Internationellt

Essä: Demokratiska partiet efter inbördeskriget

Wikimedia Commons
Fasaden av Tammany Halls byggnad vid Union Square i New York. Tammany Hall var ansluten till Demokratiska partiet och känd för sin korruption, men organisationen möjliggjorde det också för många invandrare att komma fram i politiken i New York.

Den fjärde delen i ABL:s essäserie om Demokratiska partiet handlar om hur partiet fortsatte med sin verksamhet efter amerikanska inbördeskriget. Den första delen handlade om hur det hela började, del två om expansionismen och del tre om vägen till inbördeskriget.

Topi Lappalainen

Arbetarbladet

 

 

Redan före amerikanska inbördeskriget hade Demokratiska partiet tagit några steg ifrån de agrara rötterna. Sådana ledare som James Polk, Franklin Pierce och Stephen A. Douglas hade anammat den teknologiska utvecklingen och trodde på handelns betydelse. Den här rörelsen som ville modernisera partiet kallades Young America. Mellan 1860 och 1872 leddes den federala partistyrelsen Democratic National Committee av den tyskfödda finansiären August Belmont från New York.

Också intellektuella gestalter hade dragits till partiet. Författaren Herman Melville var ursprungligen en entusiastisk anhängare av Young America-rörelsen och skrev i partiets publikationer men blev desillusionerad med rörelsen redan i god tid före inbördeskriget. Partiets nationalistiska ideologi inspirerade ändå i ett tidigt skede Melville, Nathaniel Hawthorne och Walt Whitman att sträva efter att skriva en självmedvetet amerikansk litteratur. Hawthorne hade dessutom varit studiekompis med Franklin Pierce vid Bowdoin College i Maine och erbjöd att skriva en kampanjbiografi för presidentvalet 1852, något som tacksamt togs emot av partiet. Hawthorne upplevde att partiet främjade den vita underklassens sak. Whigpartiet sågs mera som ett överklassparti.

Grundandet av Republikanska partiet minskade på Demokraternas dragningskraft i intellektuella kretsar. Till exempel Walt Whitman lämnade partiet redan 1856 för att stöda republikanen John C. Frémont i presidentvalet.

Efter Konfederationens utbrytning blev många av de tidigare sydstatsdemokraterna ledande politiker i CSA och Jefferson Davis valdes till dess president. Verksamheten upphörde ändå i och med att det fanns ingen plats för partipolitik i Sydstaterna under inbördeskriget.

Republikanen Abraham Lincoln ledde det som blev kvar av USA. Nordstaternas demokrater splittrades i dem som stödde Lincoln, War Democrats, och i sådana som var emot honom, de så kallade Copperheads.

Lincoln hade ursprungligen understött utvandringen av amerikanska frigivna slavar till Liberia i Västafrika och han också erkände Liberias självständighet år 1862. I Emancipationsproklamationen kungjorde han slavarnas frigörelse i de områden som kontrollerades av rebellerna. Då blev det uppenbart att resten av inbördeskriget kom att handla om slaveriets avskaffande, något som också skedde efter Nordstaternas seger.

För presidentvalet 1864 gick Lincoln ihop med sådana demokrater som stödde honom och tog demokraten Andrew Johnson från Tennessee till vicepresidentkandidat. Under hans första period hade republikanen Hannibal Hamlin från Maine varit vicepresident. Demokraternas kandidat var general George McClellan, men han förlorade stort mot Lincoln.

I och med att Lincoln blev mördad i april 1865, inleddes rekonstruktionstiden efter inbördeskriget med Andrew Johnson som president. Även om Johnson sökte stöd från afroamerikanska ledare, var han en övertygad rasist och uttryckte skepticism gällande de olika rasernas förmåga att leva tillsammans efter kriget. Han skulle gärna ha sett många av de frigivna slavarna överflyttade till Liberia och andra delar av Afrika.

Washington B. Coopers porträttmålning som föreställer president Andrew Johnson. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Speciellt från 1960-talet framåt har synen på Andrew Johnson blivit övervägande negativ. Han anses ha missat många möjligheter när det gäller att främja de frigivna slavarnas situation i det amerikanska samhället. Under Jim Crow-tiden såg en del vita sydstatshistoriker honom som en hjälte som hade stått emot de radikala republikanernas krav att ge afroamerikaner fulla medborgerliga rättigheter också i praktiken. Efter att afroamerikanernas medborgerliga rättigheter säkerställdes på 1960-talet, ses Johnson närmast som en konservativ och rasistisk president som bromsade utvecklingen mot ett jämlikt samhälle.

Johnson själv hade engelska, skotska och irländska släktanor. Han hade arbetat som skräddare innan han blev politiker. Republikanerna ställde honom inför riksrätt men han undkom att bli avsatt med en rösts marginal. De som ville avsätta honom ansåg att han hade överstigit sina maktbefogenheter. Han hade överlag svårt att komma överens med den republikanska kongressen och var ingen effektiv president.

Efter Johnsons korta ämbetsperiod följde sexton år av republikanska presidenter i Vita huset. Samtidigt som Republikanska partiet dominerade på riksnivå, blev Demokratiska partiet framför allt ett rasistiskt sydstatsparti. Medan terrororganisationen Ku Klux Klan i dess första version uppfattades som för extrem av många politiska ledare, utvecklade partiet sina egna paramilitära styrkor, så kallade rödskjortor, i vissa sydstater. Deras syfte var att skrämma bort afroamerikaner och republikanska väljare från att rösta.

I presidentvalet 1868 gjorde Republikanska partiet något Whigpartiet hade brukat göra. De ställde upp en populär krigshjälte. Ulysses S. Grant hade varit chef för USA:s armé, dvs. nordstatsarmén, i inbördeskriget och han vann enkelt mot demokraten Horatio Seymour. Fyra år senare vann Grant på nytt, trots att ett utbrytarparti, Liberalrepublikanska partiet, ställde upp en egen kandidat, Horace Greeley, som även Demokratiska partiet nominerade som deras kandidat. Greeley hade vunnit i sex delstater men han dog före elektorskollegiet hann rösta. 63 av hans elektorer röstade sedan på olika demokrater, medan tre elektorer röstade på Greeley trots att han var död, vilka röster ogiltigförklarades.

Liberalrepublikanerna försvann från partikartan och Demokratiska partiet kom starkt tillbaka. I presidentvalet 1876 fick Samuel J. Tilden flest röster men förlorade ändå ett ytterst omtvistat val.

Demokratiska partiet var inte bara ett rasistiskt sydstatsparti efter inbördeskriget. Tilden kom från delstaten New York där hans politiska mentor hade varit president Martin Van Buren. Han hade varit emot slaveriet och i presidentvalet 1868 var han Horatio Seymours kampanjchef. I delstaten New York var Tammany Hall en viktig maktfaktor och Tilden hade först samarbetat med dem, men sedan brutit samarbetet på grund av den omfattande korruptionen i Tammany Hall. I sydstaterna var många demokrater inte bara rasistiskt lagda utan även antikatolska. Tammany Hall däremot möjliggjorde det för många invandrare, också katoliker, att komma uppåt i den politiska hierarkin. Tilden kom från en förmögen familj och han var själv protestant av engelsk härkomst och släktens anfader hade kommit från England till Nordamerika ombord ett skepp som hette Hercules år 1634. Familjeföretaget sålde på den amerikanska marknaden Tilden’s Extract, ett cannabisextrakt för medicinska ändamål.

Republikanska partiet drabbades av en del skandaler under Grants tid som president. Tilden hade lyckats åsidosätta Tammany Hall och som guvernör i delstaten New York uppfattades han som en reformist. Han gav ett ansikte åt partiet som representerade nordstaternas affärsliv. Med sin bakgrund som slaverimotståndare var han också rumsren på ett sätt som en stor del av hans partikamrater inte var det.

Valaffisch för Demokratiska partiet i presidentvalet i USA 1876. Partiet lovade att reformera statsskeppet. Samuel J. Tilden från New York var partiets presidentkandidat och Thomas A. Hendricks från Indiana vicepresidentkandidat. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

För att vinna år 1876 var Tilden ändå beroende av att rasistiska vita sydstatsdemokrater lyckas med att undertrycka de afroamerikanska väljarna i en del delstater. I presidentvalet var hans motståndare republikanen Rutherford B. Hayes från Ohio. Valet avgjordes i sydstaterna Florida, Louisiana och South Carolina. Rekonstruktionstidens ockupation var fortfarande i kraft och republikanerna ogiltigförklarade tillräckligt många röster för Tilden så att Hayes vann i dessa avgörande delstater. I South Carolina rapporterades det först att 101 procent av väljarna hade röstat och dessutom hade ungefär 150 afroamerikanska republikaner blivit mördade för att säkra Tildens seger. En orsak till att så många röstsedlar ogiltigförklarades i South Carolina var att Demokratiska partiet hade använt sig av den 1865 mördade presidenten Abraham Lincolns bild på partiets valsedlar, så att icke läskunniga väljare skulle ta fel valsedel i tron att Lincolns bild står på en republikansk valsedel.

Hur som helst avgjordes tvisten först med 1877 års kompromiss. Partierna kom överens om att rekonstruktionstidens ockupation upphör och att republikanen Hayes vinner presidentvalet. Elektorsrösterna fördelades 185-184. Det att Tilden hade kommit så nära innebar ändå ett stort systemskifte speciellt i sydstaterna efter valet. Vita demokrater fick där friare händer att införa rassegregering och på olika sätt frånta afroamerikaner deras rösträtt med de så kallade Jim Crow-lagarna. De flesta sydstaterna blev för en lång tid enpartistater styrda av Demokratiska partiet. Efter rekonstruktionstiden och fram till 1960-talets medborgarrättsreformer kan man säga att det fanns två helt olika partier, ett i nordstaterna och ett annat i sydstaterna. Partiet i sydstaterna hade ingenting med demokrati att göra, medan i nordstaterna kom partiet att ändra karaktär under decenniernas lopp.

I de flesta presidentval för en lång tid framöver kunde Demokratiska partiet räkna med att få sydstaternas röster mer eller mindre automatiskt, men de behövde tillräckligt med stöd i nordstaterna för att kunna vinna. Tilden hade kommit nära och han förlorade bara för att partiet inte ännu kontrollerade valmyndigheterna i alla sydstater. Republikanska partiet dominerade den amerikanska politiken för en lång tid efter inbördeskriget, men några gånger lyckades det för Demokratiska partiet att vinna även i presidentval.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE