Bästa talman, ärade folktingsledamöter, bästa vänner,

Vi är samlade till session i en allvarlig tid som stämmer till eftertanke på många plan.

Globalt fortsätter kriser som påverkar hela mänsklighetens framtid. Klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald är fenomen som kan få katastrofala följder, inte minst fler konflikter i spåret av mer torka och extremväder.

Lyckligtvis har världen blivit fredligare i den stora bilden, men ett europeiskt undantag överskuggar givetvis samtidsbilden. Rysslands avskyvärda anfallskrig i Ukraina fortsätter tyvärr och vägar till fred är svåra att urskilja. En direkt konsekvens av kriget är Finlands Natomedlemskap som med fog antas stärka det nordiska samarbetet och därmed ytterligare kan bekräfta vikten av det svenska språkets ställning som nationalspråk i Finland. Vi ser det givetvis som en tidsfråga innan Sverige också är med i Atlantpakten.

Här i Finland har vi i vår haft riksdagsval, men spänningen fortsätter. Förhandlingar pågår i Ständerhuset mellan Samlingspartiet, Sannfinländarna, Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna. Fyra högerpartier av vilka SFP är tydligt liberalt medan en majoritet av de övriga partiernas ledamöter är mer konservativa, i varje fall enligt olika valkompasser.

Och oavsett vad var och en av oss här tycker, så visst är månadens stora snackis i Svenskfinland det här med SFP:s medverkan i förhandlingarna. Det är en fråga som verkar dela folk i två läger, de som säger att det är nödvändigt och de som säger att det är fel. Som inledare här i debatten vill jag tillåta mig vara tråkig nog att säga att frågan inte är svartvit. Tvärtom, den är mångfacetterad. En aspekt jag vill lyfta fram är att allting inte avgörs av regeringsprogrammet trots att det ofta är vad som sägs i sådana här tider. Politik är mer än de formella besluten. Det är uttalanden, sätt att föra politik på, det är kultur, symboler, att statuera exempel. Bara denna månad har Sannfinländarnas presidium offentligt talat förminskande om Klimatpanelens forskare, talat om att blanda sig i Yles innehåll och om att det är ett problem att vänstern talar om att sådant som mänskliga rättigheter och internationella avtal måste följas.

De här aspekterna kommer förhoppningsvis att vägas in då de liberala i Ständerhuset tar ställning till ett eventuellt slutresultat.

En del finlandssvenskar är oroliga för hur det ska gå med svenskan om Sannfinländarna med sitt så kallade ”finskhetsprogram” är med i regeringen. Oron är förstås befogad, men det bör sägas att Samlingspartiet, Kristdemokraterna och förstås SFP försvarar svenskans ställning. Det litar vi på.

Så en negativ skrivning om svenskan kommer inte att finnas med i regeringsprogrammet. Frågan är snarare om språkklimatet blir bistrare om ett regeringsparti kommer med utspel mot svenskan under kommande period.

I mars kom tankesmedjan Agendas rapport som visade att språkklimatet i Finland har blivit bättre jämfört med läget för fyra år sedan. Vem vågar just nu hoppas på en likadan nyhet om fyra år?

En annan fråga är förstås hur anpassningen av ekonomin hanteras. Hur omfattande blir anpassningen och till hur stora delar ska den skötas med nedskärningar och var finns det då risker för att dessa drabbar svenska servicen särskilt hårt? Givetvis är det så, att en hållbar ekonomi behövs för att förverkliga språkliga rättigheter i vårt välfärdssamhälle. Vi alla här har på den punkten samma mål fast vi hör till partier med olika synsätt och betoningar på hur och när ekonomin ska balanseras.

Vidare, bästa folktingsledamöter, så är det som Åbo Underrättelsers slogan lyder: Livet är lokalt. Livet finns i vardagen som all politik ska sträva efter att förbättra och underlätta. Medan den mediala diskussionen i vårens val handlade mycket om ekonomi så var det på valfältet många som ville tala om framför allt social- och hälsovården. Samtalens budskap kan kokas ner till faktumet att sektorn är i kris också ur medborgarnas perspektiv. Personalen har slagit larm redan tidigare. Folks vanligaste hälsningar handlade om när de fått tag i sin hälsostation, hur länge de sedan fått vänta på hjälp, till vilken plats de fått tid och om de väl där fick service på svenska eller inte. På samtliga punkter finns idag ofta besvikelse.

Folktinget har arbetat aktivt för att svenskan ska beaktas i social- och hälsovårdsreformen. Nätverket för välfärdsområdenas nationalspråksnämnders presidier är en viktig satsning. Samarbetet kring Vård på svenska-gruppen en annan. Välfärdsområdena har nu haft ansvar i drygt fem månader. Övergången lyckades utan enorma problem, men de som ändå finns är allvarliga för alla drabbade och måste lösas så fort som möjligt. Det gäller bland annat att personer med intellektuell funktionsnedsättning glömdes bort i Västnyland.

Det finns mycket som behöver förbättras. Detsamma gäller inom utbildningen och förvaltningen även om stora framsteg också gjorts under förra perioden.

Folktingets ordförande Sandra Bergqvist brukar ofta i dessa sammanhang säga att det inte bara ska vara samma på svenska utan också samtidigt på svenska. Det tål upprepas. De flesta som haft mer djupgående kontakt med social- och hälsovården har nog garanterat någon gång hört “det här finns tyvärr ännu bara på finska”. Så ska det inte vara. Det förekommer också fortsättningvis inom offentliga sektorn att någon information, någon skyltning finns bara på finska och engelska. Jag har själv inom ett år stött på det bland annat på en enhet inom Hus och på VR:s tåg. En del sådana här fall korrigeras tack vare Folktinget med ett kunnigt kansli.

För att det framöver ska bli mindre saker att korrigera i efterhand är det viktigt att det arbete som gjorts för svenska språket under regeringen Rinne och regeringen Marin fortsätter. Under förra perioden uppdaterades nationalspråksstrategin och implementeringen och förverkligandet måste följas upp. För genomförandet ska reserveras tillräckliga resurser.

Detta är första punkten i Folktingets mål för regeringsförhandlingarna 2023.

De andra punkterna handlar om service på svenska inom den offentliga förvaltningen, om demokrati och delaktighet, om läromedel på svenska och undervisningen i det andra inhemska språket, om svenska språket inom social- och hälsovården och om integration på svenska. De är alla konkretiserade.

Folktinget vill bland annat att simultantolkning tas i bruk i riksdagens plenum och vid de tvåspråkiga välfärdsområdenas och kommunernas fullmäktigemöten. Att lagstiftningen om språkkunskaper som krävs av offentligt anställda med krav på högskoleexamen ses över så att båda nationalspråken behandlas jämlikt.

Att det inrättas en enhet vid social- och hälsovårdsministeriet som ansvarar för styrningen, planeringen och uppföljningen av den svenskspråkiga social- och hälsovården i syfte att säkerställa att de språkliga rättigheterna tillgodoses inom social- och hälsovården. Att integrationsutbildning på både svenska och finska erbjuds i en tvåspråkig kommun, med rätt för invandraren att välja antingen svenska eller finska som första integrationsspråk. Och så vidare, och så vidare. Det finns mycket att göra.

En annan viktig sak för Folktinget är att nästa regering beaktar Åland väl i beslutsfattandet, så tidigt som möjligt, med god dialog. Ett viktigt möte om detta har redan hållits efter valet och vi behandlar under sessionen en motion om att Ålands självstyrelse bör utvecklas. Jag anser också att vi som nation tillsammans med autonomin bör värna om demilitariseringen av fredens öar.

Bästa session,

Vi ska hoppas på och arbeta för att Folktingets målsättningar för den här perioden får gehör. Det är ändå många som kämpar om uppmärksamheten.

Vi riksdagsledamöter får dagligen en massa mejl från olika organisationer, föreningar och personer som vill föra fram sin sak, som vill upplysa och påverka beslutsfattare. Vad gäller det svenska språket så är det så, att det är den minoritet som vill försvaga svenskans ställning som skriver mest aktivt, som skriker högst. Det ger lätt en felaktig bild. Samtidigt är det en påminnelse till alla som värnar om svenskans ställning om hur viktigt det är att också framföra den positiva inställningen till svenska språket aktivt. Även om det känns som en självklarhet. Annars lyckas de få högljudda med negativ inställning skapa sken av att deras motstånd är utbrett, en slags folkvilja.

Vi ska förstås inte låta förespråkarna för ett Finland med bara ett nationalspråk sätta agendan, inte föra debatt utifrån deras premisser. Tvärtom, alla bör påtala att förverkligandet av språkliga rättigheter snarare behöver stärkas, påtala vilka brister som finns idag, vilka lagar som inte förverkligas som de borde i praktiken, och så förstås allt som handlar om både egenvärdet och nyttan med svenskan som ett av Finlands två nationalspråk. Och det är viktigt att detta sägs också utanför de svenskspråkiga plattformarna. Om ett år hoppas jag att vi kan se att riksdagsledamöter får fler pro svenska mejl än antisvenska. Och att den oro som många nu känner ska ha gått om.

Avslutningsvis, bästa folktingsledamöter,

Genom konstruktivt samarbete kan vi bidra till att stärka de mänskliga rättigheterna, till mer hållbarhet, både ekologiskt, ekonomiskt och socialt, till mer framtidshopp och framtidstro. En bättre fungerande vardag. Ett öppnare och snällare samhälle. Ett enigt Europa. En fredligare värld

Det geopolitiska läget är nu som sagt allvarligt, så allvarligt att långt utdragna regeringsförhandlingar, för att inte tala om nyval, inte är önskvärt. Vi är oeniga om vissa saker, eniga om andra. Jag hälsar och önskar visdom till regeringsförhandlarna och tackar för att jag fick inleda den allmänpolitiska debatten. Hoppas den blir givande för er alla. Tack