Den dåvarande rubriken skyltade med en fras ”då jag var jag stolt över att vara tysk”. Artikeln hade täckning för det i en enda men ändå bärande aspekt.

Det var den politiska uppbrotts- och reformeran med Willy Brandt som SPD-ledare och förbundskansler.

Främst hans fredpolitiska agenda ”Neue Ostpolitik” bidrog till att jag började utveckla en slags positiv identifikation som tysk.

När Brandt 1971 tilldelades Nobels fredspris i Oslo fann jag dessutom så småningom en politisk hemvist i de socialdemokratiska leden.

Under tidens lopp uppdaterade jag mina minnesartiklar med nya erfarenheter, analyser och värderingar.

Årets 75-års jubileum uppfattar jag som en speciell markör. Feststämningen är bromsad. Den är förknippad med en slags déjà vu-upplevelse i form av farhågor på grund av en nygammal nationalism i fredshotande globala dimensioner.

Kompakt tigande

Själv föddes jag i januari 1949 och enligt min första legitimation i ett land som då hette ”Britische Zone”.

Förbundsrepubliken eller Västtyskland grundades den 23 maj samma år.

De västallierade militärguvernörer samt lantdagarnas parlamentariska församling hade då godkänt den nya statens demokratiska författning ”Grundgesetz”.

Rubriksättningen som valdes för 35 år sedan kunde likväl ha varit ”Med skam och förljugenhet”. För det var främst dessa aspekter som jag då framhävde av ett liv i en stat med rötter i en mörk och tyngande historia.

Ett barn föds utan ansvar för det förflutna. Men vissa iakttagelser sitter kvar livet ut. Jag slapp uppleva kriget men inte dess konsekvenser.

Det finns många bilder kvar av sönderbombade hus och ruiner. Även småsaker indikerade kriget. ”Stallbaum 3 x klingeln” stod det under skylten bredvid morfars lägenhetsdörr. Man fick altså ringa tre gånger vid besök hos honom.

På hans toa satt fyra pappersrullar med namnlappar. Morfar var utbombad och bodde i en större lägenhet tillsammans med andra hyresgäster.

Med ett barn talar man inte om kriget. Ändå hörde jag de vuxnas samtal om att ”Onkel Albert” stupade på slagskeppet ”Bismarck” och att min far sårades som marinsoldat på ett landstigningsfartyg utanför Krimhalvön.

Men varken då eller under de senare tonårsåren erfor jag vad de hade att göra där på främmande hav eller i andra länder.

Tigandet var kompakt. Inte bara inom familjen utan även i skolan och samhället i övrigt. Och självfallet fanns det skäl för det.

Generationen som var med att starta ett förödande världskrig samt ett ofantligt civilisationsbrott med syftet att utrota bl a miljontals europeiska judar bara teg.

De var ”oförmögna att sörja” som analytikerparet Alexander och Margarete Mitscherlich uttryckte det.

Att använda mina föräldrar som källa för historien och tidsandan funkade sällan.

Jag minns ett middagsbesök på 70-talet. Själv var jag ung student och nyfiken.

Men bara den enkla frågan om vad de själva hade för observationer om t ex judarnas förföljelse ledde till antiklimax.

Min mor arbetade som biträde i en klädaffär och min far som hamnarbetare. Hon höll tyst medan min far reste sig och brast ut med motfrågan om vad de allierade hade gjort genom att lägga Hamburg i ruiner med otaliga bombräder. Sedan lämnade han rummet.

Joachim Kastens far i den tyska marinens mundering. (Foto: Privat)

Krångligt paradigmskifte

Även i slutet av 80-talet bemöttes jag av motstånd när jag uppmärksammade en kommun nära min hemstad om ett minnesmonument efter stupade tyska soldater.

”Till hemlandets försvarare 1939-1945 – Med tacksamhet”. Den förljugna och historieförfalskande texten finns kvar än idag.

Fast så sent som på 2010-talet kompletterades den ändå med några blygsamma uppläxande pedagogiska anmärkningar om 50-talets ”Zeitgeist”.

Misstankar om historiens avigsidor fick en intellektuell bekräftelse under mina läsår.

Djupa spår lämnade bl a den judiske journalisten och författaren Ralph Giordanos alster om hur efterkrigstidens avnazifiering rann ut i sanden och ersattes av en attityd som han kallade ”den stora freden med förövarna”.

Att leva i andra världskrigets och främst förintelsens skugga innebar att jag ofta befann mig i en känslomässig opposition mot större delen av samhället.

Men republiken förändrades. Kritiska insikter främjades och bidrog till mognandet av en hållning som idag brukar beskrivas med ”Erinnerungskultur”.

En hörnpelare i det avseende var förbundspresidenten Richard von Weizsäckers tal till krigsslutets 40-årsdag. Han talade inte om Tredje rikets ”nederlag” utan om landets ”befrielse” från nazism.

Men vägen var ändå krånglig. I särskilt minne har jag CDU-kansler Helmut Kohls förkrossande symboliska felmarkering genom att under ett statsbesök (1985) av USA:s president Ronald Reagan även leda honom över en gravgård med stupade SS-soldater.

Murens fall

Den östtyska staten DDR firade sitt 40-års jubileum i oktober 1989. Under högtidligheterna i Östberlin hyllades dock inte SED-ledarna som Erich Honecker eller Egon Krenz utan den sovjetiske presidenten Michael Gorbatjov.

En begeistrad folkmängd ropade ”Gorbi, Gorbi” och vädjade därmed om hans stöd för demokratiska reformer.

Murens fall i november 1989 var sista akten det tyska dramat som hade startat med det nazistiska maktövertagandet, mynnat ut i andra världskriget, senare kapitulation och landets delning.

”Deutschland einig Vaterland” skanderade tiotusenals människor runt omkring mig när jag i januari 1990 gjorde ett studiebesök i Dresden.

Mina egna känslor var blandade inför denna glödande enhetslängtan. Det som spökade inom mig var farhågor om nationalismens överdrifter.

Ändå insåg jag sent omsider att det inte existerade något förnuftigt alternativ. DDR:s realsocialism var aldrig socialistisk.

Östtyskarna hade förtryckts av ett system med Stasi och en partidiktatur som också ansvarade för att flyktingar sköts ihjäl av gränspoliser. Rättsstatliga regler fanns, men endast på pappret, aldrig i verkligheten.

Väldokumenterade i det sammanhanget är dessutom övergrepp även med tortyr i så kallade Jugendwerkhöfe där ”oanpassade” ungdomar disciplinerades i enlighet med DDR:s normer.

Efter framgångsrika 4 plus 2 förhandlingar mellan andra världskrigets segermakter samt Väst- och Östtyskland verkställdes återföreningen i oktober 1990. Förbundsrepublikens 1949 antagna demokratiska grundlag togs över även öster om Elbefloden.

DDR förpassades till historiens sophög år 1990. Erich Honecker och Walter Ulbricht ledde DDR under största delen av dess existens. (Foto: Joachim Kasten)

”Kohlonisering”

Den förre CDU-ledaren Helmut Kohl avled 2017. Senast sedan dess står han på en ideell piedestal på grund av sina förtjänster som enhetskansler.

Det finns tveklöst skäl för det. Själv kommer jag däremot också ihåg hans löfte om att ingen skulle må sämre genom det ambitiösa projektet att sy ihop två helt olika samhällssystem.

Till den än idag kännbara kritiska omständigheten räknas en ödesdiger ”avindustrialisering” som drabbade många av de med marknadsekonomiska förtecken olönsamma östtyska företagen.

Den påföljande arbetslösheten samt en betydlig ”braindrain” västerut blev bara en seglivad social konsekvens efter enhetsivran. Den kallades ibland också som DDR:s ”Kohlonisering”.

Var det sättet som enheten verkställdes alternativlöst? Möjligen inte. Men i den debatten rör man sig på ommandets osäkra spår.

Faktum är däremot att det politiska missnöjet i förbundsrepublikens nya delstater än idag är tydligt märkbart. Rötterna går tillbaka till 90-talets oros- och omdaningstider.

Att sekundärskämmas

Som f d västtysk medborgare utsattes jag aldrig för sociala besvär på grund av återföreningen. Det mesta fortsatte som vanligt. Därför har jag ingen anledning till en slags von-oben-attityd i mitt försök att utvärdera den politiska utvecklingen i östra Tyskland. Protester och missnöje på grund av den på många håll tillämpade nyliberala rovdjurskapitalismen förvånade mig aldrig.

Som i hög grad förfärande upplevde jag ändå att en stämning som på sina håll sökte utlopp och syndabockar med öppet rasistiska förtecken.

Mest utsatta av även våldsamma övergrepp var svaga grupper i samhället som flyktingar och utländska arbetskraftsmigranter.

”Basebollschlägerjahre” kallas den fasen under 90-talet. Den tillspetsade metaforen syftar på en växande högerextremistisk ungdomskultur. Basebollträn användes titt som tätt som vapen mot förhatade utlänningar och asylsökande flyktingar.

Trista och brutala höjdpunkter i det avseendet var brandanslagen i det sachsiska Hoyerswerda samt i Rostock-Lichtenhagen.

Att motsvarande scenarier ägde rum ackompanjerade med applåder bland ”vanliga människor” fick mig stundom att sekundärskämmas.

Nationalism och rasism hade överlevt bakom DDR:s ”internationalistiska” fasad.

Högerextremismens återkomst

Grundlagens 75-årsdag är trots alla motgångar värd att firas. Ändå är min egen inre feststämning snarare präglad av en kluvenhet med orosmoment som jag fruktar kommer att ta allt mera plats.

Under främst 50- och 60-talet hölls nationalistiska strävandena i schack även tack vare det västtyska ”Wirtschaftswunder” samt kalla krigets villkor.

Visserligen försvann motsvarande värderingar aldrig, men de smälte och klarade bara undantagsvis femprocentströskeln för parlamentariska församlingar.

Själv antog jag att tyskarna därmed hade utvecklat ett slags politiskt immunförsvar mot högerextremismen. Jag hade fel!

Den aktuella trenden med en tydlig representation för det nynationalistiska partiet AfD i alla delstater samt i förbundsdagen talar ett obehagligt språk.

Särskilt dramatisk är den utvecklingen i östra Tyskland där partiet i aktuella mätningar vuxit till värden mellan 20 och 30 procent.

Ibland verkar det som om 90-talets skinheadsen är vuxna och har bara bytt från basebollträn till valsedlar för att sprida ett oreflekterat och historieblint budskap.

”Vi har skapat ett monster”, lyder den f d arbetsgivarordföranden Hans-Olaf Henkels analys om AfD som han var med att grunda 2013.

Bara tanken om att detta parti vars företrädare talar öppet om en ”remigration” av migranter, står oförstående inför den etablerade minneskulturen efter nazism samt främjar ett ideologiskt mönster med förtur för etniska tyskar, får mig att svindla. Fortsätter de aktuella trenderna kommer dessa och andra markeringar att urholka även grundlagens demokratiska normer.

Stabiliteten hotad

Den nya tyska nationalismen har dessutom många gånger visat en skrämmande närhet till Rysslands diktator Vladimir Putin och hans krigföring mot Ukraina.

Om AfD fick bestämma, skulle vapenstödet för Kievs försvar mot det ryska anfallet dras in.

Djupt tvivelaktigt är aven partiets attityd att framställa EU som ett ”oreformerbart och misslyckat projekt”. Åsikten får tveklöst applåder i Kreml. Att splittra den europeiska integrationen passar även som hand i handske för USA:s republikanske presidentkandidat Donald Trumps maktpolitiska avsikter.

Att med nationalistiska framtoningar krossa EU:s sammanhållning vore ett ofantligt bakslag inte bara för ekonomin och sysselsättningen utan även för modellens fredsbevarande effekter.

Alla dessa faktorer är bekanta för väljarna. Ändå belönar de partier och figurer (inte bara i Tyskland) med dova illiberala strävanden.

Visserligen vill jag inte framstå som en Kassandra, men mitt förtroende för den demokratiska stabiliteten har under de senaste åren eroderat.

Tvivlen fick jag bekräftade i en 2010 publicerad bok som återger ett samtal mellan den före detta socialdemokratiske förbundskanslern Helmut Schmidt och den judiske tysk-amerikanske historikern Fritz Stern.

Ett spörsmål mellan dem var om den tyska nationen i högre grad är förförbar än andra. Schmidts förtroende för det egna landets kontinuitet var begränsad, medan Stern ansåg att alla nationer är förförbara även den amerikanska.

Idag framstår den analysen nästan som en profetisk visdom.

Motsvarande åsikter bör nog kompletteras med frågan om västvärldens demokratier kan visa sig som resilienta mot till exempel högerextremismens ”begåvning” att manipulera tänkandet även med hjälp av AI-genererade deepfakemetoder.

Vidare undrar jag om vi kan försvara vår politiska kultur som hotas av en urvattning med hjälp samhällets TikTokisering?

Hoppingivande för tysk del är att miljontals demonstranter som under de senaste månaderna redan har manifesterat sitt motstånd mot högerextremistiska anfäktningar mot grundlagen. Kampen fortsätter och svaret kommer i sinom tid.

”AfD är inget alternativ” lyder budskapet av en demonstrant i Hamburg. (Foto: Joachim Kasten)