väl i november

då himlen är full av vatten

blött som havet.

Då är uteserveringarna tomma

turistflockarnas röster är hemma”.

Recensenten svarar därför Paxal:

Månne vi inte träffas.

Snart igen.

Förr eller senare.

Författaren Tom Paxal.

Med sina trogna läsare.

Och en ny bok

Henrik Helenius

Recension: Tom Paxal; Sirenernas sång (2023); Litorale; 143 s.