Arbetarbladet diskuterar vårdfrågor med rapportens författare Heta Melartin som forskar i ekonomisk politik.

– Det var ungefär vad jag hade förväntat mig. När vården minskar, är det inte alls överraskande att någon måste ta ansvar för vården och de anhöriga sköter även nu en riktigt stor del av vården av åldringar och andra människor. När man har begränsat med tid måste de i arbetsför ålder minska på det betalda arbetet om de inte vill lämna sina närmaste vind för våg.

Det är en svår kalkyl när vårdbehovet ökar och samtidigt finns det mindre tjänster till buds.

– Man ökar inte tjänsterna fast behovet blir större i och med en åldrande befolkning och så minskar man på dem i absoluta tal åtminstone när det gäller dygnetruntvården.

Arbetslivet påverkas av den negativa spiralen inom vården.

– Det är klart att dessa situationer är individuella. Det är svårt att sammanfatta det här fenomenet i en siffra eller ens i en skala men när det gäller intensivt vårdarbete är det oundvikligt att tiden inte räcker till allt.

Till frågan om hur samhället borde reagera på situationen svarar Melartin att det gäller att dimensionera tjänsterna enligt behov.

– I praktiken betyder det att man borde utöka tjänsterna. Det största vårdbehovet finns i dygnetruntvården och det är precis där som man minskar. En del välfärdsområden ökar på gemenskapsboendet som är en lättare form men det svarar inte på samma servicebehov som dygnetruntvården därför att där har man inte personal på plats dygnet runt. Den enkla lösningen är att utöka dygnetruntvården.

Nedskärningarna i den offentliga servicen motiveras med besparingsbehov.

– Välfärdsområden har en svår ekonomisk situation och sedan måste man söka besparingar enligt en mycket tajt tidtabell. I praktiken drabbar besparingarna servicenivån, eftersom tidtabellen är sådan att man inte riktigt kan spara någon annanstans. Det återstår att se att resulterar det här på riktigt i besparingar.

Melartin tror inte att besparingarna som drabbar servicenivån är förnuftiga på lång sikt utan det blir dyrare för samhället.

– Hur det påverkar sysselsättningen är förstås bara en del av kostnaderna och de mänskliga konsekvenserna kan man inte ens mäta i pengar. Om vi talar om kostnader som man mäter i pengar, kommer de som inte får vård dygnet runt sannolikt att behöva andra tjänster, vilket ökar kostnaderna där. När anhöriga får ansvaret för vård av deras närstående på lång sikt, kan man fråga sig vilka konsekvenser det har för deras fysiska eller psykiska hälsa.

Nedskärningarna påverkar också människor olika om man tar hänsyn till kön och socioekonomisk status.

– Kvinnorna utför merparten av vårdarbetet och bär ofta huvudansvaret för tidskrävande vård. Män utför också vårdarbete och jag har förstått att deras andel ökar men det här är en könsbetingad fråga. När det gäller socioekonomisk status kan man fråga sig vem som har råd att köpa tjänster från den privata sektorn. När det gäller dygnetruntvården har väldigt få möjligheter att vända sig till den privata sektorn eftersom det kostar flera tusen euro i månaden. Man kan fundera på det att vem har råd att köpa hemvårdstjänster och andra stödtjänster åt sina närstående. Det handlar om förmögenhet och socioekonomisk status.

– Alla har dessutom inte sina anhöriga nära sig. Det är oroväckande vad som händer med en ensamstående åldring som inte har barn i närheten och inte heller råd att köpa privata tjänster. Vi talar om en utveckling som har pågått länge där man har minskat på täckningen av vårdtjänster och underresurseringen har varit långvarig.

Välfärdsområden är väldigt beroende av regeringen när det gäller att lösa problemen med underresursering.

– De kan fördela den finansiering de har men det är beroende av nivån av finansieringen. Situationen ser inte så ut att den nuvarande regeringen skulle underlätta välfärdsområdenas svåra sits.