En grå höstdag 1985 stod jag med en grupp västeuropeiska och nordamerikanska journalister på västsidan av muren. Vi var på rundresa inbjudna av Förbundsrepubliken Tysklands ambassad i Helsingfors.

– Här har vi muren. Och under den kulle ni ser där borta på östsidan låg Hitlers bunker, berättade vår lokala guide från Västberlin.

– Men varför frågar nästan alla utländska turister genast efter muren och bunkern. Här finns ju så mycket annat att se. Muséer, konstutställningar, konserter, teaterföreställningar, undrade guiden.

Ja, varför?

Kanske för att det sägs att i Berlin är historien alltid närvarande. Åtminstone vad gäller den dramatiska delen.

På uppmaning av våra västtyska värdar gjorde vår grupp också ett endags turistbesök i Östberlin. Förmodligen för att vi med egna ögon skulle se skillnaderna i levnadsstandard. Vi reste med U-Bahn och stannade vid klassiska Bahnhof Friedrichstrasse där man som icke-tysk medborgare kunde söka sig in i DDR. Vi uppmanades dock uppge ett annat mer neutralt yrke är journalistens som har en märklig förmåga att väcka misstänksamhet. Alla klarade nålsögat utom vår turkiske kollega. Själv antog han att det var den stora turkiska invandringen till Västberlin som gjort de östtyska gränsvakterna försiktiga.

Mitt allra första besök till Berlin skedde dock redan år 1981 då jag tillsammans med en fyrapersoners delegation från fackcentralen FFC besökte Vietnam och Kambodja. På hemvägen gjorde vi ett uppehåll i Östberlin.

– Där är muren, sade vår taxichaufför när vi längs denna gråa betongkoloss åkte ut till flygfältet.

– Och där har ni Fredrik den stores staty som återfått sin gamla plats på Unter den Linden, kunde han också informera oss.

I april 1989 gjorde jag ett turistbesök till Västberlin inkluderande det obligatoriska dagsbesöket i Östberlin. Fast nu var det någonting i luften som gav en aning om att förändringar kanske var på kommande. På trapporna vid den byggnad vid Unter den Linden som under DDR-tiden gick under namnet Antifascistiskt minnesmärke satt en grupp ungdomar, jag förmodade att de var västtyskar, och drack öl.

– Kunde ni vänligen byta plats. Här passar det sig inte att man dricker öl, sade de östtyska folkpoliserna i en avslappnad ton med ett leende. Inga traditionella rytanden i preussisk kommandoton mera.

Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Den dag som kom att förändra Europas karta. Och mycket mer.

I november 1990 sände min arbetsgivare Metallarbetarförbundet mig på ett mycket intressant reportageuppdrag. Jag skulle nämligen skriva om uppbyggandet av en ny västerländsk fackföreningsrörelse i före detta DDR. Både det västtyska och amerikanska facket var starkt engagerade i projektet. Från den resan minns jag hur bilarbetarna i Eisenach ännu drömde om att produktionen av Wartburgbilar skulle fortsätta. Förhoppningar som snart grusades. Och metallkvinnorna i Leipzig som berättade hur chockade de blev när de såg att till och med alla detaljer i deras privatliv fanns i de nyöppnade Stasi-arkiven. Alla hade rapporterat allt om alla.

I Östberlin intervjuade jag Hartwig Bugiel som var färsk ordförande för förbundet IG Metall DDR.

– Där gick muren, sade han och pekade från fönstret ut på något som närmast såg ut som ett igenfyllt dike bredvid det östtyska metallfackets byggnad.

Bugiel som representerade reformkrafterna inom DDR var besviken på den östtyska fackcentralens passiva roll, men såg hoppfullt på det öst-västliga fackliga samarbetet inom metallbranschen. Kort därefter försvann IG Metall DDR ut ur historien.

När min intervju med Bugiel närmade sig slutet knackade det på hans dörr och in stegade Hans Mayr, tidigare ordförande för IG Metall i Förbundsrepubliken Tyskland och nu ledare för projektet ett nytt metallfack i före detta DDR.

– Wer kommt dort, vem kommer där, sade Bugiel och tog fram en flaska tysk brandy ur skrivbordslådan, varefter vi på tremanhand skålade för die Wende, vändpunkten, och Tysklands återförening.

När jag berättade om episoden för Ralf Friberg, tidigare finlandssvensk socialdemokratisk riksdagsman och ambassadör samt Tysklandsexpert löd hans spontana kommentar: Den där händelsen var historisk.

Hans Mayr och hans fru bjöd mig en kväll på middag i det forna Östberlin. Paret frågade om jag vill ha någon Berlinspecialitet vartill jag svarade Bruletten. Mitt felstavade svar roade Hans Mayr så mycket att han på skämt började veva med handen som om han spelat positiv och sade öva: Buletten, Buletten, Buletten…

Av nyfikenhet kunde vi inte låta bli att fråga den unga servitrisen som vuxit upp i DDR vad hon tyckte om de stora förändringarna.

– Det blir nog hela tiden bättre för jag har hört hur hårt livet var under den gamle ledaren Walter Ulbricht, svarade hon.

Beträffande muren och bunkern var jag däremot inte riktigt enig med värdparet. Jag tyckte nämligen att de borde bevaras, men Mayr hade en helt annan uppfattning.

– Muren påminner om förtrycket i DDR och bunkern kan bli en kultplats för nynazister. Bägge måste därför förstöras, ansåg han.

Men det gick tvärtom. Tavlan som berättar var bunkern fanns blev ingen kultplats för högerextremisterna. Och många tyskar har redan hunnit ångra att så mycket av muren hann rivas. Den muren är liksom även bunkern verkligt hälsosamma påminnelser om vad totalitära ideologier kan leda till.

Artikelförfattaren Henrik Helenius och bysten av Hegel i Berlin. (Foto: Zifa Grönmark)

En annan minnesbild från besöket är hur jag med tåg anlände från Leipzig till järnvägsstationen Schöneweide som legat på östsidan i Berlin. Jag skulle till flygfältet Tegel på den forna västsidan och frågade en taxichaufför om han hittade.

– Vi finner nog vägen, svarade han och tog fram en karta.

När vi sedan åkte över den gamla gräns där muren gått blev det ett verkligt systemskifte. Men den östtyske chauffören manövrerade skickligt sin lilla blåvita putt-putt Wartburgbil mellan stora blänkande västbilar typ Mercedes och Opel. Två olika världar möttes här rent konkret.

I samband med mitt Berlinbesök 1990 träffade jag också Gisela Kosubek som jobbade som redaktör och översättare vid DDR-förlaget Volk und Welt. Vi möttes på Egon-Erwin-Kisch-Cafe på Unter den Linden, ett populärt tillhåll för konstnärer och författare i DDR. Jag framförde hälsningar från numera avlidne Ingmar Svedberg som varit ordförande för Finlands svenska författareförening och för Arbetarnas bildningsförbunds (ABF) finlandssvenska sekretariat. Kosubek talade både då och när vi år 2000 på nytt möttes i Berlin om livet i DDR – och om hur hon i slutskedet 1989 övervägt att lämna DDR via Ungern. Men så öppnades muren och allt förändrades.

Förlaget där hon jobbade hade sitt kontor vid Glinkastrasse i centrum av Östberlin så hon kunde också berätta om den världsberömde ryske kompositören Michail Glinka som gett sitt namn åt gatan.

I december i år ringde jag igen upp henne och avtalade om ett möte. Men tyvärr satte både det kalla regnet och den hårda blåsten hinder i vägen, så hon ringde återbud. Med slitage i ena knäet hade det blivit för tufft att röra sig i höstmörker och köld.

Men visst kom hon bra ihåg hur vi första gången möttes på Egon-Erwin-Kisch. Jag hade samma dag besökt detta värdshus som nu heter Einstein och kunde bara notera att prisnivån mer än mångdubblats på trettio år. Förhållandena i DDR har kritiserats för mycket. Inte utan orsak. Men vissa produkter var faktiskt billigare, även om utbudet var mindre och kvaliteten sämre jämfört med idag.

Med Gisela Kosubek kom jag överens om att ses då jag nästa gång kommer till Berlin. Också om det igen kan räcka något decennium.

– Så gör vi, svarade Gisela Kosubek med ett kluckande skratt.

Henrik Helenius