Visserligen ser man idag inga lössläppta SA-horder som brutalt terroriserar konkurrenspartiernas valmöten. Berlinrepubliken är inte Weimar.

Men det finns ändå paralleller att förfäras över.

Stubinen som sätter igång hatbrott och fysiskt våld mot politiker och valarbetare har blivit betydligt kortare.

Förgiftad atmosfär

– Vi kommer att jaga dem! Och vi kommer att ta tillbaka vårt folk och land!, ljöd de numera redan beryktade orden som AfD:s tidigare ordförande Alexander Gauland förkunnade när partiet i september 2017 firade sitt intåg i den tyska förbundsdagen.

Tävlan om regeringsmakten mellan olika partier fördes även förr ibland med en tillspetsande kampanda. Men Gaulands demagogiska markering inledde ändå ett slags paradigmskifte om hur ett extremistiskt parti avsåg att forma sin oppositionella verksamhet.

Det råder knappast något tvivel om att ordvalet hade en avsevärd triggerfunktion. På många håll i landet har den politiska kulturen och atmosfären fått hatiska konsekvenser med offer inom alla partier.

Till ett av de senaste mer spektakulära fallen hör i synnerhet personangreppet mot SPD:s sachsiska spetskandidat för Europavalet Matthias Ecke.

I försöket att sätta upp valaffischer anfölls han brutalt av ett gäng undomar. Ecke fick benbrott i ansiktet och opererades på ett sjukhus i Dresden.

Enligt polisens utredning ansågs gärningsmännen ha ett högerextremistiskt motivläge.

Matthias Ecke talade efteråt om att det försiggår en ”extrem brutalisering” som de högerradikala partier står för.

Motsvarande scenarier kan hända överallt i förbundsrepubliken. Ändå rapporteras fallen, då kandidater, valarbetare, kommunalpolitiker eller aktivister utsätts för misshandel, hot om våld eller förnedrande aktioner i hög grad från AfD:s starkaste fästen i östra Tyskland.

Franziska Giffey 2023. (Foto: Sandro Halank/Wikimedia Commons)

På ett bibliotek i Berlin anfölls även den kända SPD-profilen och huvudstadens f d borgmästare Franziska Giffey. Hennes fysiska men bedömdes tack och lov som mindre allvarliga. Däremot symboliserade personangreppet mot henne den pågående attitydförändringen som Giffey i en mediakommentar karakteriserade som en växande ”Freiwildkultur”, dvs en atmosfär där det är fritt fram att ”jaga” politiker.

Ytterligare ett belägg i sammanhanget publicerades häromveckan av tidningen Die Zeit. I en artikel redovisar SPD-kommunalpolitikern Maik Gerstner om förhållandena i staden Gera i Thüringen.

Enligt honom är många rädda för att engagera sig politiskt eftersom deras namn och adresser offentliggörs vilket kan leda till personagrepp och olaga hot.

Är man aktiv socialdemokrat får man vara beredd för konflikter inom familjen och bekantskapskretsen, lyder hans erfarenhet.

Måltavlor

Motsvarande skrämmande skildringar går ihop med det som i nyhetsmagasinet Der Spiegel också analyseras som ”en växande högerorienterad ungdomskultur” främst österom Elbefloden.

Den påminner i många fall om 90-tales ”vilda uppbrottår” efter den tysk-tyska återföreningen. Av många seriösa samhällsvetare kallas de ibland som ”Baseballschlägerjahre” eftersom högerextremistiska främlingsfientliga övergrepp ofta vidtogs med hjälp av basebollträn.

I fokus för den aktuella debatten står numera en utveckling som främst drabbar satsningar för politiska partier – något som i allt högre grad innebär risker för den egna fysiska och mentala hälsan.

Övergreppen som blev ett inslag i den pågående valkampanjen till Europaparlamentet följer en trend som redan kunde observeras vid tidigare tillfällen.

Enligt förbundsregeringens statistik utsattes 2023 bl a representanter för Bündnis 90/Die Grünen 1 219, AfD 478 och SPD 420 gånger för våldsamma anfall. Sammanlagt registrerades 2 790 motsvarande gärningar.

Sifferläget verkar i vissa fall ändå oklart. Så hävdar t ex AfD att partiet utsattes för de flesta attacker.

Som motargument invänds däremot att man då även räknar in våld mot poliser som drabbas under demonstrationer mot högerextremism.

Dessutom hänvisar företrädare för de andra partierna att man på grund av tidskrävande förfaranden inte anmäler alla incidenter under olika valrörelser.

Även om statistiken om våldets måltavlor må ha sina brister, så kan man säkert hålla med om SPD-chefen Lars Klingbeils åsikt om att ansvaret för den våldsfrämjande omdaningen av samhällsklimatet ligger på AfD:s ledarfigurer som Björn Höcke, Alice Weidel eller Alexander Gauland.