The Gilded Age, den förgyllda tiden, är en bredare beteckning för epoken i amerikansk historia efter amerikanska inbördeskriget. Begreppet myntades redan under rekonstruktionstiden och tiden av president Ulysses S. Grant vid makten hör ihop med den allmänna synen på epoken. Den föregående essän handlade specifikt om rekonstruktionstiden och den här essän behandlar Demokratiska partiets situation efter rekonstruktionstidens slut år 1877 till mitten av 1890-talet.

Epoken var en gyllene tidsålder för kapitalismen och förgylld var den just på det sättet att de som befann sig högst upp hade det bra och många andra fick slita hårt i närmast omänskliga arbetsförhållanden. Också den politiska korruptionen hänger ihop med tanken om den förgyllda tiden, allt var inte så bra inombords som det såg ut på ytan. I och med att orättvisorna var uppenbara uppstod det även vänsterpolitiska rörelser. Demokratiska partiet var inte en sådan tills agrara populister fick sin kandidat nominerad som partiets presidentkandidat år 1896.

The Gilded Age är just därför mycket intressant att populismen växte sig stark i den meningen som länge var den dominerande konnotationen av populism i den amerikanska kontexten. En populistpolitiker var en sådan som kämpade för småfolket, inte minst småbrukarna. Populiströrelsen i USA var en viktig föregångare i den traditionen som senare blev aktuell i Finland med Finlands landsbygdsparti och Veikko Vennamo.

När det gäller dagens högerpopulism, finns det tydliga tidigare föregångare i USA, som Demokratiska partiet när Andrew Jackson grundade partiet 1828 och Knownothings så som de var i presidentvalet 1856 med Millard Fillmore som främlingsfientlighetens fanbärare. Men en förhållandevis modern agrar populism uppstod i USA före sekelskiftet 1900 och fäste uppmärksamheten vid dem som var sämre ställda i samhället.

En väldigt viktig fråga i den diskussionen handlade om den amerikanska dollarn och valet av myntfot. Diskussionen gick het om guld och silver och om pappersmyntfot. Under första halvan av 1800-talet litade man inte på papperspengar i USA och även Andrew Jackson hade varit en benhård motståndare till sedlar.

Bimetallism, att valutan backas upp av både guld och silver, var något som många agrara politiker förespråkade, medan östkustens finansintressen föredrog guldmyntfoten. Demokratiska partiet splittrades så småningom som följd av en kamp mellan dessa motstridiga intressen inom partiet.

I denna amerikanska skämtteckning från 1880 presenteras Greenbackpartiet som en rörelse bestående av fyra grupper: socialister, förespråkare för papperspengar, kommunister och kvinnosakskämpar. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Greenbackpartiet förespråkade papperspengar och grundades 1874 som en reaktion på den ekonomiska nedgångsperioden som började 1873. Recessionens början var också tidpunkten då uttrycket The Gilded Age myntades. Genast när tiderna blev dåliga, uppstod det misstro mot systemet. Nordstaterna hade experimenterat med pappersmyntfot redan under inbördeskriget och experimentet hade fortsatt ännu en kort tid efter kriget. Om Greenbackpartiet var vänster i jämförelse med de två stora partierna, kan man inte se deras program som något som var emot marknadsekonomin. De var väldigt starkt emot monopolkapitalismen, men på småföretagarnas sida. Mycket hängde på hur man såg på inflationsbekämpningen. Förespråkarna för papperspengar såg deflationen, alltså en alltför lågt sjunkande prisnivå, som ett större hot än inflationen.

Greenbackpartiets kandidat Peter Cooper fick bara en procent av rösterna i presidentvalet 1876 och James B. Weaver över tre procent i valet 1880. Benjamin F. Butler fick under två procent av rösterna i valet 1884, den sista gången partiet deltog med en egen kandidat. Av dessa kom sedan Weaver att vara en ledande figur inom den efterföljande rörelsen, Populistpartiet, och i presidentvalet 1892 tog han 8,5 procent av rösterna.

1878 års lag om USA:s myntväsen innebar ett stort steg tillbaka mot bimetallismen efter att man 1873 hade beslutat om att övergå till guldmyntfot men inte ännu kommit så långt i förverkligandet av beslutet. Silverförespråkarna var inte helt nöjda men de hade ändå nått en framgång.

I presidentvalet 1880 var inte frågan om myntfot den enda brinnande frågan. Tullarna och invandringen från Kina var mycket centrala frågor och sedan låg inbördeskrigets skugga fortfarande över hela den politiska diskursen. Sydstaterna hade ju varit ockuperade av nordstaterna fram till 1877.

Demokraternas kandidat Samuel J. Tilden hade fått flest röster i valet 1876 men inte blivit vald. År 1880 försökte partiet med en militär hjälte, Winfield Scott Hancock, som hade varit generalmajor i nordstatsarmén under inbördeskriget. Sydstaterna dominerades av Demokratiska partiet och Hancocks förflutna i nordstatsarmén förhindrade honom inte från att vinna i precis varje sydstat. Men Hancocks framgång i övriga delar av USA var inte tillräckligt stark för att vinna.

Den sittande presidenten Rutherford B. Hayes höll sitt löfte och kandiderade inte för omval. Den vinnande republikanska kandidaten hette James A. Garfield. Det vägde rätt jämnt men det blev återigen en republikansk seger. President Garfield mördades redan 1881 och efterträddes av vicepresident Chester Arthur.

Det främlingsfientliga partiet Knownothings hade försvunnit från partikartan lika snabbt som det dök upp på 1850-talet men främlingsfientligheten hade inte försvunnit någonstans. President Arthur undertecknade 1882 lagen Chinese Exclusion Act för att sätta stopp på invandringen från Kina. Lagen var i kraft till år 1943. På 1850-talet hade den främlingsfientliga rörelsen sökt att utesluta katoliker, vilka inte betraktades som riktiga kristna av protestanterna. Nu var en del irländskättade katoliker med i 1880-talets främlingsfientliga rörelse. De kunde hävda att de också var riktiga amerikaner för att de talade engelska, var vita och bekände sig till kristendomen, om än många av dem till en annorlunda variant. Kineserna var av fel ras, talade fel språk och bekände sig till fel religion.

Republikanska partiet hade grundats på 1850-talet av rätt humant tänkande slaverimotståndare men nu klamrade de sig fast vid makten genom att tillmötesgå den i tiden populära främlingsfientliga agendan.

Kinesiska invandrare råkade ut för rätt hätska stämningar, men många andra folkgrupper fick också känna att de var andra klassens medborgare i den förgyllda tidens USA, om de nu alls räknades som medborgare.

De frigivna slavarna var definitivt en sådan grupp. Afroamerikanerna fick utstå mycket rasism också i nordstaterna, dit väldigt många flyttade när de förvägrades medborgerliga rättigheter i sydstaterna. Många andra etniska grupper upplevde dem som ovälkomna konkurrenter. De hade varit vana vid slaveriet och nöjde sig med låga löner.

I huvudstaden Washington hade slavägarna förresten fått kompensation av regeringen år 1862 när slaveriet upphörde i Columbiadisriktet. 3 185 slavar frigavs på det sättet och Emancipationsdagen i Washington, D.C. firas den 16 april varje år till minne av den händelsen.

Ungefär år 1870 började den första stora vågen av polsk invandring till USA. Många invandrare från Polen och Litauen anställdes inom köttproduktionen och arbetsvillkoren var inte särskilt drägliga där. En del av invandrarna från dessa länder men också från andra central- och östeuropeiska länder var judar och de fick tampas med antisemitism. När det gäller socialistiska rörelser med början på 1880-talet, var många judiska invandrare med i verksamheten.

Invandrare från Italien drabbades också av fördomar på grund av det italienska språket, den katolska religionen och för att många rasister inte räknade dem som vita. Det kom många invandrare till USA från Italien mot slutet av 1800-talet och rätt många efter sekelskiftet 1900.

Ursprungsbefolkningen såg deras antal minska under hela 1800-talet. De hade drabbats av Tårarnas väg på 1830-talet och deras behandling över årtiondenas och seklernas lopp kan inte karakteriseras som annat än folkmord.

Demokratiska partiets affisch från presidentvalet 1884. Kandidaterna Grover Cleveland och Thomas Hendricks presenteras som arvtagare till Thomas Jefferson, George Washington och Andrew Jackson. Den latinska devisen ”In concordia vis” betyder ”I endräkten styrka”. Concordia är även endräktens gudinna i den romerska mytologin. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Demokratiska partiet kom tillbaka till makten i presidentvalet 1884 med Grover Cleveland från delstaten New York som presidentkandidat och Thomas Hendricks från Indiana som vicepresidentkandidat. Hendricks hade varit Tildens vicepresidentkandidat redan 1876 och han dog år 1885 efter bara åtta månader som vicepresident.

Valkampanjen var relativt smutsig år 1884. Clevelands främsta motkandidat var republikanen James Blaine från delstaten Maine som hörde till partiets främsta statsmän under den senare delen av 1800-talet. Cleveland kom från Buffalo där han hade arbetat som advokat innan han blev stadens borgmästare. Han hade också varit New Yorks guvernör. Prästsonen Cleveland hade ett gott rykte, eftersom han hade bekämpat Tammany Halls inflytande och korruptionen inom det egna partiet, och kallades av anhängarna ”Grover the Good”. Släkten Cleveland hade kommit till Nordamerika från en ort som heter Cleveland i England år 1635.

Sedan började ryktesspridningen, med hjälp av en pastor från Buffalo, att Cleveland, som var ogift, var far till ett utomäktenskapligt barn. Cleveland till och med medgav att han hade betalat underhållsbidrag år 1874, tio år före valet, men framhöll att det var osäkert med barnets faderskap. Enligt Clevelands kampanj hade kvinnan haft relationer med även hans gifta vänner och det var bättre att han som ogift tog på sig faderskapet. Själva affären medgav han alltså och vann valet ändå. Motståndarna hade skanderat ”Ma, Ma, where’s my Pa” och efter att Cleveland vann valet skanderade hans anhängare i sin tur ”Gone to the White House, ha, ha, ha”.

Om korruptionen var något som kännetecknade den förgyllda tiden, var Cleveland uttryckligen en politiker som hade fått sitt rykte som en som bekämpade korruptionen. Men han var inte någon förkämpe för den lilla människan. Han var en konservativ demokrat som företrädde storkapitalets intressen, så länge dessa intressen främjades inom ramarna för lagstiftningen. Att Cleveland erkände den sexuella relationen han anklagades för, accentuerade hans rykte som en sällsynt ärlig politiker bland de egna anhängarna.

Motståndarsidan såg honom däremot som en våldtäktsman och för dem var erkännandet knappast tillräckligt. Åtminstone genast efter händelsen hade han inte blivit anklagad för våldtäkt, men hans kampanj hade smutskastat kvinnans rykte och kvinnan kom definitivt fram med en anklagelse om våldtäkt. För några år sedan när #metoo blev en stor rörelse i USA, skrevs det artiklar om Cleveland som en historisk president som hade varit våldtäktsman. Speciellt Clevelands påstående om att kvinnan hade haft relationer med även hans gifta vänner har ansetts som föga trovärdig av Charles Lachman som för några år sedan skrev en bok om skandalen.

Republikanerna hade anklagat Demokratiska partiet för att vara katolikernas parti och att partiet hade en liberal inställning till konsumtionen av alkohol. Till detta förekom anklagelser om skuld till inbördeskriget. Rum, Romanism and Rebellion var motståndarnas syn på vad Demokratiska partiet stod för. När det gällde att få katolska röster, drog partiet också nytta av anklagelserna och gjorde det gällande för katolikerna att det andra stora partiet såg illa på deras religion.

Som president var Cleveland en stark förespråkare för guldmyntfoten. Han kontrollerade inte kongressen och lyckades inte lösa den frågan. Republikanerna i kongressen satte också stopp för hans försök att sänka tullarna.

Om Demokratiska partiet hade varit ett expansionistiskt parti på 1840-talet, stod Cleveland för raka motsatsen på 1880-talet. Hans kampanjtal handlade om icke-interventionism, antiimperialism och en fredlig utrikespolitik. Försvarspolitiken under Cleveland handlade uttryckligen om USA:s kapacitet för landets självförsvar. Han hade varit upprörd över överdrifterna i den antikinesiska rasismen när hans företrädare hade kommit fram till att sätta stopp för invandringen från Kina. Han ville dock inte utmana den gällande lagen utan var själv innerst inne också rasist och trodde inte att kinesiska invandrare kunde anpassa sig till det vita samhället. Cleveland hade ändå varit obekväm med det hätska sättet som rasismen mot kinesiska invandrare hade fått utlopp i.

President Clevelands bröllop i Vita Huset. Illustrationen gjordes av den svenskamerikanska tecknaren Thure de Thulstrup för Harper’s Weekly. Adelspartikeln ”de” ingick inte i illustratörens ursprungliga namn i Sverige, men han var adlig. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Den 2 juni 1886 firades det bröllop i blå rummet i Vita huset. President Cleveland gifte sig med Frances Folsom som var dotter till hans bästa vän som hade dött i en olycka år 1875. Bruden var 27 år yngre än brudgummen. Äktenskapet minskade på ryktesspridningen om presidentens privatliv och så småningom fick de fem barn inom äktenskapet.

Sydstaterna hade självklart stått bakom Cleveland och som belöning utnämnde han Lucius Quintus Cincinnatus Lamar först till inrikesminister och i januari 1888 bekräftades hans utnämning till Högsta domstolen. Senaten bekräftade HD-utnämningen med knapp marginal, knapp därför att många republikaner var kritiska till Lamars bakgrund. Lamar var en ledande politiker från Mississippi som hade före inbördeskriget försvarat slaveriet och också varit delaktig i Konfederationens administration och militär under inbördeskriget, bland annat som sändebud till Tsarryssland. Lamar hörde till den plantageägande överklassen och hans farbror hade varit president i Republiken Texas. Till chefsdomare i Högsta domstolen utnämnde Cleveland Melville Fuller som republikanerna porträtterade som en så kallad copperhead, alltså en demokrat från Nordstaterna som hade stått emot Abraham Lincolns politik under inbördeskriget. Den utnämningen var lättare att få igenom.

I presidentvalet 1888 förlorade Cleveland mot republikanen Benjamin Harrison, sonson till president William Henry Harrison, trots att demokraten fick flest röster även den här gången. Demokraterna nominerade Cleveland även i presidentvalet 1892. Den gången vann han mot Harrison. Som vicepresident hade han under andra perioden Adlai E. Stevenson från Illinois som var en silverförespråkare. Partiets enighet slets allt hårdare av den splittrande konflikten mellan förespråkarna för guld- respektive silvermyntfot men man lyckades nå enighet i presidentvalet.

Utmaningen från Populistpartiet var ändå hård år 1892. Både republikanerna och populisterna förespråkade bimetallism och Cleveland var därmed den enda betydande presidentkandidaten som var en känd guldförespråkare. Harrison var ingen populär president och hans administration går främst till historien för den höga tullnivån. Den konstellationen hade förekommit i många val, en protektionistisk republikan mot en demokrat som är öppnare för frihandel. Även en socialistisk kandidat förekom år 1892, Simon Wing, men han lyckades ställa upp i bara några få delstater.

I och med att den agrara populismen inte lyckades med ett eget parti, såg man en annan väg till makten. I följande presidentval gällde det att försöka ta över Demokratiska partiet.

Under Harrisons tid vid makten hade ursprungsbefolkningen drabbats av Wounded Knee-massakern år 1890 och de italienska invandrarna av lynchningarna i New Orleans 1891.

Strax innan Cleveland kom till makten hade USA under Harrisons sista tid som president genomfört en statskupp i Kungariket Hawaii. Cleveland, som var emot imperialism, vägrade att annektera öriket. Den frågan blev kvar för hans efterträdare att lösa, medan Republiken Hawaii styrdes av vita bosättare som hade kommit dit från USA.

En djup recession drabbade USA efter att Cleveland kom tillbaka till Vita huset, nämligen 1893 års panik. Hade Cleveland inte kommit tillbaka, skulle han ha gått till historien som en framgångsrik president i ekonomiskt hänseende. I ett ytterst dåligt ekonomiskt läge såg hans konservativa politik som främjade de besuttnas intressen misslyckad ut. Fackföreningsrörelsen hade blivit allt starkare och Pullmanstrejken av år 1894 är en viktig milstolpe i den amerikanska arbetarrörelsens historia. Fackföreningsledaren Eugene V. Debs ledde strejken och han blev så småningom möjligen den namnkunnigaste socialisten i USA. Guvernören i Illinois vägrade att krossa strejken med våld, varmed president Cleveland skickade federala trupper. 13 av de strejkande järnvägsarbetarna fick sätta livet till och på det sättet tog strejken slut.

Haymarketmassakern den 4 maj 1886 i Chicago hade förresten inträffat under Clevelands första period som president. Då hade både anarkister och poliser fått sätta livet till i anslutning till en demonstration för åttatimmarsdagen. Dessutom dömdes fyra anarkister till döden och avrättades, medan en femte dödsdömd anarkist begick självmord i väntan på sin avrättning. Den dåvarande guvernören i Illinois hade ingripit den gången och Cleveland hade inte behövt blanda in federala trupper. Haymarketmassakern har ju sedan kommit att bli en internationell orsak för Första maj-firandet, trots att den inte inträffade på den 1 maj.

I gränskonflikten mellan Venezuela och Storbritannien gällande gränsen mellan Venezuela och kolonin Brittiska Guyana tog Cleveland parti för Venezuela. Ställningstagandet förbättrade USA:s rykte i Latinamerika. Att alls blanda sig i frågan berodde på Clevelands tolkning av Monroedoktrinen. Man såg inte europeiska kolonialmakter på USA:s halvklot med blida ögon och dessutom var Cleveland populär bland irländskättade katoliker, vilka gärna ville ha en antibrittisk utrikespolitik. På Clevelands yrkande gick britterna slutligen med på en skiljedom, vilket även förbättrade relationerna mellan USA och Storbritannien, eftersom Cleveland skötte diplomatin på ett skickligt sätt.

Till Högsta domstolen fick Cleveland utnämna två domare även under den andra perioden. Edward Douglass White från Louisiana hade deltagit i inbördeskriget på sydstatssidan och varit medlem i Ku Klux Klan, men han gick enkelt igenom i senaten. Senare skulle en republikansk president utnämna White till chefsdomare. Clevelands sista HD-utnämning var Rufus W. Peckham från New York. År 1896 avgjorde Högsta domstolen fallet Plessy mot Ferguson på ett sätt som bekräftade rassegregeringen, med rösterna 7 mot 1. Av de fyra domarna Cleveland hade utnämnt hade en hunnit dö, men de tre övriga, chefsdomare Fuller, samt domarna White och Peckham, alla tog parti för rassegregeringen. Rättsfallet handlade om separata tågvagnar för vita och svarta. Enligt domstolen var det helt lagligt med segregation, så länge faciliteterna var likvärdiga, separate but equal.