– Till att börja med var inte intresset för Polen större än för andra länder runt Östersjön, men jag har alltid haft ett stort intresse för historia. Där kom det alltid fram dramatiska händelser som gällde Polen. Att läsa polsk historia var som ett äventyr.

Louekoski knöt närmare kontakter till Polen när han blev minister på 1970-talet. Speciellt viktig för de kontakterna var tiden i regeringen Sorsa I 1972-1975.

Redan i regeringen Paasio II, den så kallade knatteligan, var Louekoski minister i statsrådets kansli med ansvar för regionalpolitik. I den följande regeringen var hans huvudsakliga uppdrag justitieminister men han fortsatte även som minister i statsrådets kansli och behöll de regionalpolitiska frågorna på sitt bord.

– Min motpart från den polska regeringen kom på besök och så diskuterade vi regionalpolitiken i Polen. De hade vilda tankar om hur de ville bygga den polska regionalpolitiken på basis av ett nätverk av tillväxtcentra. Warszawa ligger ganska i mitten och så skulle huvudstaden omringas av tillväxtcentra.

Samtidigt i Finland tvistade Socialdemokraterna och Centerpartiet om regionalpolitikens innehåll. Att bromsa emigrationen var ett regionalpolitiskt mål för Louekoski.

– Jag var själv för modellen med tillväxtcentra och ansåg att staten bör stöda dem om sådana inte annars uppstår. På det sättet gällde det att få stopp på utflyttningsvågen till Sverige. Till exempel i de östra delarna av Savolax stannade man inte i Nyslott utan åkte till Sverige.

Louekoski åkte till Polen för att närmare bekanta sig med de regionalpolitiska idéerna där. Någon ring av tillväxtcentra runt Warszawa uppstod där inte och de regionalpolitiska problemen bestod, men det uppstod ett utbyte av idéer och Louekoski blev intresserad av vänskapsarbete med Polen.

– Med detsamma anslöt jag mig till Finland-Polen Föreningen i Helsingfors. Organisationen var rätt lös men människorna var ivriga. På den tiden uppstod det vänskapsföreningar runtom i landet. När det gäller Polen fanns det ett tjugotal föreningar som bäst.

Finland-Polen Föreningarnas Förbund grundades för att koordinera verksamheten på riksnivå. Kulturutbyte var den centrala formen av verksamhet och personer som innehade betydande ställningar inom statsförvaltningen fungerade som galjonsfigurer.

– Min företrädare som förbundsordförande var Heikki Hosia som tjänstgjorde som kanslichef vid undervisningsministeriet.

När det gäller vänskapsarbetet med Polen, betonar Louekoski de historiska rötterna från mellankrigstiden. Det gällde att hålla kontakten till slaviska länder men man kunde inte ha kontakter med Sovjetunionen på den tiden. Sådana kontakter uppfattades som halvkriminella på mellankrigstiden. Att tidigt knyta nära kontakter med Polen var till en början ett substitut när det gällde relationer österut och specifikt den slaviska kulturkretsen. Utrikesministeriet uppmuntrade till en början de kontakterna, eftersom relationen med Polen ansågs vara viktig.

– Under 1950- och 1960-talen kom vänskapssamarbetet med Sovjetunionen att bli det viktigaste när det gällde relationer österut men Polen var tvåa. Själv hade jag deltagit i föreningsverksamhet av olika slag genast efter att jag gjorde militärtjänst och faktiskt redan före det.

Louekoski hade en central roll när det gällde att organisera vänskapsarbetet med Polen.

– Med kontakter gick det att få en ny byrå i hörnet av Fredriksgatan och Lönnrotsgatan. Polens ambassad renoverades just då och kultursekreteraren Jabłońska fixade det så att de som renoverade ambassaden kom sedan till oss för att måla och tapetsera.

Vänskapssamarbetet växte snabbt och Louekoski berättar att verksamheten var mycket aktiv på hans tid.

– Det kom ganska mycket folk till föreningen i Helsingfors och delvis tack vare stödet från förbundet piggnade verksamheten till också annanstans.

Synliga personer kom med i verksamheten, bland dem i Helsingfors Kyllikki Stenros som gifte sig med riksdagens talman Johannes Virolainen. Louekoski blev förbundsordförande i början av 1980-talet.

– Jag hade åkt ur riksdagen år 1979 men kom tillbaka år 1983, berättar Louekoski.

Efter att ha kommit tillbaka avancerade han till vice talman medan han ännu var förbundsordförande. Det innebar en viss status i hierarkin när det gällde att synliggöra vänskapsarbetet.

År 1988 lämnade Louekoski sina ställningar i vänskapsverksamheten.

– I regeringen Holkeri ansåg man att det inte passade ihop med uppdraget som minister.

Som framstående Polenvän fick Louekoski åka rätt ofta till Polen.

– I Zakopane fick jag besöka den världsberömda konstnären Władysław Hasior. Hans hem var i anslutning till en ateljé och en utställningslokal.

Sedan gällde det för Louekoski att ta reda på om det var möjligt att ordna en utställning med Hasiors konst i Finland.

– Han var en benhård pacifist, emot våldet och konsten var av samma sort. Hans verk var brutala och kopplade kyrkliga motiv med det pacifistiska budskapet. Han kopplade ihop kyrkliga vimplar med djurhuvuden och knivar och pyndare.

Det var upp till åskådaren att tolka huruvida de brutala konstverken förhärligade våldet eller visade det på ett så äckligt sätt att det var avskräckande.

– Hasior tyckte att kyrkans uppdrag var att ställa sig emot krig och våld. Därför utnyttjade han katolska motiv som vimplar och gobelänger.

Louekoski hjälpte Hasior att komma i kontakt med skulptören Kimmo Pyykkö. Reliefen som prydde ingången till SDP:s partibyrå i Hagnäs på den tiden var ett verk av Pyykkö.

– När Hasior åkte hem, fick Pyykkö en inbjudan att hålla en utställning i Zakopane, vilket också skedde.

Redan på 1980-talet var de polska filmveckorna ett årligt evenemang. Efter den egentliga filmveckan i Helsingfors fick filmerna turnera i Finland.

– Hit kom det skådespelare, regissörer och kompositörer av filmmusik. Vi hade ett stort antal filmer som man sedan fick se på olika håll i Finland.

Det stora problemet med vänskapsverksamheten var pengar.

– En gång var det nära att verksamheten skulle ha ungefär upphört om man inte hade fått privat hjälp när man väntade på statsmedel. Jag antecknade ett litet banklån och tog förbundet över det värsta med privata pengar tills vi fick ett löfte från undervisningsministeriet att nästa gång fixas finansieringen och så blev det.

Louekoski var förstås rädd för att gå miste om de pengarna men allt gick bra.

Den polska fria fackföreningen Solidaritet var en stor massrörelse som grundades av Lech Wałęsa. I Gdańsk gick det att träffa företrädare för den fria fackröreningen i samband med ett besök till Leninvarvet.

Undantagstillstånd infördes i december 1981 och Solidaritet förbjöds. General Wojciech Jaruzelski styrde landet under största delen av 1980-talet.

– I Polen förklarade man att det var en skyddsåtgärd för att förhindra en intervention av de sovjetiska bröderna. Uniformen uppfattades som oantastlig och helig. Man tänkte att om landet styrs av en general, så kommer alla att hörsamma statsledningens önskemål.

Något man följde noga var den katolska kyrkans ställning i Polen.

– Vilka element upprätthåller folkets ryggrad i Polen under svåra tider? frågar sig Louekoski och svarar att det var något som först och främst tillföll den katolska kyrkan under undantagstillståndet på 1980-talet.

– Den katolska kyrkan förstod det här och de förstod att det att påven var från Polen innebar att det kalla krigets atmosfär gick att kontrollera.

I Polen-Finland vänskapsverksamheten fanns det personer med kontakter till Solidaritet.

– Där fanns det gamla veteraner som kände till förhållandena i Finland mycket väl.

En Finlandsvän i Polen som Louekoski speciellt väl kommer ihåg var general Jerzy Fonkowicz.

– Han hade mer gedigna kunskaper när det gällde Helsingfors stad och dess historia än vad vi finländare hade.