Mest känd är nog Kants s k kategoriska imperativ. Den innebär som bekant hårda moraliskt-etiska krav för det egna praktiska handlingsmönstret eftersom det ska kunna upphöjas till en allmänt gällande regel.

Ytterligare en vägledning i det avseendet är hans övertygelse om att människan är en förnuftsbegåvad individ med förmågan att ”tänka själv” bortom inrutade religiösa eller auktoritativa dogmer.

Stifta fred

De politiska villkoren i Europa under Kants livstid på 1700-talet var präglade av absolut härskande regimer som ideligen utsatte de egna ”undersåtar” för krigiska konflikter i avsikten att höja den egna statusen och erövra nya maktområden.

Motsvarande erfarenheter ligger tveklöst bakom hans centrala fredsfilosofiska utkast ”Zum ewigen Frieden” som för första gången publicerades 1795.

Det är därför inte för intet att han drog den trista slutsatsen om kriget som det ”naturliga tillståndet” mellan olika stater och dynastier.

Immanuel Kants fina upplysningsvision om en evigt bestående fred bygger därför på statsledarnas förnuftiga omdöme samt ett aktivt handlingsmönster för att stifta ett fredstillstånd.

Både förr och idag finns det däremot dessvärre skäl för att också tala om en slags ”evinnerligt hot” med spänningar och krigiska sammandrabbningar.

Replik mot Putin

Häromveckan firades Kants 300-årsdag med en minneshögtid på Vetenskapsakademin Berlin-Brandenburg. Det centrala anförandet i den tyska huvudstaden hölls av förbundskansler Olaf Scholz.

I sitt tal reagerade han på en del ställen även mot Vladimir Putins försök att ”beslagta” filosofen för de egna ändamålen.

Under ett besök i Kaliningrad hade den ryske presidenten redan för några månader sedan erinrat om den brinnande aktualiteten i Kants vädjan att ”använda det egna förståndet”. Enligt Kreml-ledaren betyder den tanken att ”de nationella intressen måste vara vägledande”.

I sin replik hävdar Olaf Scholz emellertid att Kant knappast syftade på ”nationella intressen” utan på ”individens värdighet, autonomi och frihet”.

Alla dessa aspekter ser han idag kvävda i den av Putin dominerade ryska samhällsrealiteten.

”Upplysningen och anfallskrig är något som absolut inte går ihop”, ansåg Scholz dessutom med blick på diktatorns ambitioner att revidera landets gränser med militärt våld.

Staty över Immanuel Kant i Kaliningrad. Statyn är en kopia från 1990-talet. Originalet från 1800-talet försvann i slutskedet av andra världskriget. (Foto: Georg Denda/Wikimedia Commons)

Filosofens varningar

Den tyske förbundskanslern tolkade Immanuel Kants skrift även med hänvisningen om att krigförande länder måste bidra till att inte spela bort allt ”restförtroende” som utesluter en senare fredslösning.

Att Kants eko från det senare 1700-talet duger än idag som analysinstrument framgår dessutom av att filosofen fastslog varje stats försvarsrätt efter ett krigiskt anfall. Som förutsättning för en varaktig fred postulerar han vidare att en vapenvila inte får slutas med målsättningen att fortsätta ”hostiliteterna” vid ett senare tillfälle.

Det finns förmodligen inga förnuftiga tivel om att Kants visdomar passar som hand i handske för det krigsutsatta landet Ukraina.

I Berlin pläderade Olaf Scholz för att ta 1700-talets filosofiska slutsater på allvar i sökandet efter en stabil konfliktlösning.

”Vi alla önskar fred i vår tid”, sade han och manade samtidigt för att en fred till varje pris är ingen fred.

Konkret innebär det att Ukraina behöver seriösa garantier om att anfallet inte fortsätter ohejdat vid nästa tillfälle.

Vladimir Putins strategiska förebild är i den bilden snarare den preussiske generalen Carl von Clausewitz kända analys om ”kriget som politikens fortsättning med andra medel”.