Själv besökte jag Drumsö simhall och jag vill minnas att jag hörde om det skedda i bastun. De vuxna som pratade om det verkade chockerade. Jag skulle fylla tolv år senare samma år men var tillräckligt intresserad av politik för att veta vem Palme var, en statsman som jag hade en positiv uppfattning om. När jag nu ser tillbaka på min världsbild som lågstadieelev, måste det ha varit just han och Mauno Koivisto som jag uppfattade som statsmän, ledare med integritet som stod någonstans ovanför de vanliga politikerna.

Att det var just socialdemokrater jag beundrade som barn var säkert till en del resultatet av att som liten hade jag tillbringat mycket tid hos min mormors syster, en pensionerad fabriksarbetare som sympatiserade med just Socialdemokraterna. När föräldrarna avslutade sina studier och gick in i arbetslivet, var det denna äldre släkting som pratade mycket om politik och politiska ledare som spelade en stor roll i att forma min världsbild.

När det gäller simhallsbesök och Palmemordet, så var jag för ett par dagar sedan till Tölö simhall där en yngre inflyttad man med bakgrund i Jakobstad ville diskutera just den saken. Han sade att det blir fyrtio år sedan mordet på lördag och jag tänkte att han verkar åtminstone under fyrtio och har således inga egna minnen av det skedda. Han påminde om att det handlar om världens största mordutredning sedan mordet på John F. Kennedy och det han ville veta var hur många böcker jag har läst om Palmemordet. Själv uppskattade han att han hade läst ungefär femton böcker om själva mordet.

Nå, det råkar sig att som yngre läste jag utöver Kennedybiografier också någon bok som fokuserade på själva mordet på Kennedy. Men jag har inte läst en enda bok om Palmemordet, även om jag förstås har besökt mordplatsen i Stockholm och Palmes grav i närheten på Adolf Fredriks kyrkogård. Så boken jag kunde nämna var Underbara dagar framför oss (2010), en rätt så omfattande biografi över Palme skriven av Henrik Berggren. Den boken råkar dessutom vara en av de mest imponerande politiska biografier jag har läst.

Som vuxen aktiv socialdemokrat har det hur som helst varit lätt att nämna Olof Palme när någon har frågat efter socialdemokratiska förebilder. Att det har varit lättare att nämna Palme än Koivisto på just den frågan har säkert med det att göra att Palme både identifierade sig så starkt med rörelsen och kom att sätta sin prägel på den så tydligt. Han var både en stridbar partipolitiker och en statsman, fast det förstås är många som säger att en statsman per definition måste ta avstånd från partistriderna. Det var ett medvetet val av Koivisto att aldrig någonsin sikta på partiledarskapet för att det gjorde honom mer presidentiell. Men Sverige har ingen president och där går vägen till den politiska toppen mer eller mindre automatiskt så att den som vill lämna sitt avtryck som statsman aspirerar på att leda ett stort parti.

Mordet kan också ha påverkat det faktum att just Palme har varit lätt att nämna när man har funderat på vem man ser upp till som socialdemokrat. Det är något slags martyrskap som följer med ett mord. Som tonåring läste jag en hel del om de mördade bröderna Kennedy och det påverkade till en stor del hur jag kom att uppfatta det politiska landskapet i USA. I de sena tonåren valde jag Uppsala som studiestad och åren i Sverige spelade en stor roll bakom det att just Palme förblev i tankarna. På den tiden gjorde Ingvar Carlsson comeback som populär statsminister, en samlande gestalt med vissa likheter till Koivisto vars dotter hade råkat studera i just Uppsala. Det var ändå självklart att Carlssons popularitet till en del berodde på hans koppling till Palmetiden. Jag hade kommit till Uppsala när Carl Bildts regeringstid led mot sitt slut och det fanns extra mycket nostalgi över Palme.

Där kommer vi till frågan som gäller Palmes minne och vad det betyder för oss idag. Jag uppfattar Palme som en politiker med en tydlig socialdemokratisk profil. Han kallade sig demokratisk socialist och för många av oss är det Palme som har gett de orden en innebörd. Palme var engagerad i bevarandet och vidareutvecklandet av det socialdemokratiska folkhemmet i Sverige, samtidigt som han hade ett mycket starkt globalt engagemang. En viktig orsak till att mitt eget val av parti här i Finland kom att falla på SDP var det internationella engagemanget som jag uppfattade som särskilt förpliktande för Socialdemokraterna. Och det här hänger väldigt starkt ihop med den nordiska socialdemokratins tradition och just Palme är en förebild vars minne förpliktar till att beakta också annat än snäva nationella intressen.

Det är därför med en viss bestörtning jag på 40-årsdagen av mordet går igenom min inbox där det finns en länk till en appell från Palmecentret vars verksamhet står under hot. I dagens Sverige är det just Palmecentret som på ett konkret sätt för arvet från Palme vidare och deras viktigaste avtal med Sida rivs upp i förtid av Tidöregeringen. Sådana här saker väcker utan vidare en förhoppning om att riksdagsvalet i Sverige 2026 kunde bli en upprepning av valet 1994, nämligen comeback för en före detta socialdemokratisk statsminister som står för kontinuitet och stabilitet.