Nu har högerpartierna alltså enligt uppgifter i media kompromissat om hur och hur mycket invandringen ska skärpas i en tid då vi i den stora bilden behöver mer och humanare invandring.

Nu har de – likaså enligt uppgifter i media – kompromissat kring Sannfinländarnas krav på mindre satsningar för att få ned Finlands nettoutsläpp.

Detta har de gjort, trots uttalat beska kompromisser, för att tillsammans kunna driva en ekonomisk högerpolitik och högersinnade ändringar i arbetslivsfrågor. För det är bara sådant som hindrar Orpo från att välja SDP framför Sannfinländarna. Det är bara det som hindrar vågmästarrollens SFP från att tvinga Orpo att kalla in SDP istället för Sannfinländarna. I frågor om klimat, miljö, invandring, språk och EU vore allting lättare med SDP för de värdeliberala inom högern.

Och de verkar ha det tufft nu, riktigt tufft.

Hur stora eftergifter som har gjorts från olika håll i förhandlingarna är föremål för spekulation. Det tär på det demokratiska samtalet under sådana här omständigheter.

Att invänta ett förhandlingsresultat är en god tradition. Med tanke på hurdan politisk storm som svepte över regeringsförhandlingarna i helgen hade det ändå varit välgörande för den samhälleliga debatten om de linjedragningar som högerpartierna enades om hade offentliggjorts. Det hade varit ärligt, öppet och tjänat ett syfte: att hålla diskussionen fäst vid sakfrågor och borta från gissningar, tolkningar och uppgifter till media som knappast visar hela bilden.

Nu handlade rapporteringen istället endast om sådant som ger en negativ bild av politiken: personifierad maktkamp, ett spel, en cirkus kan tyckas.

Men med SDP då? Vad skulle ändras?

För det första är det underförstått att Sannfinländarna skulle ut samtidigt eftersom vi har sådana värderingar som vi inte kan kompromissa bort med deras motsatta värderingar. För de som ännu ifrågasätter detta ska jag bara ge ett litet exempel på varför jag inte vill sitta i samma regering som det partiet. På Halla-ahos hemsida finns fortfarande ett gammalt blogginlägg med ord som “jag har svårt att i världsalltet tänka mig något lägre kräldjur än en nordisk socialdemokrat” (“minun on vaikea keksiä maailmankaikkeudesta alhaisempaa matelijaa kuin pohjoismainen sosiaalidemokraatti”). Sådant får ligga uppe på den centrala sannfinländska profilens sida och har vad jag känner till aldrig föranlett en minsta lilla ursäkt. Och det här kan kallas toppen av isberget.

För det andra skulle ribban läggas högre än i nuläget då det, enligt seriösa medier, diskuterats skrivelser som att grundlagen ska följas. Att få igenom sådant är ingen förhandlingsseger. Det finns ingen förhandlare, inget parti som skulle motsätta sig en skrivelse om att grundlagen ska följas. Alla vet också att grundlagsenligheten slutligen avgörs i grundlagsutskottet i riksdagen. Och så var det det där med att vissa självklara saker inte borde behöva påtalas. Med andra ord: hela utgångspunkten, grundläggande perspektivet skulle förändras om socialdemokraterna prioriterades, till priset av mindre hårda nedskärningar givetvis.

För det tredje skulle det ändå bli lättare att balansera ekonomin eftersom vi inte vill sänka skatten med en hel miljard på ett sätt som både föranleder mer nedskärningar och främst gynnar höginkomsttagare. Utan detta skattebortfall blir det lättare att hitta sådana lösningar som inte blir dyrare i längden.

För det fjärde vore det med oss möjligt med framsteg i frågor som mänskliga rättigheter, språk, klimat, miljö, EU, sexuella minoriteter och invandring. Framsteg! Inte bara kompromisser som hindrar eller lindrar skada.

För det femte skulle det där med att inte skära från utbildningen verkligen gälla. Och vården skulle ha helt andra förutsättningar.

Listan kunde göras längre. Men en sjätte viktig poäng är att ett nordiskt, eller europeiskt mönster med en populistisk högerframmarsch in i regeringsinflytande då kunde brytas. Finland måste inte gå motsvarande väg som Sverige slog in på i höstens riksdagsval. Alla borde lyfta blicken och se den stora bilden. Det blåser populistiskt från höger, av andra skäl än de uttalade.

I Sverige pekade högern på skjutningarna och gängvåld, men det förklarar inte varför högerpopulister vinner inflytande i västvärlden överlag. I Finland pekade högern på statsskulden, men den förklarar inte heller varför högerpopulister vinner inflytande i västvärlden överlag.

Kvar finns förstås argumentet att Sannfinländarna ska få axla ansvar så att de inte växer sig ännu större i opposition. Det är starkt. Kvar finns ändå samtidigt den uppenbara möjligheten för dem att hoppa av regeringen vid lämplig tidpunkt före nästa val.

Är det ansvarsfullt att taktisera om någonting som också skulle kunna förändra vår politiska kultur i grunden i negativ bemärkelse?

Det är många svåra frågor i luften dessa dagar.

Kampen fortsätter!