Fackförbundet FFC:s chefsekonom Patrizio Lainà säger att den nuvarande höga arbetslösheten och svaga ekonomin kan leda till strukturella problem: en del av dem som nu blivit arbetslösa på grund av lågkonjunkturen kan ha svårt att få jobb också om tillväxten tar fart.

– Kunnandet och arbetsförmågan försämras under arbetslöshetsperioden och det kan hända att ens kunnande inte räcker till för arbetsmarknaden när det ekonomiska läget förbättras.

Det här tar inte Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken i beaktande i sin utvärdering av regeringens ekonomiska politik, som publicerades i början av februari. Där konstateras att ”de positiva effekterna av att skära ner i socialskyddet och i den offentliga sektorn – och på det sättet öka utbudet av arbetskraft – inte har förverkligats på grund av lågkonjunkturen. Den positiva effekten syns fullt ut först när konjunkturen förbättrats”.

Lainà ser det som problematiskt att rapporten utgår från att alla som nu blivit arbetslösa lätt kan sysselsättas igen när konjunkturen vänder. Talet om att skapa utbud av arbetskraft handlar i klarspråk om att försämra sociala förmåner och arbetstagares rättigheter, konstaterar Lainà.

De som betonar utbudet av arbetskraft ser det som en tillväxtåtgärd att företagen har en pool av arbetskraft att rekrytera ur och inte bromsas av brist på arbetskraft.

Men Lainà påpekar att regeringen också utgående från sina egna ekonomiska premisser har bedrivit en politik som sätter krokben för sig själv:

– Regeringen driver med sin finanspolitik Finland in i en recession. Då kommer inte ett ökat utbud på arbetskraft att bidra till någon tillväxt, tvärtom. Nu bidrar den ökade arbetslösheten och osäkerheten på arbetsmarknaden bara till att det ekonomiska utsikterna försämras ytterligare.

Lainà lyfter fram att Finansministeriet självt i sin senaste rapport konstaterar att arbetslösheten kommer att stanna på en högre nivå än före denna regeringsperiod även om ekonomin återhämtar sig.

Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken gav också till största del sitt godkännande för regeringen Orpos skattepolitik: Skattelättnaderna till de allra rikaste, samt sänkningen av samfundsskatten för företag ansåg rådet vara ekonomiskt förnuftigt, däremot kritiserades sänkningen av inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare.

Lainà påpekar att alla skattesänkningar försvagar den offentliga ekonomin, men om man ändå går in på den linjen, är det anmärkningsvärt att skattesänkningar för lägre inkomstklasser inte anses ha någon stimulerande effekt på ekonomin.

Det beror på att rådet inte har tagit köpkraften i beaktande, alltså de finländska hushållens förmåga att konsumera, vilket är en nödvändig komponent för tillväxt. Om personer med lägre inkomster får mera pengar i handen går största delen till konsumtion – till skillnad från en höginkomsttagare som redan kan konsumera allt hen vill och behöver.

Tanken om att sänkningen av den högsta marginalskatten stärker ekonomin baserar sig på idén att det ökar personens produktivitet när hen får behålla en större del av kakan själv. Men enligt Lainà råder det stor osäkerhet kring detta.

Men varför tar Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken inte köpkraften i beaktande i sin rapport?

– Det är en bra fråga. Det säger väl någonting om ekonomer. Inte är de heller helt fria från värderingar. Rådet verkar bestå av ekonomer som fokuserar mera på utbudet. Om det också skulle finnas ekonomer som fokuserat mera på köpkraftens inverkan på nationalekonomin, skulle sådana aspekter säkert lyftas fram. Men tyvärr är sammansättningen nu ganska ensidig.

Men varför ser sammansättningen ut så här?

– Det beror säkert på att de ekonomer som betonar utbud har fått en dominerande ställning inom universiteten, där man föreslår vem som ska ingå i rådet. Samhälleliga maktförhållanden gynnar utbudsekonomer, eftersom deras perspektiv tjänar näringslivet.

Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken kommer att få en större roll i och med skuldbromsen, som alla partier förutom Vänsterförbundet, kom överens om i slutet av 2025.

Idag har rådet enbart en rådgivande funktion, men deras rapporter förpliktigar inte politikerna till någonting. Men nu är tanken att rådet ska övervaka att nedskärningarna som skuldbromsen kräver förverkligas och bestämma vilka åtgärder politikerna bör göra för att minska skuldsättningen på det sätt som partierna parlamentariskt kom överens om.

– Det här är ett demokratiproblem. Rådets ökade befogenheter är bort från den demokratiska politiska makten. Nu kan folket inte längre i val rösta på vilken finanspolitik de vill ha.

Lainà stöder målsättningen med skuldbromsen, men tror inte att målsättningen kommer att uppnås genom den väg partierna valt. Men han vill inte kritisera enskilda partier för deras val att gå med i skuldbromsen.

– Hela skuldbromsen blev ett performativt fenomen där ansvarstagande ekonomisk politik blev synonymt med att stöda skuldbromsen. Men enligt mig riskerar en fortsatt nedskärningspolitik att ytterligt bromsa tillväxten och göra det svårare att uppnå målsättningen att bromsa skuldsättningen.