En regering kan ju inte ha två olika linjer i säkerhets- och utrikespolitiken, bara en gemensam. Men statsminister Ulf Kristersson, också M, saknar auktoritet och orkar inte bringa ens lite ordning i klassen. När utrikesministern å regeringens vägnar – på grund av Israels brutala agerande i Gaza – nu säger att svenska regeringen kräver att EU måste frysa sitt handelsavtal med Israel. Då kan inte vice statsministern Ebba Busch sedan gå ut och säga något annat. Det borde en statsminister, normalt fungerande, inte kunna acceptera utan konsekvenser.

Men normala former för hur en regering ska fungera gäller tydligen inte i Ulf Kristerssons brokigt bråkiga regering. En av tradition och beprövad, svensk erfarenhet så hade inte en vice statsminister, efter fattat beslut i regeringen, sedan efteråt kunnat gå ut i media med en helt annat uppfattning. Här borde statsminister Kristersson satt ner foten och tydligt markerat att regeringens linje gäller, inte vice statsministerns. Men så långt har förfallet gått att i den här regeringen gäller inga normala spelregler. Och så har det på olika nivåer också varit åtminstone det senaste året med diverse schabbel och skandaler med bortslarvade, hemliga papper, märkliga turer kring statsministerns egen säkerhetspolitiska rådgivare och mycket annat.

Och än tydligare lär det så bli i höst med mycket annat – nedskurna anslag till järnvägens underhåll, en för hårt nedbantad arbetsförmedling när arbetslösheten är på fortsatt rekordhöga 8-9 procent och nära nog noll i BNP-tillväxt. Allt medan regeringen Kristersson mest suttit på händerna, prata mycket men just inget gjort för att få mera fart på efterfrågan i den ekonomiska utvecklingen och få fler arbetslösa i jobb igen.

Och i september 2026 är det val igen. Så en offensiv satsning med många nya vallöften i regeringens sista höstbudget borde inte räcka för att säkra ett omval för Sveriges sämsta regering sedan flera årtionden. Normalt sett. Men i gengäld lär vi få en desto smutsigare valrörelse 2026 för att dölja regeringens många misslyckanden och brist på en trovärdig egen politik. Allt allt annat skulle förvåna.

PS: Byter man ut namnen på statsråden och ändrar några detaljer så skulle texten väl fånga in situationen för nuvarande finska regering.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare