I minnet finns de två filmer med handlingen förlagd till Paris som Hufvudstadsbladets suveräne, numera hädangångne, filmkritiker Hans Sundström (1950-2017) alltid nämnde i närapå lyriska ordalag.

Nämligen Belle de jour – dagfjärilen med Luis Buñuel som regissör och La Chinoise (Kinesiskan) som regisserats av Jean-Luc Godard. Bägge filmerna hade sina premiärer i Frankrike, vårvintern 1968 också i Finland. Sundström ansåg att man utan tvekan har att göra med två verkliga kultfilmer framförallt för en hel ungdomsgeneration runt om i världen. Alla övriga olikheter i filmernas budskap till trots.

Från Monceau är det inte långt till de kvarter där filmerna en gång inspelades. Fem minuter från parkens södra port och jag befinner mig vid adressen 23, avenue de Messine. Ett mäktigt bostadshus i sex våningar jämte ett runt, smalt torn. I hörnet av tredje våningen finns en stor elegant paradvåning med två balkonger där Dagfjärilens två huvudpersoner bodde. Från filmen minns jag de höga, gardinklädda fönstren och de svarta handsmidda balkongräckena.

Filmen handlar om en framgångsrik läkare, Pierre spelad av Jean Sorel med den lysande världsstjärnan Catherine Deneuve i rollen som hans hustru Séverine.

Ser man enbart till fasaden verkade äktenskapet perfekt. Men under den polerade ytan är Séverine frustrerad i sin roll som hemmafru av orsaker som endast dunkelt antyds. En dag söker hon sig till en bordell för att börja extraknäcka. Inte för pengarnas skull utan för spänningen och av nyfikenhet.

Eftersom hon på grund av sin make bara kan arbeta dagtid får hon täcknamnet, ”Belle de jour”, Dagfjärilen.

Så här fortsätter storyn tills hon en dag i bordellen möter en gangster som kräver att få äga henne på heltid. Allting får ett mycket dramatiskt slut när gangstern försöker skjuta ihjäl hennes make vid ingången till deras bostad vid 23, avenue de Messine. Hemma sittande i soffan hör Séverine tre skott efter varandra, hon stiger ut på balkongen, håller i räcket och ser sin make ligga svårt sårad på gatan medan gangstern flyr för att i sin tur bli ihjälskjuten av en polisofficer.

I hörnlägenheten i tredje våningen bodde Dagfjärilens äkta par Pierre och Séverine. (Foto: Henrik Helenius)

Filmen får en väldigt vacker avslutning. I bostaden sitter Pierre, den manliga huvudpersonen, i sin rullstol. Men en dag medan Séverine stickar vaknar han plötsligt upp ur förlamningen och allt ska igen bli som vanligt. Kanske dock inte riktigt helt som förr, därför att Séverine i den allra sista scenen på nytt går ut på balkongen. Men istället för gatan ser hon som i en dröm på en skogsväg samma hästekipage med bjällror och två kuskar som inlett filmen. Fast med undantag för kuskarna är vagnen tom. I filmens början fanns två passagerare: Pierre och Séverine.

En symbol för att krisen definitivt övervunnits? De neurotiska såren från de traumatiska upplevelserna tycks nämligen nu äntligen vara läkta.

För att citera Hans Sundström: en i sanning ytterst märklig film, ett verkligt filmhistoriens stora mästerverk där gränserna mellan dröm och verklighet suddats ut.

Medan jag betraktar det mäktiga bostadshuset vid 23, avenue de Messine undrar jag om någon förbipasserande kunde ta ett foto av mig som minne. Kvarteren häromkring är nämligen rätt så stillsamma och antalet fotgängare få. Som på beställning dyker det upp en ung man med vänlig blick. Han visar sig vara italienare och kan bra engelska. Och knäpp, knäpp, fotot för eftervärlden är räddat. Innan vi skiljs frågar han än en gång namnet på filmen. Belle de jour svarar jag.

Härifrån fortsätter jag min vandring längs avenue de Messine tills jag efter en stund kommer in på rue de Meromesnil. Några kvarter framåt stöter jag på en polisspärr i hörnet av rue de Penthiévre och rue de Meromesnil. Jag frågar inte efter förklaringen men Elyséepalatset som är den franske presidentens residens ligger i närheten. Säkerhetsskäl är den troliga orsaken. Några steg framåt från polisspärren på höger sida av gatan och jag hade kommit till 15, rue de Meromesnil. Det hus där Jean-Luc Godard i sin bostad år 1967 spelade in filmklassikern La Chinoise, Kinesiskan, som handlar om en liten grupp franska studenter som i tidens anda bildat ett kollektiv för att följa Mao Zedongs kulturrevolution i Kina.

Även Kinesiskan toppade Hans Sundströms favoritlista. I Hufvudstadsbladet skrev han att denna film från år 1967 på ett märkligt, för att inte säga nästan kusligt sätt kom att förebåda studentrevoltens enorma explosion 1968. Inte bara i maj i Paris, utan även i stort sett över hela jordklotet skulle man känna av konvulsionerna från de globala student- och ungdomsupproren. Filmmakarna själva sägs ha blivit överraskade av hur lätt tändbart revolutionsfnöske den till synes relativt oförargliga filmen innehöll.

Av en kort sekvens framgår att gruppen tillhörde Union des jeunesses communistes marxistes-léninistes UJC (M-L), det kommunistiska ungdomsförbundet (marxist-leninisterna) som var en prokinesisk maoistisk organisation som bildats 1966 och därefter uteslutits ur det franska kommunistpartiet.

Godard visar här ett verkligt skolexempel på politisk sekterism i kombination med en gryende fanatism som allt mer fjärmar sig från den omgivande verkligheten. Man ska leda arbetarklassen till våldsam revolution utan att ha en aning om arbetarnas levnadsvillkor. Detta var dock bara en av de oräkneliga grupper, maoistiska, trotskistiska, anarkistiska, situationistiska mm som likt svampar efter ett regn växte upp i samband med studentrevolten i Frankrike. Ändå utgjorde de numerärt bara en bråkdel av de demonstranter som i maj 68 drog ut på gator och torg för att protestera.

Maoistgruppens tillvaro präglas av oändliga debatter om Marx, Lenin, Mao, kapitalism, imperialism, klasskamp, revolution, socialism och kommunism… På balkongen till lägenheten utför medlemmarna gymnastiska övningar i takt med citat från ordförande Maos lilla röda bok. Med hänförelse lyssnar de på utsändningarna från Radio Peking. Fulla av brinnande entusiasm går de ut till ”massorna” för att sprida marxism-leninismens budskap. Genom dörrknackingar, omvändelsesamtal med inte särledes entusiastiska vardagsmänniskor och genom utdelning av revolutionära broschyrer till fotgängare och bilister på gator och torg.

Men arbetarklassen i Frankrike var inte alls intresserad av någon ”stor proletär revolution”. Och inte av någon kulturrevolution ens i liten skala.

Ändå var aktioner utförda av den här typens smågrupper långt ifrån ofarliga. Sundström påminde i sina recensioner om att filmens lilla maogäng i Paris faktiskt planerade ett terrorattentat mot en minister. Försöket kom av sig. Men i det verkliga livet skulle länder som Frankrike, Italien och Västtyskland från 1968 framåt i åratal plågas av de fullständigt hänsynslösa terroristgrupper som fötts ur studentrevolten.

De två gigantiska franska filmklassikerna från sextiotalet håller måttet än idag.

Kinesiskan som en varningssignal vart blind tro och sektbildning kan leda till. Oberoende av om det handlar om vänster- eller högerradikalism, vänster- eller högerextremism, politisk eller religiös fanatism.

Men Dagfjärilen däremot är en underbar, mytisk, ja rent av mystisk kärlekssaga. Som dessbättre har ett lyckligt slut. Och med ett budskap som står sig långt över tid och rum.

Henrik Helenius