MENY

Min färd i rörelsen del 7: Riksdagen

Kuva: ABL-arkiv
Jacob Söderman i riksdagen.

”Förstår du inte att de vill skyffla undan dig. Du ställs upp i Åboland bara för att samla röster. Ingen chans att du blir vald.”

 

Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv. ABL publicerar en del per vecka fram till mitten av mars.

 

När Ahti Karjalainens regering avgick återvände jag till ministeriet.

Jag var färdig att fortsätta med att förnya arbetslagar.

President Kekkonen upplöste riksdagen. Han utlyste val. De skulle ske i januari 1972.

Han ville minska Veikko Vennamos landsbygdspartis representation i riksdagen, vilket inte lyckades.

Den finska socialdemokratiska föreningen i Korso ställde upp mig som sin riksdagskandidat inför partiets medlemsomröstning i Nyland.

Jag avböjde vänligt.

Sommaren 1970 hade vi varit på Biskopsö i Hitis arkipelagen med familjen på semester. Vi åkte till Dalsbruk med förbindelsefartyget för uppköp.

Jag lyckades smita in på restaurang Sextant på en öl. Där satt timmermannen Valter Vesterlund från Kimito med en öl framför sig. Jag kände honom från kommunala sammanhang.

– Jacke, sa han, du borde ställa upp här i Åboland i riksdagsvalet. Bernel Wasén vill inte ställa upp mera.

Han hade varit med tidigare och lyckats bli första suppleant.

De svenska socialdemokraterna fick ställa upp en kandidat i valet. Denna hade inte blivit vald efter kriget.

– Jaja, sa jag vänligt och skålade med Valter.

Så skyndade vi iväg, han till sitt jobb och jag för att hjälpa familjen med inköpen.

 

Ville fortsätta på ministeriet

Över ett år senare möttes de svenska socialdemokratiska föreningarna i Åboland på Folkets hus i Dalsbruk för att ställa upp en gemensam kandidat för riksdagsvalet 1972.

Valter Vesterlund berättade att jag samtyckt till en kandidatur.

Dalsbrukarna vill ställa upp Ahti Fredriksson, från Dalsbruk och generalsekreterare vid FFC.

Mötet valde Fredriksson till kandidat för riksdagen. Jag valdes till suppleant.

Fredriksson tackade sedermera nej.

Jag tvingades berätta att jag bara skämtat med Vesterlund.

Jag vill inte kandidera, utan jobba vidare på ministeriet med arbetslagar.

En dag ringde Maunu Ihalainen från partibyrån.

Vi hade blivit bekanta, då han skötte kommunalpolitiska frågor i partiets arbetsgrupp. Han var en lugn, klok kamrat från Pihtipudas, Mellersta Finland.

Han föreslog att jag skulle kandidera i Åboland.

Jag betonade att jag helst arbetar vidare på ministeriet.

– Nu är det så att man inte bara kan välja att motta favörer av partiet som till exempel ministerposter, sa Ihalainen kyligt, man måste nog jobba för partiet också.

– Vi behöver absolut ett nytt namn i Åboland. Sorsa vill ha nya namn som tvingar de gamla att göra ordentliga kampanjer, sade Ihalainen.

Så blev jag kandidat i Åboland.

 

En kampanj tar form

Helge Åkerman, en eldsjäl i Kilo svenska socialdemokrater, där jag var medlem, blev rasande.

– Du borde ställa upp i Nyland.

– Förstår du inte att de vill skyffla undan dig.

– Du ställs upp i Åboland bara för att samla röster. Ingen chans att du blir vald, sa han resignerad.

Åboland blev det. Jag fick kontakt med Tom Sandlund i Åbo och med Kaj Laxén på förbundsbyrån. Så sattes kampanjen sakta igång.

Vår förening i Åbo hade aktiva människor: Birgitta och Sten-Erik Abrahamsson, Allan Rosas, Gustav Wickström, Knut Drake, Jan-Erik Wiik och många därtill.

För att understryka mitt engagemang ville jag bli medlem i Åbo föreningen. Den frågan krävde ett besök hos ordföranden Herman Frelander, vaktmästare på Åbo Akademi. Han hade med sin bror hållit föreningen levande under de svåra 50- och 60-talen.

Jag besökte Herman hemma hos honom. Efter att ha svarat på en rad frågor godkände han mitt medlemskap. Med en allvarlig uppsyn skrev in mig som medlem.

Kampanjen kom igång.

Peter Nyberg, Runar Wikström, Rainer Vahtera och Eskil Höglund i Pargas hakade på, likaså Kaj Wallenius, Pentti Friberg, Olavi Saarinen och Rolf Friman i Dalsbruk, Nisse Sjögren och Kasper Gustafsson i Västanfjärd, Hilding Lindblom i Björkboda och därtill Vesterlund, Per Eriksson och Elise Wasén i Kimito och många, många andra.

Den 30.12.1971 publicerade vi en lista med ett fyrtiotal åbolänningar som stödde mig. Visserligen var min släkt på fädernet hemma i Hitis, men jag bodde i Grankulla.

Listan knöt mig till Åboland.

Annonsen krävde nya arbetsplatser och en tryggare framtid i regionen. Rubriken lydde:

“Åboland får Inte bli ett U-område!”

Kampanjen kom väl igång. De svenska socialdemokraterna såg sin chans att få sin egen riksdagsman.

Den tidigare hade varit metallarbetaren Gottfrid Lindström, 1933-45, som 1943 skrev på fredsoppositionens framställning om fredsförhandlingar. I valet 1945 sattes han lågt ned på listan och blev inte omvald.

 

Jämnt på slutet

Åbo underrättelser berättade om min kandidatur 3.11.1971 med att påpeka att jag under min “korta tid som justitieminister gett anledning till många tidningskommentarer”.

Turun Päivälehti berättade den andra november om min kandidatur och underströk att de svenska socialdemokraterna har rätt att ställa upp en egen kandidat. I notisen relaterade man kort mina meriter.

Kampanjtiden blev mycket kort.

På finskt håll fanns det på fackligt håll mycket intresse för mina insatser för arbetsskyddsfrågor.

På finskt studenthåll var man intresserad av min radikala hållning i statsförfattningsfrågan.

Föreningar som lämnat partiet under partisplittringen visade intresse för min kandidatur. Jag uppfattades som vänster och var obefläckad av partisplittringen.

Jag hade många valmöten och debatter både på finska och svenska.

Så det såg bra ut.

På valnatten såg det inte så bra ut.

Jag hade fått cirka 1000 -1200 röster mera än Wasén, men kämpade om det sista SDP-mandatet med Esko Niskanen.

När vi åkte hem till Helsingfors sent på natten med Klas G Ivars räknades de invalda upp i radion.

Just när man skulle meddela den sista valda bland socialdemokraterna åkte vägen ned i en dalgång. Radion tystnade.

På morgonen fick vi veta att Esko Niskanen vunnit det sista SDP-mandatet med en marginal på cirka 600 röster.

 

Då Sylvi Siltanen blev historisk

Tillbaks till ministeriet igen.

Nöjd med att få koncentrera mig på arbetslagarnas förnyande.

Dagarna löpte.

Någon vecka gick.

När presidenten inte godkände partiets trotjänare Sylvi Siltanen som minister hittade man på att utse henne till landshövding i Åbo och Björneborgs län. Först måste man ändra förordningen och slopa kravet på att landshövdingen måste vara man.

Sedan kunde hon utnämnas. Hon blev Nordens första kvinna som landshövding.

Maunu Ihalainen från partibyrån ringde tidigt på morgonen. Hans röst lät litet annorlunda.

Han meddelade att ”kamraten får bereda sig på att arbete i riksdagen”.

Den första april 1972 – en månad efter de andra – inträdde jag i riksdagen.

Jag placerades i grundlagsutskottet.

Utskottet krävde mycket jobb med krångliga frågor. Alla trivs inte där.

Juuso Häikiö ledde utskottet. Han hälsade mig välkommen:

–Här jobbar vi på basen av fakta , sa han barskt, inte med partipolitik.

Så satte vi igång.

 

 

SPD:s ledarkris kan äventyra stabiliteten i Tyskland

Kuva: Foto: Joachim Kasten

Kaos är dessvärre det ordet som för närvarande passar bäst för att känneteckna läget inom Tysklands socialdemokratiska parti, ABL:s medarbetare i Hamburg, Joachim Kasten. 

Lue lisää

”Endast arbetarrörelsen kan stoppa klimatförändringarna”

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Mikkel Näkkäläjärvi, Josefin Johansson, Nasra Ali och Mani Hussaini diskuterade socialdemokratins framtid på SAMAK:s kogress medan Christian Krell ledde ordet.

– Om vi inte har svar på den viktigaste frågan, hur ska vi då vara ett alternativ för de unga? frågade Nasra Ali då unga socialdemokrater diskuterade rörelsens framtid i Stockholm.

Lue lisää

Min färd i rörelsen del 6: Justitieministern

Kuva: Kari Hulkko
Jacob Söderman.

”Jag var regeringens yngsta minister, därtill en total överraskning för de flesta. Publiciteten blev som väntat enorm.”

Lue lisää

Nordens socialdemokrater efterlyser historiskt kompetenslyft – ”behövs lika stor reform som då grundskolan skapades”

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

De nordiska socialdemokraterna är eniga om att vi bör konkurrera med kvalitet istället för låga löner. Därtill ska social dumpning motarbetas och krafttag vidtas för det organiserade arbetslivet.

Lue lisää

Löfven: Det blir ett val mellan att utveckla och avveckla den svenska modellen

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Stefan Löfven samtalar med Nasra Ali, som leder socialdemokratiska studenter i Sverige, på SAMAK:s kongress.

Svenska statsministern avslutade SAMAK:s kongress med att upprepa sitt grundläggande budskap: samhället går att förändra. Och riktningen är redan klar för socialdemokraterna.

Lue lisää

Diskussion