En vän som arbetat och har kontakter i landet skickade mig ett brev och en översättning av vad talibanerna officiellt skickat ut till olika typer av lokala ledare. Det vittnar inte om en mer liberal inställning än tidigare. Tvärtom handlar det om jihad och de konkreta uppmaningarna gäller hur mottagarna ska gå tillväga för att registrera och gifta bort flickor och kvinnor och göra slut på “ignorans” och “irreligiositet”. Nu får omvärlden verkligen inte vara naiv.

Det enda direkt positiva är att världen inte blundar utan följer med läget observant och diskuterar. Och innan någon säger att det nu inte är läge för ord utan handling måste vi konstatera att västvärldens sätt att handla under många år har varit ohållbart. Visst, talibanerna ska inte få biståndspengar, det är givet, men i övrigt måste vi tänka i nya banor för att hjälpa det afghanska folket istället för att upprepa misstag.

Det jag saknar i diskussionen, så att den kunde leda till strategisk och långsiktigt hållbar handling är följande:

1. Insikt om väpnade styrkors närvaros ineffektivitet i arbetet med att bygga upp stabilitet och tillit. Det här är inte kritik av soldaternas insatser utan av de strategiska besluten med en övertro på vapenmakt och en underskattning av ömsesidig kommunikation och aktivitet på sociala plan. Vi kunde tala om bristen på gandhism, aktivt icke-våld.

2. Konkretisering av korruptionen. Det rapporteras mycket om att talibanerna fått grogrund i och med att regeringen var så korrumperad. Men det säger inte mycket utan konkreta exempel. En ögonöppnare för mig var intervjun med Yles korrespondent som berättade att poliser och regeringsstyrkornas soldater inte fått lön på ett år! Det säger sig självt att kampandan tryter med mindre. Det visar också hur dåligt och kontraproduktivt det är att ekonomiskt stödja en korrumperad makt.

3. Historia, historia, historia. Det historiska sammanhanget är alltid av central betydelse för att förstå vad som sker. Många av oss ser virala bilder av kvinnor som går fritt klädda i ett till synes modernt Afghanistan under perioden innan Sovjetunionens invasion. Jag varken kan eller ska redogöra för landets komplicerade historia här och nu, men uppmanar till läsning i ämnet. Hur långt det gäller att backa bandet är en svår fråga, men att det måste backas är klart. Britternas roll från 1800-talet till självständigheten spelar en roll. Historien under självständighetsperioden har likaså enorm betydelse. Sovjets invasion förändrade sedan allting. Och att väst då enligt principen om fiendens fiende genom olika stöd lade grunden för bland annat talibanernas rörelse spelar givetvis en avgörande roll. Är det som sker en våldsam följd av kalla kriget och om hur förhålla sig till det i så fall?

4. Vad allt vi kan göra för att stödja det afghanska folket. En del delar statistik över folkets konservativa inställning som ett slags bevis på att talibanstyre står i enlighet med folkviljan. Men punkterna ovan sätter förhoppningsvis det argumentet ur spel. Vittnesmålen säger någonting annat. Kvinnorna som köper burka och blir bortgifta nu får inte viftas bort med ett så plumpt argument. Vi har förpliktelser, och hittills har de tagit sig uttryck på ohållbara sätt. Vi måste givetvis, vilket skett och sker, hjälpa alla medarbetare på direkten. Samtidigt är det klart att detta påverkar flykting- och asylpolitiken, och vi ska uppfylla vår moraliska plikt och hjälpa utsatta medmänniskor. Vi kan och ska stödja organisationer som arbetar för goda ändamål i landet. Vi måste stödja folket utan att stödja talibanerna, vilket är krävande, men möjligt. I sökande av stödformer måste vi kritiskt granska vår uppfattning av de militära styrkornas roll och möjligheter.

Låt mig upprepa rubriken: För att hjälpa Afghanistan måste vi kunna historia och göra upp med övertron på våld.