Än idag anmärkningsvärt är att båda profiler hyste närmast likriktade misstroendeförklaringar gentemot sina respektive länder.

”Tyskarna är även framöver en nation som i högre grad än andra är förförbara”, ansåg socialdemokraten Schmidt. Fritz Stern kontrade med ”att alla nationer är förförbara även den amerikanska”.

Deras åsikter verkar närmast som en kuslig profetia för den aktuella demokratiska utvecklingen. Själv brukade jag lita på att tyskarna hade utbildat ett slags immunförsvar mot högernationalistiska villovägar. Tanken är fel.

I USA bekräftar Trumps på nytt hotande framgångar Fritz Sterns onda aningar.

Främst Helmut Schmidts farhågor fann jag bekräftade i ett alster med rubiken Keine falsche Toleranz!

Författaren är en av Tysklands mest profilerade experter på politisk extremism Wolfgang Kraushaar. Fram till 2015 forskade han på det renommerade Institutet för socialforskning i Hamburg.

Nuförtiden är han verksam som statsvetare för en vetenskaplig stiftelse och publicist.

Demokratisk paradox

I början av november väckte den socialdemokratiske tyske försvarsministern Boris Pistorius uppmärksamhet med ett utspel om att landet måste göras ”kriegstüchtig” dvs krigsdugligt. Ett tämligen hårt och omdiskuterat ordval.

Det som han syftade på var att försvarsmakten efter Kremldiktatorn Putins anfall mot Ukraina behöver en uppvärdering. Slutsatsen är att Rysslands erövringskrig tvingar till ett utrikespolitiskt omtänkande.

Den yttre faran paras enligt Kraushaar dessutom med nygamla hotbilder mot den liberala demokratin (inte bara) i förbundsrepubliken. Redan i bokens underrubrik yrkar han för en höjd försvarberedskap även för den inrikespolitiska stabiliteten.

Författarens historiska förebild och inspirationskälla är en av den tyska grundlagens fäder SPD-politikern Carlo Schmid.

Med nazisternas ofantliga civilisationsbrott i färskt minne talade han som medlem i det s k parlamentariska rådet i september 1948 om människovärdets oumbärlighet.

Om man tror på den principen måste man likväl fatta modet till intolerans mot dem som avser att intrumentalisera demokratin för att krossa den, hävdade Schmid.

Ett tydligt historiskt bevis för det är Weimarrepublikens undergång. Wolfgang Kraushaar citerar nazisternas ökände propagandaminster Joseph Goebbels som 1935 hånade om ”demokratins vitsighet” som ”levererar vapnen till dödsfiender som sedan förintar den”.

Hitler och NSDAP hade visserligen aldrig någon egen majoritet i tyska Reichstag, men med hjälp av parlamentarismens ”demokratiska paradox” i form av konservativt-nationalistiska stödpartier etablerades den ödesdigra bruna diktaturen.

Obekväm analys

I flera avsnitt ängnar sig Wolfgang Kraushaar efterkrigstidens försök att åstadkomma en uppgörelse med nazistiska förövare.

De mest synliga och spektakulära konsekvenser var dödsdomarna mot ledande nazister som verkställdes bl a efter Nürnberg-rättegången.

Segermakterna vidtog även försök att åstadkomma en bred avnazifiering. Ändå slapp många ansvariga undan.

Det kalla krigets nya villkor i kombination med tyskt rättsansvar för åtalen bidrog sedan till att försöken så småningom rann ut i sanden.

I maj 1949 grundades den andra sedermera västtyska demokratin. Späckad med detaljinformationer redovisar Wolfgang Kraushaar 50- och 60-talets atmosfär i Västtyskland. Den präglades av CDU-kansler Konrad Adenauers obehagliga men målinriktade besked om att inte kasta bort ”grumligt vatten” innan man har färskt.

Med hjälp av den tvivelaktiga moralen lyckades många gamla nazister att starta nya karriärer inom t ex departement, statsförvaltningen, domstolsväsendet eller näringslivet. Listan på enskilda element samt nationalkonservativa nätverk får bred plats i författarens akribiska forskningsarbete.

Analysen är obekväm och Kraushaar markerar tydliga sympatier för Carlo Schmids tidiga ambitioner att visa intolerans mot dessa delvis dolda eller öppna demokratifientliga aktiviteter. Förhållandena under Adenauers långa era präglades ofta av raka motsatsen.

Till de mest kända undantagen räknas förbudsansökan mot Sozialistische Reichspartei (SRP) som åberopade en närmast öppen nazistisk ideologi och bestod av en funktionärsbas av tidigare NSDAP-medlemmar.

I oktober 1952 förbjöds partiet av den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe.

Dess tankemönster försvann enligt Kraushaar analys däremot aldrig fullständigt utan lämnade under många år även spår bl a inom CDU/CSU.

Nära Adenauer agerade belastade NS-figurer som Hans Globke i rollen som kanslichef samt ministern Theodor Oberländer. Även NSDAP-medlemmen och ex-CDU-kansler Kurt Georg Kiesinger är än idag ett pinsamt belägg för den företeelsen.

Den “bruna“ tråden

Högerextremistiska partibildningar som Tysklands nationaldemokratiska parti (NPD) eller de s k Republikaner hade visserligen lokala framgångar med parlamentsmandat i en rad delstater, men klarade aldrig femprocentsribban i förbundsdagsvalen.

När det gäller NPD så avslogs en förbudsansökan av författningsdomstolen så sent som 2017. Domen motiverades med att partiet visserligen främjar grundlagsfientliga värderingar, men saknar ”potential” att rubba den tyska demokratin.

Större uppmärksamhet ägnar Wolfgang Kraushaar åt den aktuellt oroväckande dragkraften bland tyska väljare för det högerradikala AfD.

Under dess tak förenas både de som är övertygade att följa upp den ”bruna” tråden med rasistiska, antisemitiska och främlingsfientliga inslag samt de som ”bara” proteströstar.

Statsvetaren Kraushaar kännetecknar utvecklingen som ”mittens radikalisering“, något som i övrigt inte bara den tyska förbundsrepubliken lider av.

I ett förord till hans alster konstaterar Helmut Schmidts (ännu alerte) tidigare FDP-inrikesminister Gerhard Baum, 91, ”ett luftdrag från Weimar” där borgerliga väljare ansvarade för parlamentarismens undergång.

Under en populär TV-talkshow erinrade han om att s k proteströster även förde Adolf Hitler till makten.

Den tämligen utbredda föreställningen om att låta ”AfD försöka“ leder självfallet inte till republikens undergång, men enligt politikveteranen Baum försvagas uppslutningen gentemot grundlagens demokratiska värderingar.

DDR:s okända arv

Opinionsläget och konkreta valresultat i den tyska verkligheten tillåter en enkel slutsats. Aldrig förr sedan Weimarrepublikens dödsdagar har det funnits en lika bred förankring för ett högernationalistiskt parti.

Sympatisörernas regionala fördelning är ojämn. I synnerhet gäller detta trista faktaläge för förhållandena öster om den gamla järnridån.

Det närmast makabra beskedet för alla ”nya” tyska delstater är ett opinionsläge på över 30 procent för det högerradikala AfD. Toppnoteringar nås i Mecklenburg-Vorpommern med hela 35 och Thüringen med 34 procent. För hela förbundsrepubliken uppges f n 22 procent.

Att den tyska säkerhetspolisen “Verfassungsschutz“ redan fastställde AfD:s politiska karaktär i delstaterna Sachsen, Thüringen och Sachsen-Anhalt som ”stabilt högerextremistisk“ tycks snarare ha en meriterande än avskräckande funktion bland anhängarna.

Forskaren Wolfgang Kraushaar sökte efter förklarande svar för dessa omständigheter. I gåtan ingår att DDR-staten under det 40-åriga SED-herraväldet officiellt hade öronmärkts som ”antifascistisk”.

Hans grävande gav resultat. Det som forskningen hittills sällan iaktog var att även den östtyska realiteten på sina håll hemsöktes av massiva främlingsfientliga övergrepp mot t ex algeriska eller cubanska ”Vertragsarbeiter”.

Någon bred publicitet fick dessa incidenter däremot aldrig. De sopades under mattan för att inte skada DDR-propagandans fina ”internationalistiska” självbild.

Främlingsfientlighet

Efter den tysk-tyska enheten växte motsvarande högerextrema värderingar emellertid öppet och snabbt. Bara en skrämmande höjdpunkt blev enligt Kraushaar 1992 års pogrom och brandanslag mot vietnameser i Rostock-Lichtenhagen.

Mellan 1998 och 2011 satte dessutom terrorgruppen NSU (Nationalsozialistischer Untergrund) med utgångspunkt i östra Tyskland skräck på invandrarna i hela landet. På dödsofferlistan står nio migranter samt en polis. Gruppen ansvarade vidare för 43 mordförsök.

Att liknande brand- och mordattentat samt övergrepp även förekom i västra delstater ska förstås inte blundas för.

Till analysen om högerradikalismens snabba framfart i östra Tyskland ingår enligt Wolgang Kraushaar även den i Dresden grundade främst islamfientliga ”patriotiska” Pegida-rörelsen. Dess uppmärksammade demonstrationer spred sig till andra städer och var ett gravt uttryck för främlingsfientlighet och rasism.

Hela atmosfären kan betraktas som en välgödd grogrund för AfD:s nationalistiska ambitioner. Partiets tillväxtkraft påskyndades vidare genom strategin att anknyta till coronakritikernas antivaccinationsrörelse.

En del studier belägger därtill att konspiratonsteorier om t ex det ”stora befolkningsutbytet” är mer populära i östra Tyskland.

Den beryktade AfD-ledaren i Thüringen Björn Höcke ansåg senast att man befinner sig i ett stadium nära ett inbördeskrig (Vorbürgerkrieg) samt att det bör sättas likhetstecken mellan ”multikulturell” och ”multikriminell”.

Hans parti lyckades tämligen bra att sprida eller docka an till motsvarande injurier. Kraushaar anser att innehållet egentligen inte spelar någon roll: viktigast är valresultat som sedan ska föra nationalistiska och antieuropeiska värderingar till parlamenten.

Förbudsdebatt

Demokratin måste kunna försvara sig på ett bättre sätt än hittills, lyder Wolfgang Kraushaars vädjan i bokens underrubrik. Frågan är bara hur.

Den tyska polismyndigheten BKA (Bundeskriminalamt) registrerade för 2022 nästan 21 000 högerextremistiska gärningar i hela förbundsrepubliken.

Att dessa överträdelser inte får bemötas med någon ”falsk tolerans” inom rättsväsendet är förhoppningsvis en självklar värdering.

En kontroversiell debatt förs emellertid om kravet att lämna in en förbudsansökan mot AfD på författningsdomstolen i Karlsruhe.

I en intervju med radiokanalen Deutschlandfunk anser Kraushaar att det ”skarpaste svärdet” inte bör tas fram. Som motivering uppger han att partiet inte är ”fullständigt” högerradikalt.

Något som enligt honom däremot absolut måste förhindras är att AfD får en status att anses som reguljär koalitionspartner med möjlighet att ta del av statens maktinstrument.

Demokratins överlevnad kan i Kraushaars slutliga formulering enbart säkras genom att spärra ut dess motståndare.

Recension: Wolfgang Kraushaar; Keine falsche Toleranz! (2022); Europäische Verlagsanstalt; 602 s.